Många röster ljuder och många träder fram och gör stora anspråk att kunna ge svar på människans djupaste frågor, och det är särskilt denna information som vi ska belysa i denna artikel. I mötet med dessa kraftfullt paketerade budskap – bilder, musik, film – riskerar människan att driva omkring som på ett ändlöst hav, som en farkost som kastas hit och dit av vindarna.
Trappa i fyra steg
När datorerna en gång hade utvecklats och man började förstå den nya teknikens potential, började man även reflektera över hur detta nya ska insorteras i vad människan redan vet. Man använde då bilden av en trappa i fyra steg. Första steget bestod av data, andra av information, tredje av kunskap och fjärde av vishet. Vad står dessa termer för? Första steget består alltså av rådata, insamlade faktauppgifter och siffror, som först i det andra steget, information, sätt in i sammanhang som gör den meningsfull. Det tredje steget handlar om hur informationen kan bli till kunskap, vilket betyder att den sätts samman med andra erfarenheter och skapar en förmåga att använda informationen på olika sätt. Det fjärde steget, visdom, innebär att kunskapen blir än mera personligt integrerad, sätts in i ett större sammanhang vilket inkluderar etisk reflektion, frågor om ont och gott, den kloka tillämpningen av kunskapen osv.
Man kan diskutera de olika stegens definitioner men poängen är att varje steg innebär ett slags prövande och utvärdering av tidigare steg. Det måste finnas en instans för sorterande och värdering. Detta väcker i sin tur frågan om kriterier, vilket vi ska komma tillbaka till nedan.
Vishet
Intressant att lägga märke till, är att ”vishet” placeras högst. ”Vishet” är ett ord som fortfarande klingar positivt. Det har dock en undanskymd plats i den moderna västerländska världen om man jämför med hur det har varit inom olika religioner och livsåskådningar i historien. Den visa människan har helt enkelt setts som ideal-människan.
Bland grekerna i antiken hade sökandet efter vishet en framträdande plats och vi får detta bekräftat av Paulus, som säger att ”grekerna söker visdom” (1 Kor 1:22). Det grekiska ordet för vishet är sofia. Grekerna var upptagna av att söka den, att tänka och diskutera om den. De har ett särskilt ord för denna kärlek till vishet: filosofi. Men denna strävan efter vishet fanns inte bara i det gamla Hellas utan även längre österut, i Mellanöstern och Indien, och söderut, i t.ex. Egypten, där man sökte efter ma’at, tillvarons ordning.
Vishet är också ett stort tema i Bibeln. På flera ställen i den s.k. vishetslitteraturen sägs det: ”Att frukta Gud är början till vishet” (t.ex. Ps 111:10). Den överordnade och prövande funktion som visheten enligt nämna trappa är tänkt att ha, måste enligt Ordspåksboken stå i relation till Gud. Att frukta Gud innebär att ta vara på hans ord. I Guds ord, i de heliga Skrifterna, finns det yttersta kriterium, utifrån vilket allt annat ska prövas. Det betyder att det enligt Skriften finns en relation, ett ”stå-i-förhållande-till”, som inte bara är en önskvärd beståndsdel i människans vishet, inte heller fullbordan av visheten, utan begynnelsen av visheten.
Den förståelse av vishet som tecknas i Bibeln innebär, att verklighetens alla delar, likt en väldig mosaik, ska erkänns som delar i Guds verklighet. Det är först då en sann visheten kan börja realiseras. All information och kunskap skulle vara insatt i den ram som Gud har satt, vilket betyder att se honom som Skaparen som allt gott kommer ifrån.
