I den andra delen ska vi se närmare på fyra olika teologiska inriktningar som var framträdande i perioden mellan kyrkomötena och hur de argumenterade för sina uppfattningar.
Neo-arianer – Sonen är av ett annat väsen än Fadern
Även kallade heterousianer lärde de tvärtemot den nicenska bekännelsen att Sonen är av ett annat väsen än Fadern. Den här gruppen teologer utgjorde arvtagarna till Arius, även om de i allt inte delade hans förståelse av vem Kristus är. För att förstå hur de resonerade ska vi först se på Arius egen bibelargumentation.
Han hänvisade till fem olika slag av bibelställen för att visa att Sonen inte var sann Gud: 1) utsagor som talar om att Gud är en (5 Mos 6:4); 2) ställen som identifierar Fadern som källan till Sonens makt och värdighet (t.ex. Luk 10:22; Joh 13:3; Matt 28:18); 3) utsagor om att Sonen är gjord eller skapad (Ords 8:22 om Visheten var huvudstället); 4) tillskrivandet av lidande och föränderlighet till människan Jesus, något man omöjligt kunde säga om Gud; 5) ställen som använder centrala kristologiska begrepp och titlar om andra skapade varelser. När det till exempel i Jes 1:2 sägs att Gud har fött barn åt sig kan man enligt arianerna inte hävda att Sonen på ett unikt sätt är född av Fadern, vilken den Nicenska trosbekännelsen ger uttryck för när den säger Sonen är född av Fadern, för att markera både enheten och åtskillnaden mellan de två gudomspersonerna.
När Arius ska beskriva Fadern gör han emellertid bruk av icke-bibliska begrepp. För Arius är Fadern ”ofödd”, ”ickeorsakad” och ”monad” (=odelad), medan han för Sonen använder titlar som ”Son”, ”Visheten” och ”Ordet”. Han kan visserligen kalla Jesus för Gud, men det är enbart en äretitel. Kristus är den perfekta skapade varelsen, vars orsak är Guds vilja. Att Sonen är skapad innebär också att Gud inte alltid varit Fader, utan blir det först när Sonen kommit till, en uppfattning som naturligtvis var problematisk för den som dagligen bad sitt Fader vår.
Det blev Asterios av Kappadokien (död 341) som på flera områden förfinade Arius argumentation och försvarade den heterousianska uppfattningen. Han tonade ned Arius uppfattning att Fadern var en monad, den ensamme och odelade, och underströk framförallt att Fadern är evig och ofödd. Han bekände också att Fadern alltid varit Fader, även innan Sonens skapelse.
För Asterios innebar det dock inte att Fadern av evighet fött Sonen, som Nicea lär, utan att Fadern alltid haft potentialen att frambringa Sonen. Men därmed öppnade han sig för kritik från dem som försvarade Nicea. Hur kunde han vara Fader utan att ha en Son? För Asterios var denna uppfattning emellertid grundbulten mot gnosticismen.
Han menade att enda sättet att gardera sig mot den gnostiska emanationsläran, som innebar att Sonen var ett utflöde av Fadern och inte klart åtskild från honom var att tillskriva Sonens framträdande till Faderns vilja genom en skapelseakt. Samtidigt betonade Asterios enheten mellan Fadern och Sonen starkare än Arius. Denne kunde säga att Sonen var helt och hållet annorlunda och olik Faderns väsen. Asterios å sin sida lärde att Sonen var en avbild av Faderns väsen.
Den sista viktigare företrädaren för arianismen, Eunomios av Kyzikos (död 393), återgick i flera avseenden till Arius ståndpunkter, men utvecklade och förtydligade dem. I likhet med Arius var Ofödd den viktigaste beteckningen på Fadern och likaså betonade han en skarp åtskillnad och olikhet mellan den Oföddes och den Enföddes väsen. Till beskrivningen av Gud som ofödd hör också, enligt Eunomios, att Gud till sitt väsende är utan rörelse. Därmed är det omöjligt för Sonen att födas av Fadern. All rörelse förläggs till Guds vilja, men enligt Eunomios ligger viljan utanför väsendet. Alla ställen som tillskriver aktivitet av något slag till Gud måste hänföras till Guds vilja, inte till Guds väsende. Eunomios blev fördömd för sin ståndpunkt vid konciliet i Konstantinopel 381.
