Mission i västvärlden idag

Sedan jag själv blev kristen för 25 år sedan har jag haft en längtan att sprida evangeliet om Jesus Kristus. Bibeln är tydlig med att vi fått ett uppdrag från vår store Uppdragsgivare: gå ut och gör alla folk till lärjungar, döpt dem och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er (Matt 28:18-20). Det är Uppdraget, med stort U. Vi har inte fått några andra uppdrag, om än andra bud, från Frälsaren.

Skriven av: Magnus Hagström
Publicerad: 15 Okt, 2018

Generellt är det min uppfattning att vi lägger för lite tid, energi och engagemang på mission, i alla fall på mission i våra hemländer. Mycket budget, tid och kraft går istället åt till annat. Kanske skulle sekulariseringen stanna av om vi på nytt började prioritera våra resurser mer efter Uppdraget, utvärdera efter Uppdraget och låta det styra mer? Min erfarenhet är också att när vi tappar bort Uppdraget, så faller vi lättare in i att församlingsgemenskapen tenderar att bli introvert.

De onådda folken i Skandinavien

Förståelsen för behovet av mission har i viss mån att göra med vår självbild. Vi tänker lätt att vi bor i den kristna delen av världen, i ett gammalt kristet land med många kristna anor. Det stämmer att kristendomen har påverkat mycket i vårt land, men det stämmer också att om utvecklingen fortsätter som det ser ut idag, så kommer kyrkan att vara kraftigt marginaliserad om 40 år. Om vi istället börjar se på vårt land som ett missionsland, vilket i alla fall i Sverige är fullt legitimt, så kan vårt perspektiv justeras. Vi bor i ett land där det behövs pionjärmissionärer som bedriver pionjärmission, Gud vill att alla ska bli räddade (1 Tim 2:4). Vi tillhör en näst intill onådd folkgrupp.

Sverigeundersökningen

I Sverige görs var femte år en statistisk sammanfattning av läget i den svenska frikyrkligheten. Sist dessa siffror offentliggjordes var sommaren 2016, vilket då sammanfattade utvecklingen mellan 2010 och utgången av 2015. Siffrorna visade för första gången på att kurvan har planat ut, och frikyrkan i Sverige minskar, men bara mycket lite. Möjligen är en vändning av en lång trend av nedåtgående utveckling för kyrkan på väg.

Undersökningen pekar dock på två genomgående trender: 1) det är de nyplanterade församlingarna som står för majoriteten av de positiva uppåtgående siffrorna; och 2) det är de så kallade ”migrantkyrkorna”, det vill säga kyrkor som till största delen besöks av människor som är födda i andra länder, men nu bor i Sverige, som står för den största tillväxten av de nyplanterade kyrkorna. Undersökningen tar också hänsyn till ”kyrkoförflyttning”, det vill säga de positiva resultaten beror inte på att människor byter församling, utan att man faktiskt når nya människor som vill komma med i kyrkan.

I Sverige läggs det idag ned cirka 300 församlingar per femårsperiod (ungefär en i veckan). Om man dessutom beaktar befolkningstillväxten så behöver vi, för att inte minska i antal procentuellt, ungefär 250 nya församlingar till år 2030. Om man lägger till kompensationen för de nedlagda församlingarna skulle det innebära att vi i Sverige behöver nyplantera 1150 församlingar till år 2030. Utmaningen med sekulariseringen är mycket stor.

Statistiskt har det visat sig, sedan denna undersökning började göras för snart 20 år sedan, att de nyplanterade församlingarna står för majoriteten av pionjärmissionen i Sverige.       

Olika sätt att tänka om evangelisation/missionering

Det finns många traditionella sätt att missionera, vissa av dem fungerar mycket bra. Men om vi fortsätter att göra bara det vi gör idag, så kommer troligen resultaten vi har idag att bli desamma imorgon. Vi är experter på att göra det vi gör just nu. En del av det vi gör, gör vi mycket bra och ska fortsätta med, men för att fortsätta uppfylla missionsbefallningen behöver vi troligen också tänka om, tänka nytt, prioritera om och göra nytt.

