Klart är i alla fall att det spretar åt olika håll. Det framträder ingen samlad bild av vad som är centralt och omistligt i hennes budskap. De olika kyrkopolitiska grupperingarna driver var och en sina frågor utifrån sin ideologiska hemvist, som oftare är politisk än teologiskt grundad. Allt sammantaget medför att Svenska kyrkan framstår som diffus och intagen av en tidsanda som nu redan börjat springa ifrån henne, då många i den nya ungdomsgenerationen alltmera vänder ryggen åt den liberala, progressiva inriktningen som länge genomsyrat henne.
I denna ledare ska endast tas upp två aktuella exempel på hur Svenska kyrkan framträder utåt.
I Kyrkans tidning (KT nr 10 2026) gick att läsa en artikel om omvalen, som efter kyrkovalet i september 2025 behövde ske i bl.a. Vårgårda pastorat, Skara Stift och i Vittinge församling, Uppsala stift. I det sistnämnda fallet försvann församlingens valsedlar från Stiftskansliet – och i fallet med Vårgårda församling kom valsedlar av någon anledning att slängas innan församlingen hann köra dem till stiftskansliet i Skara för sluträkning. Dessa olyckliga episoder ledde till diverse omval. Om detta finns väl inte mycket att säga, då det är rimligt att valen går demokratiskt riktigt till. Men i Kyrkans tidnings artikel rapporteras om hur detta omval i Vårgårda gick till. För att få församlingens medlemmar att komma tillbaka och rösta satsade man på ett mer ”glamouröst” omval. Det fick temat ”Andra chansen”, med tydlig anspelning på melodifestivalen. Vallokalen pyntades med färgglada ballonger, glitter, cider och godis. Församlingen, med kyrkoherde Jesper Watanen i spetsen, uppges vara väldigt glad över uppslutningen. Dock hade röstantalet sjunkit från ca 1100 i höstens preliminära rösträkning till 677 giltiga röster vid omvalet (valdeltagande 11,5%).
Nu var arrangemanget kring detta omval säkert välment. Men sättet som detta omval genomfördes på borde desto mera stämma till eftertanke. Trots ökad ”glamour” ökade inte valdeltagandet, tvärtom slöt betydligt färre upp. Dessutom, borde man fråga sig – vad säger detta upplägg om församlingens syn på Svenska kyrkan? Vad har kyrkovalet med melodifestivalens glamour att göra? Är det viktigaste att folk kommer och röstar för demokratins egen skull? Skulle inte församlingen i stället för melodifestivalen som dragplåster lyfta fram de andliga värden som församlingen är satt att förmedla? Här framträder i stället en obegriplig ytlighet och oförståelse om vad den lokala församlingen är till för. Dock är även själva valsystemet som sådant djupt beklagligt, då det förvärldsligar kyrkans uppdrag.
Det andra exemplet handlar om ett brev som den numera pensionerade prästen Niklas Adell skickat in till tidningen Svensk Pastoraltidskrift. I SPT nr 5 2026 återfinns hans brev under rubriken SÖNDAGA – statligt företag i den andliga vårdsektorn. I detta brev skriver Adell både skarpt och med en ironisk udd emot dagens Svenska kyrka. Han målar upp bilden av Svenska kyrkan som ett företag med en hierarkisk ordning med en styrelse, som anställer chefschefer, HR-chefer, församlingschefer och avdelningschefer. Under dessa bedriver personalen sitt arbete efter styrelsens riktlinjer genom mångahanda arbetsinstruktioner, där även ideella medarbetares uppgifter snävt regleras. Arbetet följs sedan upp genom redovisning och statistik.
Adell konstaterar: ”Denna syn genomsyrar apparaten Svenska kyrkan och präglar dess verksamhet praktiskt taget överallt. Den är djupt ogudaktig, helt okyrklig och fullständigt förödande för Svenska kyrkans egentliga liv.” Adell menar att orsaken till detta beror på den partipolitiska strukturen, som svårt ockuperat henne med ett för kyrkan helt främmande tänk. Konsekvenserna av detta är mycket allvarliga. Den officiella Svenska kyrkan som framträder på riksnivå, på hemsidor och församlingsblad förmedlar därmed inte det kristna evighetshoppet, nåden från Jesu kors eller kallelsen till omvändelse. Adell ställer i kontrast till detta den motståndsrörelse av kristna som lever det kristna livet i Jesu nåd och efterföljd och som med präster som herdar då gör det en kristen kyrka ska göra, t.ex. ber och firar gudstjänst, lovsjunger den treenige Guden och förmedlar det himmelska hoppet till alla människor o.s.v. Så långt Adells brev.
Hur borde då Svenska kyrkans självbild se ut? Först och främst skulle Svenska kyrkan i teori och praktik framträda som en kristen kyrka – ett evangeliskt lutherskt samfund, enligt den kyrkoordning som detta samfund själv är bärare av genom sin tro, bekännelse och lära, som är grundad i Guds heliga ord och sammanfattad i sina bekännelseskrifter. Det är denna grund som också skulle framträda i praktiken. Dessutom bör Svenska kyrkan ha en självbild av att vara rikstäckande över landet. De många sammanslagningarna av församlingar sedan millennieskiftet har gjort att det firas gudstjänst på allt färre ställen, liksom partipolitiseringen har gjort att det som förkunnas i gudstjänsterna mer är samtidens ideologi än Guds Ord.
Dessutom bidrar Svenska kyrkans allt mer växande överbyggnad (läs Kyrkokansliet i Uppsala och svällande stiftsorganisationer) till att ge en skev bild av Svenska kyrkan. Enligt sin kyrkoordning framträder det helt motsatta synsättet, nämligen vikten av det lokala perspektivet. I inledningen av Andra avdelningen gällande Församlingarna, står att läsa:
Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning, samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.
Dessa ord har vid ett flertal tillfällen redan lyfts fram på ledarplats i Kyrka och Folk. Men de behöver ofta lyftas fram och även efterföljas. Tanken är inte att kyrkans ”överbyggnad” alltmer ska skymma de lokala församlingarna och dessutom många gånger leva sitt eget liv parallellt och i strid med den egna kyrkoordningen. Då får vi ovanstående exempel på en ”jippokyrka” eller en ”företagskyrka” under en gemensam logotyp. Kyrkoledare och av Gud kallade ämbetsbärare skulle därför satsa på att tjäna den lokala församlingen och där vara trogna sin uppgift och sin kallelse, istället för att okritiskt ta till sig av idéer och politiskt färgade verksamheter som står i motsats till kyrkoordningens prioriteringar.
När så Svenska kyrkan håller sig till sin tro, bekännelse och lära, kan den bli till stor välsignelse för de många människor den är satt att tjäna.