Det kända uttalandet av Jesus om att han är sanningen är svaret på en fråga som han besvarade från lärjungen Tomas. Tomas fråga löd: Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen? Jesus svarade honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Hade ni känt mig, så hade ni också känt min Fader. Från denna stund känner ni honom och har sett honom. (Joh 14:6)
Hur ska vi då förstå Jesus anspråk – att Han är vägen till livet och personifierar sanningen?
Tomas ställer den viktiga frågan om vem Jesus är. Han brukar ibland kallas ”Tomas Tvivlaren”, men vi har ingen anledning att tänka oss honom som en undrande, grubblare. Jag har alltid tyckt att det är ett orättvist tillnamn. Han framstår istället som en rättfram sanningssökare som inte gick med på att tro vad som helst, utan ville veta säkert vad som var sanningen. Och det bästa sättet att få veta är ju att fråga någon som vet och som man kan lita på.
Och läser vi noga framställer Johannes honom på det sättet, som en redbar själ, som ville veta. Han har inte förstått vart allt skulle bära. Vad hade Jesus för planer? Han undrar hur han skall veta vägen framåt.
Jesus svarar att det är han själv som är vägen att försonas med Gud. Det finns ingen annan väg till Gud utom genom honom.
Det är viktigt att hålla detta i minnet. Detta är kärnpunkten i den kristna tron som den har uppenbarats för oss. Evangelium är inte bara ett budskap om att Gud älskar oss, eller att det finns förlåtelse för allt, utan att det bara finns en väg dit.
Jesus är vägen att försonas och förenas med vår Gud och Skapare på nytt till det tillstånd vi skapades för. Den vägen är oupplösligt förbunden med honom själv som är ”vägen, sanningen och livet.” Räddningen består i att komma till honom, följa honom, tillhöra honom och tro på honom. Han har inte bara givit oss en karta eller en vägbeskrivning att följa.
Det betyder att han är sanningen och livet. ”Sanningen” är sanningen om Gud själv, om hans mening med våra liv, om synden och frälsningen, om det yttersta målet med allt. Han personifierar den. Det har uppenbarats för oss.
”Från denna stund” svarade Jesus Tomas. Den avgörande stunden hade kommit, den stora och avgörande, då Kristus skulle visa Guds kärlek på ett sätt som lärjungarna aldrig kunnat tänka sig. Han skulle gå upp till Jerusalem och försona världen med Gud. Vi kan stanna upp i förundran och tacksamhet över det som Jesus erbjuder oss och leva i denna förvissning och tro detta.
Hur kan vi veta om något är sant?
Ibland ställs tro och sanning fram som ett motsatspar, eller vad är tro respektive vetande? Vi måste börja där. Vad är skillnaden mellan tro eller vetande och hålla något för sant? Frågan kan rätteligen ställas! Den gamle rektorn vid Lunds universitet Per Eriksson, en bekännande kristen, fick ta emot mycket hån och kritik och beskyllningar för sin förmenta ovetenskaplighet för sin tros skull. Han svarade då: Det är bättre att veta att man tror än tro att man vet!
Men det finns ett problem hur vi ska förstå ordet tro. I vanligt tal använder vi ju ofta ordet med innebörden ”jag antar att” eller ”jag förmodar att” men för oss ”troende” har det inte den innebörden – det betyder att vara övertygad om något som har blivit uppenbarat för oss är sant. ”Vi tror på de dödas uppståndelse”, för att ta ett exempel. Men hela tiden spökar den andra innebörden. ”Jag tror att …” Vi antar!
Docent Folke T. Olofsson berättar att han en gång fick frågan: ”Varför kallar ni er kristna troende? Varför inte vetande. Ni vet ju genom er tro att Gud finns!” Vad svarar man på det? Det är ju ett utomordentligt bra och träffande påpekande.
Men för alla som offentligen fick sig en känga i skolan eller militärtjänsten av någon fysiklärare eller furir: ”tror det gör man i kyrkan – här gäller det att veta!”, så kanske den där kvaddningen sitter i, att tron är en illa underbyggd, okunnig eller obegåvad gissning i jämförelse med naturvetenskapliga eller vapentekniska hårdfakta. Det var det Per Eriksson råkade ut för och som ständigt upprepas i debatten och propagandan mot kristen tro och bekännelse.