Homoianer
Beteckningen homoianer avser de som lärde att Sonen är lik Fadern till sin natur, men som avvisade att de är av samma väsen. Höjdpunkten för den här inriktningen var Konciliet i Sirmium 357 som fastslog den homoianska kristologin som den universella kyrkans lära och samtidigt avvisade Nicea.
Den främste företrädaren för denna uppfattning var Eusebios av Caesarea (ca 260- 339), författaren av den berömda Kyrkohistorien. Han hade försvarat Arius vid kyrkomötet i Nicea men till slut motvilligt skrivit under trosbekännelsen. Hans misstänksamhet handlade framför allt om att bekännelsen öppnade för den modalistiska uppfattningen att det inte är någon skillnad mellan Faderns person och Sonens person. Hans tveksamhet visade sig snart berättigad då den ivrige försvararen av Nicea, Marcellus, visade sig vara modalist (se nedan).
Även för Eusebios är ”ofödd” den primära beteckningen på Fadern. Han är den första och främsta orsaken till allt och skiljer sig i detta avseende från Sonen. Det är genom Faderns vilja Sonen födes. Sonen är den förstfödde och Guds avbild – Eusebios favoritbeteckning på Sonen – och därför till sitt väsen lik Fadern. Men han är underordnad den Ofödde.
Till skillnad från Arius betonar Eusebios att man inte kan säga att Sonen är skapad från ingenting. Ibland kan Eusebios bekänna att Fadern och Sonen alltid existerat tillsammans men samtidigt förnekar han att denna samexistens är evig. Att tillskriva Sonen evighet vore att också göra honom ofödd, med resultatet att vi skulle ha två gudar. För att beskriva relationen mellan Fadern och Sonen använder Eusebios bilden av solen (Fadern) och solstrålen (Sonen). Denna bild användes emellertid med förkärlek också av försvararna av Nicea.
Ska man ta fram en punkt där Eusebios lär annorlunda än Nicea är det framförallt att han förnekar att Sonen existerat från evighet samtidigt som han till skillnad från Arius lär att sonen inte blivit skapad ex nihilo (från ingenting).
Homoiousianer
Den här gruppen teologer, representerad bland annat av Basilius av Ancyra (död ca 362) föredrog att säga att Sonen är lik Fadern till sitt väsen (homoios kat’ ousian) vilket också uttrycktes med begreppet homoiousios (= av liknande väsen). Man var i sin bekännelse av vem Kristus är överens med försvararna av Nicea. Men man var obekväm med att tala om att Sonen var av samma väsen som Fadern eftersom det kunde tolkas i en modalistisk riktning.
När Hilarius av Poitiers (315-367) i sitt försvar för homoousios kunde klargöra en verklig skillnad mellan Fadern och Sonen som omöjliggjorde den modalistiska tolkningen öppnade det väg för samförstånd mellan homoiousianer och homoousianerna. Hilarius menade att båda beskrivningarna gav uttryck för den bibliska beskrivningen av Kristus så länge man bekände både enheten och åtskillnaden mellan Fadern och Sonen och så garderade sig både mot den arianska underordningsläran och den sabellianska modalismen.
Homoousianerna
Den främste kritikern av Arius vid kyrkomötet i Nicea, biskop Alexander av Alexandria (250-326) pekade på Joh 1:3 som säger att Sonen har skapat allt. Hur kunde Sonen vara en skapad varelse om allt som blivit till, blivit till genom honom? Som skapare måste Sonen stå tillsammans med Fadern på skaparens sida. Allting har sitt ursprung från Fadern genom Sonen (1 Kor 8:6).
Även för Alexander är Fadern den Ofödde och Sonen den enfödde. Men hur Sonens födelse ska förstås är för oss obegripligt. Med hänvisning till Hebr 1:3, ”Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen” lärde han att Sonen är en exakt reflektion av Fadern och delar Faderns fullkomlighet i alla avseende och endast saknar Faderns ”oföddhet”.
