Hur kan det fortfarande finnas så många goda och trogna präster i Svenska kyrkan? Också yngre och nyprästvigda överraskar ibland med en biblisk förkunnelse – ”Hur kunde han slippa igenom systemet?” frågar man sig. Några ställer frågan med förundrad tacksamhet till Gud. Andra ställer frågan med förtrytelse till sina partikanslier och till stiftsstyrelser och kräver räfst- och rättarting.

Det är ju förstås ett riktigt tydligt tecken på en sjuk kyrka, att gudfruktiga präster som ställer sin vilja och sitt förnuft under Guds tjänst anses som något udda och oväntat, ja, något djupt oönskat.

Det är svårt att säga när det började. Men tankelinjen har nog sett ut ungefär så här: För att bli präst i Svenska kyrkan studerar man lämpligen teologi eller religionsvetenskap vid något av universiteten som erbjuder ämnet (Uppsala och Lund är ju de anrika tummelplatserna för prästkandidater). Även om kurserna för en kandidatexamen i teologi möjligen kan formas för att vara till nytta för en präst, är innehållet inte alls ämnat eller ens lämpat för kristen förkunnelse och själavård. Men med denna utbildning som huvudsaklig kompetens vänder sig sedan teologistudenterna till de olika stiftens biskopar. I prövningsprocessen ställs säkert frågor om personlig tro och inställning med större eller lägre grad av tydlighet. Vid prästvigningen avläggs även löften att förkunna Guds ord och lära det i enlighet med vår kyrkas lutherska bekännelse.

Problemet är att de allra flesta som blir präster i Svenska kyrkan till stor utsträckning är hänvisade till sig själva när det gäller att tillägna sig en teologisk insikt, som inte bara har akademisk reda utan som också bygger på den grundläggande övertygelsen att Gud finns och har talat tydligt och klart för alla tider i och genom Bibelns ord och i sin son Jesus Kristus. Att gå från att behandla Bibelns texter med den kritiska och analytiska metod som hör till litteraturvetenskapen, till att bekänna att Bibelns texter är inandade av Gud, utformade av den Helige Ande, och därför rymmer eviga uppenbarade sanningar, det är en radikal övergång från en sanningsgrund till en helt annan.

Vid sistlidna kyrkomöte argumenterade en biskop för att Jesus varit bunden av sin samtid och därför, bara därför, ­kallade han Gud för fader (istället för moder).

Det är bara ett av många exempel på den bortglömda övergången. Kyrkans präster och biskopar glömmer gång på gång när de argumenterar teologisk, att de en gång övergick från en sekulär, kritisk dissektion av Bibelns texter till att inför Gud och människor bekänna att dessa texter är Guds uppenbarelse av sin sanning och sin vilja för mänskligheten.

Men kan man verkligen kräva en sådan övertygelse också av Svenska kyrkans vigda tjänare? Svenska kyrkan har ju gång på gång visat att den är en upplyst och modern kyrka som följer med sin tid och låter förnuft och humanitet styra. Ja, så ser det ofta ut i praktiken men vad säger Svenska kyrkans egen bekännelse och kyrkan ordning? Jo, när vi kommer fram till kyrkans ”tröskel” då gäller än idag att allt som sägs och lärs och formas där ska följa de normer som slogs fast vid Upsala mötes beslut 1593 (läs citatet noggrant även om orden är ålderdomliga):

”Först att vi alle vidh Gudz rene och saliggörende ord, hvilket i the helige propheters, evangelisters och apostlars skrifvelser författadt är, samholleligen blifve vele och att i våre församblingar skall lärdt, trodt och bekändt varda, att then helga skrift af then helga anda sitt ursprung hafver och inneholler fulkomligen alt thett, som then christelige lärdom om Gudh then alzvåldigeste och vår salighet, sampt gode gärninger och dygder tillkommer, och är en grund och stödh till en rätt Christen tro och ett rättesnöre till att döma, åtskillia och förekomma all tvist uthi religionen och ingen förklaring af andre behöfves, anten af the helige fäder eller andre, som af egen godhtycke någodt ther tillsatt hafva, thett icke är medh then helge schrift, eho the och helst vare kunne, alldenstund ingen menniskia efterlatidt är att tyde Gudz ordh efter eget sinne, och theruthinnen skall ingen persons anseende, höghet eller authoritet achtet eller gilledt varda, uthan then helga schrift allene, som förbe:t är.”

Det finns inga senare beslut som upphävt detta. Biskopar och präster i Svenska kyrkan är inför Gud med sina samveten och sina förnuft bundna till detta. Överraskningen, för att inte säga bestörtningen, som vi har all anledning att känna, det är när Svenska kyrkans företrädare lär och förkunnar något i strid med Guds ord.

Vi firar snart söndagen Sexagesima. Det är vår kyrkas reformationsdag. Temat är ju ”Guds ord”. Inget hindrar oss att läsa Guds ord hemma. Men kristna har också all rätt att kräva att i varje gudstjänst få möta förkunnelse, böner och psalmer som står i överensstämmelse med Guds ord.

Vår kyrka behöver idag mer än någonsin kyrkfolk, lekmän som har gjort resan till tro på Bibeln som Guds ord. Den som har kommit så långt har övergått från mörker till ljus. Glöm aldrig den övergången och gå aldrig tillbaka till mörkret där Guds ord inte lyser.

Fredrik Sidenvall

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!