När vi tar initiativ är det lätt att använda gamla mönster som ram för hur vi planerar. Vi skulle nog behöva öva oss på att tänka, som man brukar kalla det, ”utanför boxen”.

En kvinna berättade på ett föredrag att hon fick frågan ”vad skulle du göra om det inte fanns några hinder”. På en kvart formulerade hon visionen om hemleverans av matkassar. Idag är det ett av Sveriges största företag inom hemleverans av mat.

Vi har lätt att utgå från hindren (”boxen”) när vi planerar kyrkans missionsarbete. Vi skulle kanske behöva uppmuntra dem i församlingen som gläds över att tänka utanför boxen, de som vill tänka nytt. Vi skulle kanske också behöva stötta dem som vill ”handla utanför boxen”.

Och slutligen, vi kanske behöver se till dem som vill ”leva utanför boxen”. Hur kom 1800-talets missionsarbete igång? Inte genom att man tänkte: ”Så kan vi inte göra, det har vi aldrig prövat förut”, i alla fall. Nej, människor var beredda att ge sina liv för att försöka en ny väg för att dela evangeliet, det evangelium om Honom som ”fått dem i sitt grepp” (Fil 3:12).

Man brukar ibland säga att den döende kyrkan säger ”så har vi aldrig gjort”, eller ”så har vi alltid gjort”. Genom att främst följa invanda mönster och inte våga pröva nytt har vi antagligen stakat ut en säker väg för sekulariseringens fortsättning. Kanske kan din kyrka, din ungdomsgrupp eller din bönegrupp ta en kväll och bara vara kreativa och fundera kring hur kan vi nå ut med evangeliet? Återkommer denna typ av kreativa utmaningar i ett sammanhang vore det konstigt om ingenting på lite sikt förändrades, förhoppningsvis till det positiva.

I kyrkan (och även utanför) är vi ibland rädda för förändring. Rädslan hindrar oss att våga ta nya initiativ privat, såväl som för en ungdomsgrupp eller församling. Uppmaningen från Jesus är: låt inte rädslan styra. Den som är rädd gräver ner sitt pund (Luk 19). Han uppmanar oss hela tiden, igenom sitt Ord, att inte vara rädda.

Vi är, efter syndafallet, rädda av naturen. Rädda att mista anseendet, rädda för människors domar, rädda för att misslyckas. Motsatsen till rädsla heter inte mod i bibeln, utan tro (Matt 8:26). Tro på Honom som kallar, Hans kärlek driver ut rädslan (1 Joh 4:18), och den som låter tron och kärleken utgöra drivkraften får se mer av Guds plan och tanke fullbordas (Gal 5:6). Bed Gud om kärlek.

Och vår Herres nåd ger marginal att misslyckas. Jag blev inte arg på mina barn när de övade sig på att gå, och ramlade. Jag tyckte det var fantastiskt att de försökte. Snart lärde de sig. Tanken på en förälder som bannar sina små barn för att de misslyckas med att gå är absurd. Det Jesus slår ner på är självrättfärdighet, otro och framhärdande i medveten synd; men givetvis inte försök till efterföljelse. Där något sker, sker också med nödvändighet misstag. Vi måste vara beredda på att göra misstag.

Ett sätt att tänka ”innanför boxen” är att utgå från ”resurserna”, istället för att utgå från Uppdraget. Lärjungarna hade inte mycket resurser när Jesus sände dem att predika i hela världen (Apg 1). Men samtidigt hade de resurserna som behövdes: de hade Resursen, som är Herren själv. Han ger allt vi behöver, när vi söker Hans Rike och Rättfärdighet (Matt 6:33). När vi gör det Gud sagt åt oss att göra så ger Han oss det vi behöver. Han har inte gett oss Uppdraget utan att också ge oss resurserna för att klara av det (Luk 24:49). Låt uppdraget forma kyrkans vision. Låt strukturen och organisationen i kyrkan formas av sättet att utföra uppdraget.

