Överraskande möten under korset

 

Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 19 sep, 2019

Himmelen brukar för den fromma tanken framställas som en överraskningarnas plats: ”Jaså, är du här? Det hade jag väl aldrig trott!”, ”och tänk att jag själv är här, det hade jag inte vågat tänka” ”Och varför är inte den här som jag trodde så säkert skulle ha gått före?”. Att känslan av förundran kommer vara genomgående i saligheten finns det biblisk grund att tro men det är framför allt en förundran inför den Heliga Treenighets makt, nåd och härligt snarare än funderingar på vilka frälsta människor man får dela himmelen med. 

Här i tiden är det inte härligheten utan förnedringen under korset som är de kristnas lott. Livet med Jesus, bekännelsen till Guds ord, präglingen av den Helige Ande, leder ofrånkomligt till en känsla av främlingskap inför världens barn men också till att världens barn känner ett främlingskap inför Guds barn. Det där främlingskapet kan ibland väcka intresse och öppna vägar för vittnesbörd men det kan också väcka känslor av rädsla inför det främmande och irritation och fientlighet mot det och dem som är främmande och skrämmande.

I den yttre kyrkan har Jesu vänner länge fått se exempel på kristna och kyrkliga företrädare som inte alls förstår sig på att det skulle kunna finnas någon spänning mellan Guds barn och världens barn. Ibland får vi hör att alla människor är Guds barn i samma mening. Många förändringar i hur den kristna läran framställs och tillämpas i Svenska kyrkan och i andra samfund i vårt land tycks ha som gemensam inriktning viljan att vinna världens vänskap. När världen har tryckt på med sin politiska och mediala makt så har det alltid funnits teologer, präster och biskopar som snabbt försett världen med lämpliga teologiska argument som visar att kravet på att kyrkan ska ändra sig inte bara handlar om vad fäderna kallade ”världslikställighet” utan man vill mena att världen skulle ha Gud och hans ord på sin sida. På 1960-talet menade prästen Karl Manfred Olsson att vanligt folk genom att ge uttryck för sin vilja skulle hjälpa kyrkan att tolka Bibeln rätt. 

Lönen för dem som har gått världen till mötes har inte uteblivit; en plats i värmestugorna, spikraka karriärer och kyrkans högsta tjänster. De som har drivit förändringar i frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet och i frågan om samkönade par har vållat sorg bland Guds ords bekännare men mycket glädje bland dem som i grund och botten är fiender till Guds ord. Men den som trots tillmötes­gående på den ena punkten efter den andra ändå vill bära namnet kristen och på några punkter hålla fast vid Guds ord kommer en dag få uppleva att hejar-ropen tystnar och ryggdunkarna avtar. 

Den liberala prästen som tillsattes för att driva de traditionellt kristna bort från deras hemkyrka, får ibland uppleva att prästens understödjare överhuvudtaget inte är intresserade av några gudstjänstbesök. Bara detta att evangelie­bokens texter fortsätter att läsas, den apostoliska trosbekännelsen att bekännas, namnet Jesus att förkunnas, bara detta räcker för att världens barn drar sig undan och kretsen kring kol­eldarna stöter bort den främmande.

I Sverige idag där avkristning har gått så långt kan det ske märkliga möten under korset. De som i sin iver att vinna popularitet en gång deltog i skallet efter Guds ords bekännare de upplever en dag, att inte heller de duger i världens ögon. De når en punkt där de inte vill gå längre i sina omtolkningar och förnekelse av Guds ord utan istället får de ljuset och kraften att säga sitt ”Hit men inte längre!”. Så kan det hända att de som en gång förföljde och de som förföljdes möter varandra under korset. 

När det sker är det av stor vikt att kristna som drivs samman under yttre tryck minns att korset är försoningens medel. Det betyder inte att alla teologiska stridsfrågor blir likgiltiga men det betyder att vi alla måste vara beredda på att de vi uppfattade som ”motkristna” plötsligt kan närma sig oss som medkristna. Om Guds Ande får ge oss vishet och klarsyn i sådan situation så kan vi stödja varandra så att den som ställt sig ”In statu confessionis”, i bekännelses ståndpunkt, i någon fråga, med stöd av sina medkristna bekänner Kristus i allt fler frågor. 

Den yttersta tiden innebär det stora avfallets tid men där kommer också en kristen församling finnas som under förföljelsens kors framträder i allt större frimodighet och helgelse. Över denna heliga rest kommer Guds Ande, härlighetens Ande att vila. Ingen av oss vet vem eller vilka som kommer stå med i den skaran till slut. Det blir många överraskningar när det står klart vilka som står med och vilka som faller ifrån. Var och en får för sin del bruka Guds ord, vaka och bedja så att den första kärleken till Jesus inte kallnar. Oavsett vad som har skett tidigare får vi välkomna alla som vill komma och stå med oss i bekännelsen inför världens hot och akta oss för alla självgodhet och egenrättfärdighet.