Från kyrkans historia finns åtskilliga exempel på hur kristendomen i det närmast raderats ut från stora landområden, som varit säten för kända kristna kulturer. Under islams expansion under andra hälften av 600-talet och framåt utraderades många kyrkor i Nordafrika och västra Turkiet. 

Från 1900-talets historia känner vi t ex den stalinistiska utrotningsideologin under hammarens och skärans tecken; att den kristna tron skulle utrotas och miljontals kristna avrättades i kommunismens namn. Den albanske diktatorn Enver Hoxha (död 1985) skröt med att hans land var världens enda ateistiska nation. För att nå det målet hade han enligt uppgift dödat ca 100 000 av sitt lands medborgare. Den nordkoreanske nuvarande diktatorn Kim Jong-Un leder i sin fars och farfars fotspår en antikristen genomtänkt plan för att utrota all kristendom. Därför befinner sig Nordkorea idag på plats nr 1 på Open Doors World Watch List över de 50 svårast drabbade länderna i världen när det gäller kristendomsförföljelse. De flesta av övriga länder är islamistiska diktaturer med Afghanistan som ”stark” 2:a på Open Doors lista. Det är ju ett känt faktum att överallt där ett land får muslimsk majoritet så förändras en tidigare möjlig samlevnad mellan muslimer och kristna. Att vara en konvertit från islam till kristendom innebär en dödsfara i de flesta muslimska länder. Om hotet inte kommer från myndigheterna, kommer det från familjen.

Enligt en rapport – om än omstridd – från det amerikanska Pew Research Center för något år sedan beräknades Sverige muslimska befolkning 2050 till ca 30% av den totala befolkning om muslimsk invandring fortsätter. Och till Islams mål hör världsherravälde. Det betyder inte att jag inte kan ha mycket trevliga  och vänliga muslimska grannar. Men ovanstående verklighet kvarstår. Vad muslimsk närvaro i vårt land kommer att innebära i framtiden vet ingen. Men vi vet att det ligger en fara i den. Samtidigt innebär den en kallelse till kristenheten att besinna att de flesta kommer från länder dit missionärer inte kan komma. 

I den s.k. januariöverenskommelsen mellan S, MP  och delar av det borgerliga blocket finns som punkt nummer 57 följande: Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Till en demokrati med mänskliga rättigheter hör medborgarnas rätt att välja skola. Om punkt nr 57 genomförs innebär det att både kristna och muslimska skolor vägras rätt att etablera sig, liksom nya judiska skolor. Insikten att levande kristendom är den bästa ”motelden” mot muslimsk utbredning är naturligtvis okänd i regeringskretsar. Men tanken att stoppa etablering av kristna skolor är därför ett sätt för regeringen att skjuta sig själv i foten. Men det ligger på linje med den avkristning av skolan som började redan 1919 med katekesförbudet och fortsatte med en total nedmontering av den svenska skolans kristna profil under 1960- och 70-talet. 

Det är egendomligt att så få kristna sammanhang i Sverige tagit vara på möjligheten som sedan början av 90-talet funnits att etablera fristående grundskolor och gymnasier med kristen profil. Inom kort kan det vara för sent. Viktigt då att vi ger allt stöd vi kan till de kristna skolor som finns.

I den här situationen borde det från kristenhetens ledare höras klara uppmuntringsord till alla föräldrar att ta aktivt ansvar för att deras barn och ungdomar får verklig hjälp att möta tidens många svåra utmaningar. Att pappor tar sitt ansvar. Och mammor sitt. Men moderna kyrkor predikar varken om detta eller om vägen till frälsning. Istället deltar man t. ex. i nedmonteringen av äktenskapet som Guds skapelseordning. Ur den stora räkenskapsdagens perspektiv är det skakande allvarligt.

Nej, den försvann inte …

Det finns heliga Guds män och kvinnor runt om i landet, som i enlighet med kommande söndags epistel: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” (Rom 10:13) samlas till bön i hem och församling. När två ber tillsammans i tro på det ordet är Kristus där. När tre tillsammans inser allvaret och ber likt Israels folk i Egypten, så sänder Gud en Mose, som han kallar på från en brinnande buske i öknen. När två kommer överens om att be om andliga ledare, som vågar stå inför ”farao”, så händer något. Om Guds folk kommer överens om att be om att ovanstående punkt 57 inte röstas igenom, så sker något. När en församling i tro på det ordet ber om vägledning för att nå in med evangelium i den växande muslimska invånarna i vårt land, sker något. I detta böneliv är Herren Jesus själv närvarande med kärlek och den glädje som hör hans församling till. Och den kristenheten försvinner inte.

Bengt Birgersson