”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt.” 

Guds syfte med Kristi ’jordefärd’ var att i Kristus försona världen med sig själv. Genom att ta människans synd på sig och sedan lida straffet för synden skulle syndens skuld utplånas och skiljemuren mellan människan och Gud rivas. Kristus triumferade över väldena och makterna och på korset intygade han det genom att ropa ”Det är fullbordat”. Vägen hem till Fadern hade öppnats för alla Guds barn. Syftet med ’jordefärden’ var fullbordat, uppdraget var slutfört. Kristus hade segrat över synd, död och djävul och medan han sträckte ut sina sårmärkta händer och välsignade lärjungarna återvände han till sin Far för att där bereda rum åt dem och åt oss alla som tror på honom. Lärjungarna gick sedan under stor glädje tillbaka till Jerusalem där de uppehöll sig i templet och prisade Gud i väntan på den Helige Ande.

Att lärjungarna var glada är lätt att förstå. Jesus hade sagt att han skulle gå till Fadern, och nu hade han gjorde det. Han hade också sagt att de en dag skulle följa honom. De hade själv hört Jesu samtal med Fadern när han bad: ”Fader, jag vill där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet.” De hade under påsken fått se och erfara att Jesus verkligen är uppståndelsen och livet, som han själv sagt, och de hade tidigare hört Jesu ord till Marta: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör.” De hade då också varit med om när Jesus ropade på sin vän Lasarus och bad honom komma ut ur sin grav; och Lasarus väcktes till liv och gick ut ur graven. Att tillhöra en sådan Herre kan inte annat än att skänka en oerhörd glädje, frid och förväntan!

Vi som lever nu har också skäl att känna samma glädje, frid och förväntan. Glädjen är då främst inte en euforisk känsla som får oss att känna hur det pirrar i magen och spritter i benen. Nej, glädjen är av en helt annan karaktär. Det är en glädje som bär genom prövningar, lidande, förföljelse och död och den har sin grund i att vi är på väg att vinna målet för vår tro, våra själars frälsning. 

Vi har också skäl att känna friden även då vi är mitt i striden. Förutom alla problem och allt det lidande som det innebär att vara människa har vi att kämpa mot synden. Den som har ett friskt och vaket samvete vet hur ofta den förlorar kampen mot frestelsen. Oavsett var ens svaga punkt är och oavsett hur långtgående syndafallen är, eller hur mycket djävulen anklagar och fördömer så rubbas inte friden. Och detta trots att vi inte strider ”mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna”. 

I dagens predikotext från Efesierbrevet talar aposteln Paulus om det kristna hoppet, hur rikt på härlighet Kristi arv till oss är och hur väldig hans kraft verkar i oss som tror. Paulus säger att det är samma kraft som uppväckte Kristus från de döda och satte honom på Guds ”högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen” som också verkar i oss som tror. Att tillhöra Herren, att vara Guds barn, det är vara under den Högstes beskydd och att vila under den Allsmäktiges skugga och då får vi ha frid, även om livet här utgör så mycket strid.

Vi har också skäl att känna samma förväntan som lärjungarna. De visste att de skulle få följa Jesus här i livet, han hade också lovat att vara med dem alla dagar intill tidens slut, men också efter döden. Som Guds barn är vi Kristi bröder och systrar. Vi är, genom Kristus, heliga och tillhör Guds familj och när Herren kommer tillbaka för att hålla dom ska också vi göra en himmelsfärd. Och då ska vår broder, Herre och Kung säga: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.” Vi har verkligen skäl att känna samma förväntan som lärjungarna!

I väntan på att det sker får vi, likt lärjungarna, vara i templet och prisa Gud. Herren vill att vi ska vara där han är och i väntan på vår himmelsfärd har han gett oss fasta platser där han lovat att möta oss; det är i Guds ord och nattvarden. Där får vi möta honom och stärkas i tron tills dess att tron byts mot åskådan.

Gabriel Skilling