Relation och AI
Denna ”relationella” aspekt av den bibliska visheten, är viktig att ha med när vi tänker på ”Artificiell Intelligens” (AI). I den pågående diskussionen om vad AI betyder och kan leda till, är det viktigt att minnas att det i slutändan handlar om maskiner som processar data. Kanske kan denna nya nivå av teknik hjälpa oss att se vad som är det specifikt mänskliga. Människan är kallad att relatera sin kunskap till Gud. Om en människa har mycket kunskap men saknar gudsfruktan, saknar relationen till Gud, har hon missat målet och riskerar att bli lik en maskin. Det hör till människans höghet såsom skapad till Guds avbild, att kunna stå i relation till universums Skapare och Herre och all kunskap ska ytterst sett vara insatt i denna relation. Det var länge så som vetenskapsmännen såg på sitt arbete, ända till idealet om den autonoma, självständiga människan slog igenom med den moderna ateismen.
Gud har inte bara skapat allt, han har också kommit för att frälsa allt. Därför är Paulus svar till grekerna som söker vishet, den korsfäste Kristus: ”Judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap” (1 Kor 1:23). Åter handlar det om relationen till Gud, som behöver upprättas. Den sanna visheten nås inte på den väg som grekerna tänkte sig, utan genom att Gud griper in. Relationen som behöver återupprättas handlar om en syndig människa och en helig Gud, och det kan bara kan ske genom korsets försoning. Att bli kristen, är att genom den helige Andes verk bli förd in i denna relation till sin Skapare och till den korsfäste och uppståndne Herren, Jesus Kristus. I honom är alla vishetens och kunskapens skatter dolda. Från att ha drivit omkring på informationshavet, kan jag i Kristus finna en fast punkt att börja orientera utifrån.
Bekänna
I mötet med allt nytt, all information varje dag, har en kristen alltså anledning att praktisera sin bekännelse: ”Jesus är HERREN.” När det förs fram påståenden och anspråk på existentiella frågor, ska de alla ställas i relation till vad han har sagt i sitt ord: Det är enda norm och regel. För en lärjunge skulle det vara självklart, att Kristus och hans ord ska pröva alla existentiella budskap som jag möter.
De existentiella frågorna handlar alltså om varifrån jag kommer, varför jag lever och vart jag är på väg. En författare sade i radio att döden är som när man drar sladden ur en TV: Förut var skärmen fylld av färger, gestalter, berättelser och sammanhang, men sedan blir allt svart. Detta är ateistens syn. Påståenden om stora existentiella frågor hör alltid samman med personen som gör dem. Vad vet han om detta? Vem är han som gör dessa anspråk på att veta sådant som är fördolt?
Vi ska därför jämföra det som sägs med vad Jesus säger om samma fråga – vilket i detta fall är något helt annat – men vi ska också jämföra personen som säger det med Jesu person. Vem av dem är mest trovärdig? Vem kan tala med auktoritet i frågor om liv och död? Med Johannes kan vi då vittna om Jesus: ”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:14). I ljuset av Jesu person, som tecknas för oss i Bibeln, avslöjas alla falska auktoriteter som vill ha vår uppmärksamhet och vårt hjärta. Till författaren som gör stora anspråk och för fram lögn måste det sägas: ”Du är vägd på våg och befunnen vara för lätt.”
Auktoritet och sanning
Att bekänna att Jesus är HERREN, har alltså en avgörande betydelse när vi står inför flödet av information som gäller frågor om liv och död, rätt och fel, gott och ont. Jag behöver hans auktoritet och ord för att kunna bedöma sanningshalten i anspråken som jag möter. Men vi behöver även ha hjälp att ställa frågan om relevansen i allt som finns i den digitala världen.
Det finns ett hav av information i det digitala molnet. Vi ställs inte bara inför frågan om vad som är sant och falskt utan och vad som är relevant. Denna fråga gäller både vårt samhälle, den kristna gemenskapen och mig personligen. Frågor som vi får ta med i bön och reflektion inför Herren är dessa: ”Vad är gott? Vad bygger upp? Vad är värt att ta del av?” Vi får be dessa i tro på Jesu löfte: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Han vill höra vår bön och leda våra steg, även i den digitala världen.