Vi lever fortfarande i svallvågorna av diskussionen om tro och vetande i Sverige med Ingemar Hedenius på nittonhundrafyrtio- och femtiotalet som skrämde många kristna till tystnad i decennier. Tron, den kristna tron, skulle vara en privatsak.
Naturligtvis fanns det kristna som kunde ge skäl för sin tro. Men få kristna bekännare ställde sig på barrikaderna. Samhällsutvecklingen gick hastigt i en sekulariserande riktning, numera är det känt att det var en medveten process, från framför allt Socialdemokraterna, men som de övriga partierna ett efter ett hakade på. Genom Stellan Arvidssons skolreformer och inspirationen från DDR förändrades Sverige i grunden.
Det är en försåtlig och förfärlig förenkling att ställa tro och vetande mot varandra som om de alltid stod emot eller uteslöt varandra. En reflexion över tron och vetandets väsen och villkor visar att de har mer gemensamt än den förkrympta svenska livsåskådningsdebatten. Det bygger inte minst på en ohistorisk förenkling. Det var kyrkan som uppmuntrade vetenskapen och byggde universiteten. Klosterväsendet kan aldrig underskattas i detta sammanhang och det finns all anledning att påminna om detta.
Den förnuftiga tron
Det mänskliga förnuftet ingår i människans skapnad som en del av hennes gudsavbildlikhet, som docent Folke T. Olofsson ofta påpekat.
Förnuftet har sin kompetens liksom det också har sina gränser, och det kompetenta förnuftet vet var dessa gränser går. I den kristna tron ingår som en förutsättning att Gud uppenbarar sig inte för irrationella, men rationella varelser, människor skapade till hans avbild. Att vara skapad till Guds avbild innebär att vara utrustad med ett förnuft som kan särskilja mellan sant och falskt.
Den gudomliga uppenbarelsen som finns i den kristna tron kräver inte en tro på något som är omöjligt eller absurt sett i sitt sammanhang eller som kräver ett offrande av människans intellektuella förmåga och omdöme, skriver Olofsson.
Den kristna tron motsätter sig en antiintellektuell hållning. Lika bestämt avvisar den kristna tron en blind fideism, som sväljer allt utan att skärskåda belägg och pröva vittnesbörd och pröva vittnesbördens eller beläggens trovärdighet och sanningshalt.
Trons grunder
Det finns en inre logik i tron och dess påståenden om man tar med i beräkningen vem Jesus utgav sig för att vara, Guds son som kommit i människogestalt.
Särskilt tydligt blir detta om man tänker på läkedomsundren i Nya testamentet och i synnerhet Jesu egen uppståndelse från de döda i en förvandlad kropp med en tom grav bakom sig. Döda uppstår inte i ”vanliga fall”. Döden är definitiv. Döden kan vara en gammal och dödssjuk människas vän, en befriare, men djupast sett är döden en fiende, och det är just denna fiende som Jesus genom sin uppståndelse besegrar som evangelierna lär oss.
Uppståndelsen är i den meningen omöjlig, men den är inte irrationell eller absurd om man tar med i beräkningen vem Jesus utgav sig för att vara. Den är svaret på människans mest ångestfyllda fråga, uppfyllelsen av hennes innersta längtan och svaret på hennes djupaste behov. Jesu uppståndelse är sedd i det sammanhanget det mest förnuftiga som skett i människans historia. Uppståndelsen är en del av den rationella kristna tron om man tar i beaktande allt som nedskrevs om Jesus.
Den allmänna uppenbarelsen
Jesu gärning var unik med de gärningar som han gjorde om som evangelierna berättar för oss. Men det finns en gemensam grundhållning för både tron och vetandet, nämligen förtroendet för tillvaros regelbundenhet och förutsägbarhet ”i normala fall”. Vi litar på att jorden bär oss när vi sätter ned foten, och att den gör det varje gång.