Jag tror speciellt unga människor jobbar för lite med evangelisation/mission. Man ses som ”ungdom” och ska helst bara sitta och lyssna, käka korv och ha det trevligt tills man fyller 25. Använd tiden väl, säger Paulus (1 Kor 7:29). En 12-åring kan ibland leda lovsång. En 13-åring kan sköta mixerbordet. Låt ingen se ner på dig för att du är ung (1 Tim 4:12).

Missionen och evangeliet

Personligen handlar missionsbefallningen om två spår. Dels din personliga efterföljelse; dels dina personliga gåvor och hur du använder dem.

Efterföljelsen, det första och på alla sätt viktigaste, har sin grund och kraftkälla bara på ett ställe, hos Jesus ­Kristus, i hans nåd. Som kristna behöver vi dagligen vända tillbaka till denna grund, och bygga bara på den grunden (1 Kor 3). Efterföljelsens, det vill säga frälsningens, enda början och enda fortsättning, är Jesus Kristus; vårt gensvar i trons lydnad till hans: Kom till mig!

Får missionsuppdraget inslag av att rättfärdiggöra sig själv så ska vi inte syssla med det. Om drivkraften är fel så behöver vi be Gud omvända våra hjärtan för att bli rotade i evangeliet. Gud har inte bråttom. (Men han har heller aldrig vad jag vet välsignat slöhet.)

Den som inte är rotad i evangeliet, har också svårt att på djupet sträcka det åt någon annan. Den som inte själv vilar i Guds nåd genom Jesu blodsoffer på Golgata, har svårt att dela evangeliet i mötet med andra (2 Kor 1:4). I takt med att Gud mer och mer fullbordar sitt verk med oss genom kraften i Hans Ord i evangeliet blir vi mer och mer trygga i de löften han har gett oss, då kan vi genom Andens vägledning och ljus hämta tröst och kraft bara hos Jesus. Kraften att dela evangeliet kommer bara från Jesus, från Hans Ande och Ord. Den som inte bärs av detta och har blicken fäst vid Jesus kommer med säkerhet att tröttna (Heb 12); inte bara i strävan att uppfylla missionsbefallningen, utan hela det kristna livet kommer att haverera, eftersom det då inte är ett kristet liv i egentlig bemärkelse: det vill säga ett liv som bygger på Jesus Kristus. Återevangeliseringen av Norden har sin enda grund i Jesus Kristus. Ingen annan har makt att förändra människohjärtan och skänka den räddande tron på Jesus, Räddaren.

I takt med att vi följer Jesus så låter han också Andens frukter växa fram (Gal 5:22-23), som är kännetecknet på efterföljelsen, och som är det ”tysta vittnesbörd” för världen som Anden driver fram hos den som låter sig beskäras av Jesus ord. I takt med att vi blir tryggare i evangeliet och fastare i barnaskapet hos Gud så kan vi också få hjälp att använda de gåvor, de begåvningar som Gud skänkt.

Det finns många passager i bibeln som talar om att Gud ger oss olika gåvor (1 Kor 12, Rom 12, Ef 4), och kortfattat kan man säga att den som har en viss begåvning också finner något mått av glädje och lätthet i att använda dessa gåvor. Det betyder inte att det inte innebär arbete, bön och en viss möda att använda sin begåvning, men det betyder att när den längtan som Gud lagt ned i dig kommer till uttryck i församlingen och samhället, så kommer den, rätt använd, att peka på Jesus som ett vittnesbörd för världen.

Ofta kan man utveckla olika gåvor/begåvningar och man ska sällan låsa sig vid ett spår, Gud kan använda dig på många sätt. Men är du till exempel musikalisk, så kan den gåvan på olika sätt användas i missionens tjänst.

Ett skäl att vi ofta tvekar inför missionsbefallningen och känner obehag, är att vi ofta spontant tänker att det handlar om en sak, eller möjligen några olika saker, men inget som just du kanske kan identifiera dig med. Men Paulus säger att hos var och en kommer gåvorna till uttryck (1 Kor 12). Och Anden ges för att ”göra oss till vittnen” (Luk 28).

