Det är orimligt. Det är fullständigt orimligt att lärjungarna, i en stund som denna, börjar bråka om vem som är störst.
Det är i någon mån förståeligt, men likväl orimligt. Bakgrunden är att Jesus förutsagt att någon bland dem kommer att förråda honom. Det är inte bara en vanlig jämförelse av vem som är störst, bäst och vackrast. Här finns en allvarligare fråga i botten: Vem bland dem skulle kunna förråda Jesus? Det var nog ingen smickrande stund för lärjungarna när de började försöka beskylla varandra för en sådan sak. Och på ett naturligt sätt fortsatte denna uppvisning i syndafallets konsekvenser med att de också började framhäva sig själva på andras bekostnad.
Kanske Petrus, Johannes och Jakob lyfte fram de tillfällen då endast de hade fått följa med Jesus, hur det endast var de som fått se Jesus förhärligad. Det är inte omöjligt att Petrus var den som allra mest framhävde sig själv i diskussionen eftersom Jesus sedan vänder sig särskilt till honom och förutsäger hans svek. Hos Matteus och Markus hör vi ju honom säga: ”Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det.”
Det är så att vi får olika mått av tro, olika mått av gåvor, och det är olika vilka andliga upplevelser vi får vara med om. Dessa är inte till för att vi ska jämföra oss och se hur mycket Gud älskar oss i jämförelse med andra. De är gåvor vi fått för att använda i tjänst, tjänst för nästan. Frestelsen kan då också bli att använda även detta för att bli ärad av människor. Då får vi påminna oss om Jesu ord i Bergspredikan: ”Akta er för att göra era goda gärningar inför människor, för att bli sedda av dem. Då får ni ingen lön hos er Far i himlen.”
Det är orimligt att lärjungarna gör detta inför Jesus.
Även om mycket ännu fattades av förståelse för vem Jesus är och ännu skulle göra hade de ändå sett och förstått tillräckligt för att inse att de i jämförelse med honom var som lama inför världsmästaren i löpning. Och Jesus pekar på detta pinsamma faktum att universums skapare beter sig som deras slav medan de försöker upphöja sig själva. ”Men jag är här mitt ibland er som en tjänare.” Detta är sant både om hela hans människoblivande, men också mer nära hur han betjänade lärjungarna under måltiden genom att tvätta deras fötter, en slavsyssla. Och över allt detta reser sig korset där vi ser Jesu ofattbara och orimliga tjänande – att vi, medan vi ännu var Guds fiender, skulle bli försonade med Gud genom detta. Detta är Jesu ära.
Det är orimligt att Jesus är så god mot dem.
Det är orimligt att han i denna stund också ger dem löften om att de ska sitta på troner och döma Israels tolv stammar, att de ska få ligga till bords i himmelriket, äta och dricka vid Jesu bord, platsen för de privilegierade. Visst säger han att de varit med honom under hans lidande och prövningar, men han vet också att de alla om bara några timmar ska överge honom. Det beror inte på något hos dem, för då hade det varit kört. Och det är så Gud hade bestämt det för dem, och sås har han också bestämt för oss. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig.” ”Allt beröm är uteslutet.”
Jesus går till rätta med lärjungarna, och han går till rätta med oss. När han gör det betyder det inte att han tröttnat på oss och inte längre vill ha något att göra med oss, att han nu skjuter oss bort från sig och utesluter oss ur hans gemenskap. Gud kan fostra oss genom att vi får möta svårigheter och han kan tala strängt till oss, men aldrig är det han som säger att du inte längre får vara hans på grund av vad du gjort. Hör du den rösten är den inte Guds röst, utan djävulens. Gud dömer oss när vi syndar, men frikänner oss när vi bekänner och söker förlåtelse. Djävulen fördömer oss när vi syndar och vill få dig att se Gud som din fiende, få dig att tro att Gud inte längre älskar dig, inte längre vill ha med dig att göra, inte alls vill ditt bästa utan vill undanhålla saker för dig. Han gör allt för att du inte ska vända dig till Gud i din nöd.
För att vi inte ska gå på detta behöver vi lägga märke till hur Jesus handlar med lärjungarna. Först ställer han dem på samma låga plats och visar på det felaktiga i deras sätt att tänka. Men sedan upphöjer han dem till samma höga plats, när han ger dem löften om en plats vid sitt bord i riket och att de ska sitta på troner i riket och döma Israels tolv stammar. Och han pekar på sig själv, hur han är där och betjänar dem – fortsatt.
Vi kan lätt tro att lärjungarna ännu inte nått fram till vad vi skulle kalla en kristen tro, att de inte är riktigt omvända och att det är först vid pingstdagen som de verkligen blir kristna. Trots allt är det en annan frimodighet vi möter hos dem då, och i mångt och mycket tycks deras tidigare tröghet och andra brister vara borta. Men de svagheter, synder och misslyckanden vi ser hos lärjungarna i evangelierna är inte otroendes synder, de är troendes svagheter. När lärjungarna på pingstdagen tar emot kraft från höjden är det inte för att göra dem till verkliga kristna, det är för deras tjänst som apostlar. Och inte ens ett sådant beklädande med kraft från höjden gjorde dem immuna mot köttets svagheter. Käbbel och stridigheter bland apostlarna var inte utrotat i och med pingstdagen.
Detta är inte en anledning för dig att luta dig tillbaka och i en omvänd jämförelse stilla ditt onda samvete med att apostlarna inte var bättre än du. Det är en mycket farlig väg att slå in på. Då dödar du tron och driver ut den helige Ande ur ditt hjärta. Vad du däremot ska ta med dig från denna text är vilken tålmodig vän du har i Jesus, så stor hans nåd är, och vilken orubblig grund du har att bygga ditt liv på! Det är nedtecknat för att du ska förstå att ingen har något att berömma sig av inför Gud, att vi alla kommer till korta och att vi behöver Jesus som vår försonare och frälsare, att vi hela tiden måste ta vår tillflykt till honom. Och där hos honom, vid hans bord, är vi alla tiggare med samma status och position, ingen högre eller lägre än den andre. Och ändå är det Gud själv som betjänar oss, som ger oss att äta av den kropp som plågats så svårt och utstått så mycket smärta, och att dricka av det blod som pressats fram av Guds vredes vinpress.
Jesu trofasthet, tålamod och kärlek är förvånande och helt orimlig. Men sådan är Gud – orimlig. Vi använder oftast ett annat ord för det – nådefull eller nådig. Nåden är orimlig.