Palmsöndagen inleder det som vi i vår kyrka kallar för Stilla Veckan. De dagar då vi i stilla begrundan får ta del av det mest centrala i Jesu liv. För Jesus var det verkligen ingen stilla vecka. Tvärtom var det den mest dramatiska veckan i hans liv. Han skulle bli förd hit och dit och dömas av olika instanser. Han blir dömd så att vi kan bli frikända. ”Han som var utan synd blev gjord till synd för att vi skulle få del av Guds rättfärdighet.” (2 Kor 5:21) Han skulle nu göra rätt för oss inför Gud. Han skulle bli misshandlad och upphöjd på ett kors. På tredje dagen skulle han uppstå igen. 

I Katolsk tradition talar man om den Heliga Veckan. Veckan då det tydliggörs hur en helig Gud kan återförenas till gemenskap med en syndig människa. I Ortodoxa kyrkan kallas veckan för just den Stora Veckan. Nu sker allt det stora som sker för vår skull i Guds räddningsplan genom Jesus. 

Evangelierna berättar om Jesu intåg i Jerusalem. Samma text vi möter första Advent- fast som då utläggs med en annan betoning. Hos just Johannes knyts denna text ihop med berättelsen om hur Maria smörjer Jesu fötter då hon häller ut en hel flaska Nardusbalsam. Det är ingen liten mängd hon generöst slösar på Jesus. Det är hela 327 gram och olja vet vi är synnerligen drygt. Ett av orden hos Johannes hjälper oss att så tydligt veta mängden. Nardus var importerad från Indien och därför synnerligen dyrbar. Den motsvarar nästan en hel årslön för en arbetare då Matteus (20:2) berättar för oss att en dagslön är just en denar. Johannes anger ju priset i söndagens text till 300 denarer. Om Nardus står det att läsa i Höga visan 1:12 och 4:13. Det förefaller som att när evangelisten berättar om denna han vill poängtera att varan är oförfalskad och äkta. 

Maria utför nu en profetisk handling. Det hon gör framåtsyftar på Jesus död. Jesus själv säger själv i det han bekräftar hennes handling de orden: ”Hon har sparat sin balsam till min begravning.” (Joh 12:7) Marias symbolhandling kopplar ihop med Johannes 19:38 där det berättas om hur Josef från Arimatea har med myrra och aloe till Jesu kropp. 

Judas ifrågasätter nu Marias agerande och meningen med det och säger att det varit betydligt vettigare att för oljan få pengar att skänka till de fattiga. Men Jesus som kanske anar falska motiv från Judas sida (12:6) tar emot och bekräftar denna handling. Jesus är värd vår tillbedjan. Han är den ende som är det eftersom han är den ende som gjort vad han gjort för oss och som vi samlas kring i synnerhet under den Stora Veckan. 

Men för många människor är detta lika främmande som det var för Judas. De förstår inte hur man kan slösa på Jesus genom bön, tillbedjan och tacksamhet. Ej heller på gudstjänst. Ännu mindre att satsa på Guds rike genom att generöst ge av tid, engagemang eller pengar. Det är för dem en dårskap vilket ju också Paulus säger att det är. (1 Kor 1:18, 1 Kor 2:14) Men Jesus ger allt i sin slösande kärlek till oss. Vår kärlek till honom är vårt hjärtats gensvar som Johannes säger i sitt brev. ”Vi älskar därför att Gud först älskat oss.” (1 Joh 4:19) 

När Maria smörjer Jesu fötter är det en lågmäld bön i själva handlingen som är hennes hjärtas spontantana gensvar. Den är inte planerad – det finns ingen som helst baktanke med det hon gör. Det är inte fel med planering vare sig i det naturliga eller i det andliga. Men här möter vi hennes hjärtas spontana ingivelse. Möjligtvis avläser hon ett behov hos Jesus att nu bli uppmuntrad eller i detta läge bättre uttryckt bli styrkt och bekräftad inför sin försoningsdöd. När vi ser och möter behov hos människor gör vi det som regel spontant likväl som när vi reagerar på Andes tilltal. Även tillbedjan kan svämma över spontant från ett tacksamt hjärta som hos Maria i vår kärleksrelation till honom.

