Svenska kyrkan har varit en progressiv kraft i äktenskapsfrågan, hävdas i biskoparnas uttalande. ”Kyrkan och de homosexuella” var en utredning som kom 1974 efter beställning två år tidigare. Sju år innan socialstyrelsen hävde sjukdomsstämplingen av homosexualitet, poängteras det. Dag Sandahl konstaterar att kyrkan på 1970-talet inte alls var progressiv på det sätt biskoparna vill utmåla det som.
– Man skapar sig bilder av hur det var. På 70-talet såg man ett etiskt problem och frågade sig hur man ska hantera det. Alltså, det finns homosexuella. Alla visste också att det fanns ett antal homosexuella präster. Det var det man ville hantera på ett själavårdande sätt. Man ville hantera det utan att vara kärlekslös.
Biskoparnas uttalande ger sken av att det under kommande årtionden fanns ett målmedvetet arbete inom kyrkan för att förankra en ny syn på äktenskapet, bl a genom ”ett omfattande bibelteologiskt arbete”. Så var inte fallet enligt Sandahl. Huvudlinjen var att man konstaterade att de som var homosexuella inte kunde göra något för att förändra det, men att man sa: ”Alla har ett kors att bära. Detta är ditt.”
Vid en presskonferens 1984 kommenterade ärkebiskop Bertil Werkström remissvaret om Socialdepartementets utredning Homosexuella och samhället (SOU 1984:63). Då gav han rådet till de homosexuella att leva i avhållsamhet, vilket väckte stor uppståndelse.
2005 beslutade kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap och sedan 2009, efter att staten beslutat om könsneutral äktenskapsbalk, om vigsel av samkönade par. Jag frågar om det inte var politisk påtryckning snarare än teologisk bearbetning som ledde fram till besluten.
– Man måste nog sätta personnamn på det. Olle Wingborg började att driva frågan, och han var socialdemokratisk politiker. Han motionerade om en välsignelseakt 1994, vilket avvisades av Läronämnden. Han drev detta ett tag, och vi andra insåg att han startade en lavin.
De största kraven kom utifrån kyrkan, konstaterar Dag Sandahl, och säger att kyrkan var rädd.
– Kameleonten tar ju alltid färg av sin omgivning, och det är vad som har drabbat Svenska kyrkan. Detta särskilt med ett system som vi underkände. Alltså där kyrkomötet förvandlades till en partipolitisk regeringskongress.
Steg för steg flyttades positionerna fram. Först efterfrågades förbön, vilket bejakades kunde ske avskilt i sakristian. Sedan ville man ha en välsignelseakt.
– Där bröt väl egentligen Christina Odenberg ny mark, när hon i en gudstjänst med inbjudna gäster välsignade Anna-Karin Hammar och Ninna Edgardh. Så ställdes kraven gång på gång. Det är en militärstrategi. Man skaffar sig ett brohuvud och tar sig vidare från det.
Sandahl noterar att när man 2005 drivit genom frågan om välsignelse av ingånget partnerskap så betonade man att det inte var fråga om vigsel. Men fyra år senare så var det så ändå. 2009 sa man att det inte skulle bli fråga om vigseltvång, att alla skulle vara fria. Men nu är frågan aktuell.
– Den som tror att det finns en lögnfurste i världen behöver inte bli förvånad, konstaterar Dag Sandahl.
Listan med verktyg för att blivande präster ”med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön”, ger väl nästan associationer till tankekontroll?
– Ja, så är det. Man ska läsa 1984 av Orwell och Kallocain av Boye för att få perspektiv tycker jag. En gammal vänsterperson som Eva Brunne kräver ju kontroll. Hon säger; jag är trött på er. Nu måste ni göra som jag säger.
Jag frågar hur han tror att det kommer att utvecklas framöver.
– De flesta håller väl tyst och går undan. Några går över till andra kyrkor. ”Här kan jag inte vara med längre.” Och så maler det på. Sandahl pekar på hur utvecklingen varit när det gäller ämbetsfrågan, med ett nedtrappat motstånd.
– Så talar man om att kyrkan är större än individen. Det är både sant och falskt på samma gång. Vi har ju ett individuellt ansvar. Detta var ett argument emot Martin Luther. ”Du Luther, kyrkan är större än Martin Luther.”
Tänkandet innebär att Luther skulle ha hållit tyst, menar Sandahl, som lyfter det individuella ansvaret. Det gäller att vara trogen mot insedd sanning. Han konstaterar slutligen att uttalandet är intressant också politiskt sett:
– Varför skulle alla biskopar underteckna med sina namn? Så gör man bara om man är nervös. ”Politbyråns” alla medlemmar ska ställa upp. Det är ju en vanlig förtryckarmekanism. Säg bara politbyrån i Moskva. Så vet vi vad det handlar om.