När Jesus säger att ”Fadern är större än jag” (Joh 14:28; jfr med senare teologers tolkning nedan) betyder det inte att Fadern har ett högre väsen, utan att Fadern är den som är källan till det väsen som helt och fullt delas av Sonen och reflekteras hos honom och som i all evighet på ett fullkomligt sätt har reflekterats hos honom. Alexander uttrycker på detta sätt både enheten och åtskillnaden, om än inte på samma sätt som senare bekännare av Nicea.
En som inte klargjorde åtskillnaden mellan Fadern och Sonen var den ivrige försvararen av Nicea Marcellus av Ancyra (280 – ca 370). Marcellus förkastade den kristologiska titeln Avbild eftersom denna enligt honom innebär en verklig åtskillnad mellan bilden och det som den avbildar. Han föredrog titeln Ordet som enligt Marcellus är den enda kristologiska titeln som kommunicerar Kristi gudom (Joh 1:1). Innan Ordet framträdde rådde tystnad. Ordet befann sig i Gud och var utan åtskillnad Gud, en och samma person. Marcellus avvisar att 1 Mos 1:26, ”Låt oss göra…” avser ett samtal mellan två olika personer. Han menar att Gud talar till sitt eget förstånd som en människa kan tala till sig själv när hon är på väg att utgöra en handling. Det finns därför enligt Marcellus ingen dialog mellan de olika gudomspersonerna i Skriften, såsom kyrkans teologer uttryckligen lärt sedan åtminstone Justinus Martyren på 100-talet. Det är alltid Fadern som talar genom Ordet. Marcellus lärde också att Ordet som en gång framträtt ur Fadern vid tidens slut skulle dra sig tillbaka.
Ironiskt nog visar sig Marcellus gudsförståelse vara närmast besläktad med Arius som han kritiserade. Även Marcellus lärde monas, den odelade, som Guds främsta egenskap, med hänvisning till bland annat Matt 4:10: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Men han drog en helt annan slutsats än Arius. Istället för att underordna Sonen under Fadern som en skapad varelse, placerade Marcellus honom istället inom den ende Gudens väsen utan någon verklig åtskillnad.
En konsekvens av Marcellus förståelse av Fadern och Sonens enhet blev att han gjorde en stor skillnad på Kristi gudomliga och mänskliga natur. En fråga som uppstod är vad som händer med den mänskliga naturen när Ordet drar sig tillbaka i gudomen. Marcellus svarade att Skriften inte har uppenbarat det. Eusebios av Caesarea, den främste kritikern av Marcellus, undrade hur det skulle gå med vår frälsning om Ordet lämnade den mänskliga naturen bakom sig. Människans frälsning bygger ju på att det mänskliga och gudomliga förenats i Kristus. För att gardera sig mot Marcellus tolkning lade man vid kyrkomötet i Konstantinopel satsen ”på vilkens rike icke skall varda någon ände” till den nicenska trosbekännelsen.
En annan försvarare av Nicea var Apollinaris (315-392). Han var Marcellus motpol och lärde att Fader, Son och Ande är tre distinkta personer. Han avvisade även en delad Kristus som Marcellus lära implicerade, men gick till en annan ytterlighet, ”Om Kristus är helt och fullt människa och även Gud, och den fromma själen inte dyrkar en människa utan Gud, kommer denna befinnas både dyrka och inte dyrka, vilket är omöjligt.” ”Vi dyrkar inte fyra personer: Gud, Guds son, en människa och den helige Ande”.
För att lösa detta problem och skapa närmast möjliga enhet mellan människan Jesus och Guds son lärde Apollinaris att Ordet tar själens eller förnuftets plats i Kristus. Han menade att Kristus likafullt var människa eftersom köttet enligt honom konstituerar människan. Även Apollinaris uppfattning avvisades för att den förnekar att Kristus var sann människa med mänsklig själ. Skriften presenterar Kristus som sann människa, med dess begränsningar, och samtidigt som sann Gud.