Själva smörjandet av Jesus vittnar om vem han är. Han är Messias – den Smorde som skulle komma –uttryckt på hebreiska i Gamla testamentet. På grekiska och i Nya testamentet heter han som är den Smorde Kristus. 

I Gamla testamentet blev kungar insatta som smordes med olja och på så sätt insatta i sitt ämbete. Nu blir han som är Konungarnas Konung (Upp 17:14) smord av Maria. Att vara smord betyder att vara insatt först och främst och talar om position och ämbete, inte så mycket om den Helige Andes kraft såsom ordet ibland nuförtiden lite slarvigt används i ett osunt jagande efter mer ”smörjelse”. I en mening är nämligen alla kristna smorda i och genom att vi är insatta som Guds barn (1 Joh 2:20, 27) och därför har Den Helige Ande. Att samverka med honom är aldrig fel, det vill jag tvärtom uppmuntra till, men ett tveksamt uttryck kan ibland leda tankar och därmed också handlingar fel. 

Men visst är oljan i Guds ord en bild av Den Helige Ande som skapar tro. Oljan blir då också en bild av tron vilket blir särskilt tydligt i liknelsen om de tio jungfrurna (Matt 25). Ibland när vi ber för människor smörjer vi dom med olja såsom Markus (6:13) berättar och Jacobs brev (5:14) uppmanar till. Detta blir då även här ett handgripligt vittnesbörd Kristus som den smorde. 

Kristus är insatt som den smorde. Det vittnar Marias handling om. Flaskan bryts sönder nu såsom strax Jesu kropp ska brytas sönder. Huset fylls av väldoft. Sann tillbedjan till Jesus likväl som kärleksgärningar gjorda i hans namn sprider väldoft. Aposteln uppmanar Jesu lärjungar att sprida Kristi väldoft. (2 Kor 2:15, Ef 5:2) Det är en judisk bild att doft som sprids liknas vid ett gott rykte som sprids. När Maria smörjer Jesus fylls hennes händer av parfymdoft. Så ska väldoften spridas av Jesu efterföljare så att människor kan ”lukta” sig fram till Jesus som är den Smorde. 

Maria ger sig själv med sin gåva till Jesus, inte bara en gåva. Hon finns själv med i den. Marta gör det genom sitt sätt att tjäna. Av dom sju skapelsegåvorna har hon tjänandets gåva. Hon ser och möter praktiska behov. Utifrån våra skapelsegåvor (Rom 12:6) är vi som kristna kallade till att se och möta behov till människor på olika sätt. Jesus tar emot de båda systrarnas olika sätt att betjäna honom på. Vilken Maria som denna berättelse syftar på i de olika evangelierna har varit oklart och omdiskuterat. Men för Johannes är det tydligt att det är Maria i Betania det syftar på. 

Snart ska tillbedjan gå från deras lågmälda stil i sin handgriplighet till de högljudda Hosiannaropens larm då han träder in i den heliga staden. Även denna ljudliga tillbedjan tar han emot. Han avvisar alls inte denna hyllning. Men han vet också att den hos alla inte är äkta utan bara är ett uttryck för ytlig tillfällighet. Folkskaran kommer snart att krympa till en liten skara under korset. 

I söndagens text ser vi att Jesus blir prisad såväl i det lågmälda, i det handgripliga som i det högljudda. Beroende på vårt andliga språk som person och den församling vi lever med i dras vi till det stilla eller det mer ljudliga i yttre former och uttrycksätt. Vad Jesus söker hos oss är att vår tillbedjan är äkta och oförfalskad som den parfym Johannes låter oss förnimma och därför är så dyrbar för honom. I den Heliga Veckan nu finns utrymme för både för det lågmälda och det jublande. Både för Guds helighet och för Guds kärlek. I stillhet får vi vara med om när han instiftar altarets sakrament. I stillhet får vi böja våra knän vid hans kors. I Jubel får vi ropa på påsknattens mässa eller på påskdagens gudstjänst : ”Kristus är uppstånden, Ja han är sannerligen uppstånden.”

Lars Widén

1. Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten, 

dess doft uppfyller världens sorgehus. 

Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, 

blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,

var icke snål, bered din själ till fest. 

Vad Fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma 

sin bästa gärd för själens höge gäst.

Sv.ps. 445, Text: N Söderblom 1928,  vers 1 efter K Gerok 1857