Praktiskt

Hur kan då du lyda Jesus ord i missions­befallningen i ditt sammanhang? Kanske är du en av dem som ska jobba med att starta en ny församling. Sök då stöd och hjälp för denna längtan. Bed Gud om ett team av medarbetare som kan jobba med detta. Jobba alltid med att söka stöd först och främst i ditt lokala sammanhang.

Sök dig till sammanhang där du kan hämta stöd och inspiration. Ingen av oss klarar av att gå själva. Paulus jobbade i team. Jesus sände ut lärjungarna två och två. Ensam är inte stark.

Kanske är du en av dem som ska jobba med att förnya någon annan del av befintlig verksamhet i din församling för att öka fokus på att vinna nya lärjungar i denna verksamhet.

Kanske är du en av dem som har många gåvor som inte har kommit till uttryck. Bed Gud ”blåsa liv” i nådegåvan (1 Tim 4:14), och bed sedan Herren om rätt plattform(ar) att få verka. Uppgiften kommer att söka upp dig, om du söker Guds rättfärdighet och Hans Rike; du behöver aldrig söka inflytande och positioner, bara vara trogen Jesus i det lilla Han anförtror dig, så växer det. Men det är inte fel att prata med pastorn/prästen eller ledarskapet om du vill hjälpa till.

Gemenskapen i en församling som del i strategisk mission idag

Om man kommer till ett nytt sammanhang och inte blir ordentligt mottagen eller välkomnad, så kommer man nog inte tillbaka, även om man höll med om budskapet.

Till dig som är engagerad i en församling är ett råd i denna linje att inte jobba primärt i församlingen på släktband och kompisband, utan istället jobba på missions­befallningen, det är en skillnad på en kristen gemenskap och en annan gemenskap. Låt gemenskapen vara inkluderande. Välkomna nya till fikabordet. Var praktisk. ”Så som ni vill …” säger Jesus – hur skulle du vilja bli välkomnad in i ett helt nytt sammanhang? Tänk efter. Agera. Låt det finnas ett ”finmaskigt nät” i din församling, så att nya fiskar inte så lätt slipper ut.

Församlingens gemenskap och kärlek är i vissa skeden i en människas liv viktigare än argumenten för den kristna tron. Församlingen är ett ”apologetiskt instrument”. Var praktisk här. Fundera i församlingen: vilka har mest socialt nätverk? Det är nästan alltid ungdomar och studenter. De allra flesta som vinns i norden gör det på grund av personliga kontakter, och är ungdomar, eller unga vuxna (studenter). De nya som kommer, kommer inte primärt på grund av evangelisationskampanjer, filmer etcetera. Allt är viktigt, men viktigast är personliga kontakter, vänner, släktingar, klasskompisar, kursare, arbetskamrater med mera. Inget kan ersätta dig, som en del av Kristi Kropp, i kontakten med den som ännu inte kallar sig kristen.

Frimodighet

Jag tror också, avslutningsvis, att vi behöver vara frimodiga när det väl bränner till. Då och då kommer frågan till oss: varför är du en kristen? Då handlar det om att vara ärlig, att inte skämmas för evangeliet (Rom 1:16), inte heller evangeliets udd: att det finns synd som behöver försonas i varje människas liv. Och slutligen inte heller skämmas för lösningen: din egen Frälsare och Hans försoning genom sitt blod på Golgata kors. Försök att inte ”gömma dig” bakom filosofiska argument. Det är inte ytterligare en filosofi du presenterar, utan en person, som har dött men uppstått igen. Det betyder inte att det inte behövs någon klassisk västerländsk apologetik, men det betyder att du inte alltid ska försöka övertyga någon med filosofiska argument. Ibland kan det vara hindret för någon. Men ibland går vi in i försvarsställning för att vi är rädda. Och rädslan är inte Guds väg. Var också öppen för den personliga förbönens möjligheter i mötet. Gud helar och berör, också idag.

Texten är publicerad i samarbete med For oss, foross.no.