Ecco Homo-utställningen som visades i Uppsala domkyrka 1998, och sedan på många andra platser, var en seger för libertinistisk gnosticism. Detta menar Rune Imberg, tidigare rektor på Församlingsfakulteten i Göteborg, som nyligen i Svensk Pastoraltidskrift (SPT 5 & 6 2026) kommenterat utställningen och de följder den fick.

Elisabeth Ohlsons Ecce Homo-utställning 1998 ledde till omfattande debatt, då den placerade Jesus i homosexuella miljöer. Ohlson avled oktober 2024 och hennes liv och utställningar har nyligen aktualiserats genom SVT-dokumentären Elisabeth Ohlson. Ecce Homo och sista självporträttet (2/1 2026) samt i ett par böcker: Äkta makor, En queer historia (2025) av Ninna Edgardh och Anna Karin Hammar och i Äta livet med stor sked (2021), en memoarbok av Tuulikki Koivunen Bylund. Den senare innehade domprosttjänsten i Uppsala 1995-2009, och blev därefter biskop i Härnösand. Hon var den som ansvarade för att upplåta domkyrkan för utställningen.

Imberg noterar att Elisabeth Ohlson hade en ganska anonym karriär som fotograf och konstnär och att det var först med Ecce Homo som hon slog igenom, och ”förutsättningen för Ohlsons publika genombrott var att hennes gay-aktivism sattes in i ett religiöst sammanhang”.

Elisabeth Ohlson vann en livslång berömmelse i Sverige, skriver Imberg, och utställningen ”blev en fundamental pusselbit i Svenska kyrkans positionsförflyttning”.

Men i slutändan – var det verkligen Ohlson som »segrade» på det andliga planet? Var det inte snarare någon annan som »vann», nämligen den tankeriktning som hon och hennes anhängare var influerade av? Denna andemakt fick nu möjlighet att ta ett järngrepp över Svenska kyrkan och driva större delen av biskopskollegiet framför sig.

Den reella segraren var alltså ett modernistiskt tänkesätt, vilket ofta kallas »liberalt» eller »progressivt», men i detta fall döljer sig ett gammalt fenomen i modernismen, nämligen det vi historiskt kallar gnosticism.

Imberg noterar att gnosticismen som växte fram ungefär samtidigt som kristendomen inte är så känd i Sverige. Ett grundläggande perspektiv i gnosticismen ”var att man förkastade den judisk-kristna synen på skapelsen; därmed finns en rad exempel på påståenden som föregriper modern könsdebatt, däribland åtskilliga genderperspektiv. Det innebar att många vägrade att gifta sig, förkastade äktenskapet och så vidare. (Det är den typen av tankegångar som fördöms i 1 Tim. 2:15!)”

Huvuddelen av gnosticismen var asketisk, men fanns också en libertinistisk gnosticism, en frigjord riktning som Ecce Homo-tänkandet påminner om, skriver Imberg som framhåller att stora delar av den moderna feminismen är influerad av gnosticismen.

Imberg påminner om att biskop Anders Nygren 1958, efter kyrkomötets beslut att införa ordningen med kvinnliga präster, reserverade sig och uttalade att beslutet inte begränsades till frågan om kvinnliga präster. Utan ”vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och ´svärmarnas´ åskådning”.

Även Ulla Carin Holm, pensionerad prost i Malmö, förutsade 1982 utvecklingen i sin doktorsavhandling Hennes verk ska prisa henne. Imberg lyfter fram följande citat:

Det är inte bara frågan om kvinnliga präster som skiljer lägren åt [fundamentalister och bibeltrogna å ena sidan och liberaler och folkkyrkoanhängare å den andra]. Snarare är det ett helt symboliskt system med liturgi, bibelsyn, människosyn och organisation som skiljer dem åt. Kanske är det en förklaring till att kvinnoprästdebatten utmynnat i så hårda låsningar. Motståndarna känner mer eller mindre intuitivt att om de ger efter på denna punkt så går proppen ur kärlet och allt innehållet i den traditionella kristendomen rinner ur. Då går det inte längre att försvara mässkrudar, biskopsvigningar, äktenskapets oupplöslighet eller ens Faderns monopol i himlen. Kvar finns en namnlös, intim gudomlig närvaro, en öppen diffus församling med anonyma medlemmar, en situationsetik utan bestämda regler och obundna (känslosamma?) gudstjänster. Det vore underligt om två så artskilda symboliska system kunde samsas i samma kyrka. (Ulla Carin Holm, Hennes verk skall prisa henne, Helsingborg 1982, s. 130.)

Imberg menar att med Ecce homo-utställningen bekräftades såväl Nygrens farhågor som Holms förutsägelser.

En analys av den syn på äktenskap och sexualitet som Ecce Homo-utställningen manifesterade, visar tydligt att den i flera delar stämmer in på den libertinistiska gnosticismen. Vissa uppfattningar som verbaliserades då, föregrips till och med i några texter som återfinns i Apokryferna till Nya Testamentet.

Imberg konkluderar med att det var en seger för Elisabeth Ohlson att hennes utställning fick ta plats i Uppsala domkyrka. Hon kunde då ”lyfta fram sina värderingar i gay-frågan och hon rönte, i det stora hela, en oerhörd uppskattning i diverse religiösa, mediala, kulturella och politiska sammanhang”.

Men tiden har visat ännu en segrare:

Den libertinistiska gnosticismen, i modernistisk svenskkyrklig tappning, vann en minst lika stor offentlig seger, i hög grad med kyrkoledningens samtycke. Det man förbisåg var att tidsandan inte per automatik representerar Guds vilja. Bibeln varnar ofta för att det finns kraftfulla andemakter som ligger i strid med Guds Helige Ande (Rom. 8, Ef. 6).