Den främste försvararen av Nicea fram till sin död var Athanasius (298-373), som efterträdde Alexander som biskop i Alexandria. I sitt försvar för Kristi sanna gudom hänvisade han till hur Skriften talar om Fadern och Sonen och visar dels hur skriftställen om Gud och Jesus överlappar, det vill säga hur gudomliga namn och titlar delas av Jesus, hur han utför unikt gudomliga handlingar, och tillbedes och äras tillsammans med Fadern. Dels visar han på att det finns en skillnad mellan hur Skriften talar om Kristus som människa respektive Gud. Skriftställen som beskriver förändring och lidande hos Kristus ska inte tillskrivas honom som Gud utan som människa (jfr Arius andra och fjärde kategori med bibelställen ovan).
Ett exempel på Athanasius exegetik är när han påvisar att Gud är den som talar ett Ord, besitter Vishet och Kraft och manifesterar sig som ljuset, samtidigt som Skriften säger att Kristus är Guds ord, Vishet och Kraft och Ljusets stråle. Detta ömsesidiga samband visar enligt Athanasius vem Bibelns Gud är.
I kontrast till många samtida teologer bejakade han Skriftens språk om Fadern och Sonen i sin fullhet utan att spela ut en titel eller egenskap mot de andra. Athanasius var inte heller sen att påpeka att om det hörde till Guds väsen att vara Fader, ja, att det var ett bibliskt och riktigare namn på Gud än ofödd. Och om han var Fader måste han alltid ha varit det och därför måste också Sonen alltid ha existerat.
Vad beträffar Arius hänvisning till Ords 8:22 bejakade han att Visheten var Ordet (jfr 1 Kor 1:24), men eftersom Ordet är gudomligt och evigt kan det inte vara skapat och han noterade att verbet ”skapa” ibland hade annan betydelse än att frambringa ur intet. (Athanasius var hänvisad till den grekiska översättningen av Gamla testamentet som använder verbet ”skapa” för att översätta ett hebreiskt verb som är mångtydigt.).
Arianerna hade anmärkt att kristologiska titlar ibland används om skapade varelser, till exempel om gräshopporna som i Joel 2:25 kallas för Guds kraft (enligt den grekiska Bibeln; ”här” i svensk översättning). Athanasius svarade att det må vara fallet att gräshoppor kan kallas för Guds kraft på ett enstaka ställe, men var kallas gräshopporna för Guds Ord, Vishet, Utstrålning, osv, undrade Athanasius. Man måste läsa Skriften som helhet. För Athanasius var Bibelns sammantagna, kumulativa vittnesbörd om Kristus avgörande. Enstaka ställen skulle tolkas i ljuset av helheten.
Avslutning
I den första artikeln i den här serien ställdes fyra frågor kring hur beslutet i Nicea ledde till frågor som måste bearbetas under de följande årtiondena. Risken att Faderns och Sonens eviga samexistens kunde missförstås som manikeism, läran om två ursprungliga makter, besvarades genom att hänvisa till att Gud är en (5 Mos 6:4), att Gud är den ende Skaparen (inte två) och att Sonen föds ur Fadern. Den gnostiska faran att man tolkade Sonen framträdande ut Fadern som en emanation besvarades med hänvisning till att Sonen är en annan person som föds ur Fadern.
Den modalistiska faran avvisades genom att väsensenheten förklarades på ett sådant sätt att en verklig åtskillnad föreligger mellan gudomspersonerna. Gud är ett väsen (ousia) som består av tre personer (hypostaser). Endast Fadern är ofödd. Sonen är född. Anden är utgående. Den mentala utmaningen för varje kristen är att tänka om Gud utan att bli vare sig tri-teist eller modalist!
Till sist löste man de fåtal utsagor som pekade på att Sonen var en skapad varelse, såsom själslig utveckling (jfr Luk 2:52) och underordnad Fadern (jfr Joh 14:28), genom att hänvisa till Kristi två naturer. Skriften talar ibland om Kristus som människa, ibland om honom som Gud, och ibland om hela personen. Men det ledde till nya stridigheter i kyrkan som teologer under det följande århundradet fick ägna sig åt att lösa.