Våra sinnen tar in och vi erfar, tolkar, bearbetar allt det vi tar emot, och vi kan inte låta bli att tänka: varför denna ordning och regelbundenhet, varför är allt så vackert, varför kan jag med mina sinnen ta in allt detta och erfara detta mervärde som ligger i skapelsens skönhet. Detta brukar ibland på teologiskt språk kallas den ”allmänna uppenbarelsen” till skillnad från den ”särskilda uppenbarelsen” som är det som Gud har uppenbarat genom sin Son och sitt Ord.
Världen finns och jag lever, jag finns till! Jag vet om det utan att veta mer än en bråkdel om världen. Och jag står där levande, medveten i dess mitt och vill förstå och veta sanningen.
Världen och tillvaron har en grundläggande begriplighet. I denna begriplighet finns också övertygelsen om en meningsfullhet, att alla processerna i den stora processen är inriktade mot ett slutligt mål, en meningsfull fullbordan och fulländning.
Här någonstans börjar tron, förundran över att något överhuvudtaget finns, och att jag kan uppleva det, förundras över att det finns en ordning och ett sammanhang, förundran över skapelsens regelbundenhet. Det blir ett sökande efter sanningen.
Vi har en drift till att nå högre, längre, djupare. Vi vill veta sanningen och hur allt hänger ihop. På väg mot ett ständigt mer. Jag vill gå utöver de gränser som är satta för min tillvaro. Jag vill veta sanningen. Men då räcker inte den ”allmänna uppenbarelsen”.
Vad är då sanning?
Pontius Pilatus nästan uppgivna fråga till Jesus ”Vad är sanning? har aldrig förlorat sin aktualitet. Tvärtom, den är idag mer aktuell än den varit på länge. Hur man hanterar den utgör något av ett vägskäl i samtida teologi och hur och vad som predikas. Den är inte så lätt att besvara som att man tror och rakt av läsa som det står. Filosofer i alla tider har alltid diskuterat om det går att tala om en sanning.
Bara ett axplock av så kallade sanningsteorier:
Enligt korrespondensteorin är det sant som svarar mot vad som utsägs.
Koherensteorin handlar om sammanhängande system där de enskilda satserna/teserna är koherenta och inte motsäger varandra.
Enligt evidensteorin är det sant som kan visa sig genom erfarenhet.
Den pragmatiska sanningsteorin menar att det är sant som visar sig fungera och är nyttigt. Det är inte ovanligt att till teorier om sanningen foga krav på ”folkligt instämmande.”
Detta har gett upphov till konsensusteorin enligt vilken det är sant som man kan komma överens om. I sin mer extrema form innebär denna att sanning görs till något relativt. »Min Sanning» heter ett program i SVT, i vilket kändisar får redogöra för sina privatliv och sina karriärer. Programtiteln anger att sanningen är subjektiv. Det som är sant för mig är inte nödvändigtvis sant för dig.
Nästa steg är nihilism, som avvisar alla sanningsanspråk. Men sanningsfrågan har också med språkets begränsningar att göra. Om inte våra ord förmår att uttrycka hela verkligheten blir det ganska meningslöst att tala om sanning. Här står en realistisk språk- och verklighetsuppfattning mot en skeptisk, som menar att saken därför är oåtkomlig. Våra begrepp är bara namn utan egentlig beröring med verkligheten. Mot detta sätter klassisk kristen tro upp synen på Guds ord, som med mänskliga ord och med mänskligt språk uppenbarar sanningen.
Mycket samtida teologi är i sin tillämpning godtycklig i fråga om vilka sanningar den hävdar. Beslut sprungna ur en demokratisk process anses kunna uttrycka en ny sanning, i alla fall fram till dess att ett nytt beslut är fattat.
När traditionella kristna utsagor och trossatser relativiseras, exempelvis jungfrufödelsen, brukar man framhålla att det religiösa språket är annorlunda eller har en annan funktion. Det är en bedräglig uppfattning. Anser man att trons värld är en annan än den som alla människor lever i behöver man fräscha upp sin inkarnationsteologi.
Oavsett sammanhang, kyrkliga eller andra, bärs vissa utsagor fram av ett poetiskt eller rent av musikaliskt språk. Andra utsagor eftersträvar exakthet, dvs. de utgår från principen att alla påståenden för att vara meningsfulla måste kunna konstateras vara antingen sanna eller falska. Bibelns texter är ett bra exempel på denna mångfald. Vissa texter är historiska, andra poetiska, medan vissa så exakt som möjligt söker definiera och förtydliga. Det fel man gör är att man t.ex. inte talar om vad Jesus gjorde och sa i evangelierna utan om något som kallas Jesusberättelsen… På så sätt försöker man komma runt Jesu sanningsanspråk.
Trosbekännelserna eftersträvar exakthet. De kom till i konfliktsituationer där avgörande sanningar stod på spel. Påstår man att trosbekännelserna är relativa eller poetiska och ska förstås på det sättet, är man inte bara okunnig. Man far bevisligen med osanning. Det blir till konsekvens att det inte möjligt att skilja kristen tro från annan tro.
Då finns det skäl att framhålla distinktionen mellan fides qua, att tro, och fides quae, det jag tror på, som det brukar kallas på teologiskt språk. Det gäller att vara observant på detta. Trossatser kan omfatta vad som helst; tro på reinkarnation; tro på vissa rasers överlägsenhet för att ta några flagranta exempel.
All tro och andlighet måste kvalificeras för att uttrycka kristendomens fides quae. Eller för att vara tydlig det existerar inte någon kristen tro vid sidan om det kristna dogmat.
Samtidigt som sökandet efter sanning är gemensamt för alla människor är det uppenbart att alla sanningsteorier inte är applicerbara på teologin. Den kan exempelvis inte uttryckas i matematiska satser. I själva verket är den kristna trons sanningsanspråk större. Sanningsanspråken i kristen tro vilar på och utgår från att den historiske Jesus är den preexistente Sonen, född i tiden av Maria, död, uppstånden och himlafaren. Anspråken begränsas inte till sanningen om enskilda naturlagar utan är en helhetsutsaga om universum, om Gud, om livets och skapelsens mål och mening. Dessa anspråk hänger helt samman med kristologin.
Det måste vara kyrkans – och alla ämbetsbärares – utgångspunkt att Jesus Kristus, den osynlige Gudens avbild, är den han säger sig vara: vägen, sanningen och livet.
Inkarnationen innebär att
Sanningen blev människa
Detta betyder att all sanning sådan den mänskligt går att erfara relaterar till honom. Därför finns sanning också utanför kyrkan, i andra religioner, men till sist är sanningen helt beroende av Kristus som inkarnerad, närvarande om än fördold. Att inte kunna erkänna Kristus som Sanningen eller hålla före att han är en sanning bland andra, eller inte ens det, är att rycka undan den kristna trons grunder.
Kristen tro bär tydliga och omfattande anspråk. Dessa hänger samman med Jesu egna anspråk. Utan att hävda dessa faller kristen tro samman i mer eller mindre sofistikerade åsiktsfragment, tolkningar och dagsländor.
Den kristna tron är inte skild från tillvaron i övrigt. Den har inga egna regler, inget eget språk. När den uttalar sig om skapelsen och människans situation och behov är anspråken universella. Det sker i trygg förvissning om att all sanning, vetenskaplig och religiös, är en och densamma och relaterar till honom som är Sanningen.
✦ ✦ ✦
Hur rundar man av en artikel om sanningen?
Bo Giertz fick en gång frågan av Henrik Linjer om han funderat på om att det inte finns någon Gud eller evighet, eller med andra ord, att det han byggt sitt liv på inte var sant, utan bara en inbillning. Han svarade, att han naturligtvis tänkt på detta. Det som då smärtade honom var att då skulle han aldrig få veta det…
Jag har för mig att han vid ett annat tillfälle fick samma fråga och svarade likadant med tillägget, att han inte ångrade en enda stund att ha fått leva med den tro han växt in i och som blivit hans, det som Bibeln talar om att vi har en barmhärtig Gud och Fader, och en Frälsare som utmanade honom med anspråket ”att vara vägen sanningen och livet”.