Det var början till judarnas återvändande till sitt land i enlighet med kung Kores edikt 538 f Kr. Då hörde Jesaja (21:11) hur man ropar från Edoms land sydöst om Döda Havet: ”Väktare, vad är kvar av natten?” Profeten svarar: ”Morgon kommer, ändå är det natt.” Profeten visste att för Juda väntade en morgon, men natten skulle bli kvar över Edoms folk, som också var bortförda i fångenskap. Många judar hade verkligen tagit emot Guds dom och gjort bättring, men det hade inte Edoms folk gjort. För dem förblev det natt, trots att morgonen kom. Det var deras tragedi.
”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”, skrev Paulus en gång (Rom. 13:12). Det betyder: ännu varar natten. Dagen, som är nära, handlar om det synliga Gudsrikets ankomst. ”Morgon kommer!” Dock varar ännu natten, men hur länge? Det vet vi inte, men Guds ord uppmuntrar till att ge akt på tidens tecken. Här följer några:
Förföljelsen
Inte sedan Diocletianus’ förföljelse i början av 300-talet har förföljelsen av kristna varit så svår som idag. Förföljelsens natt råder för mer än 350 miljoner av våra bröder och systrar med t ex tortyr och död i nordkoreanska arbetsläger, ödelagda kyrkor i Sydostasien och många dödade församlingsledare i Nigeria. Även Iran har varit bland de svåraste länderna för kristna att leva i. Landet står på tionde plats på World Whatch List, som är årliga väktarrapporter från Open Doors i deras tjänst för de förföljda kristna. I dessa blir det tydligt att förföljelsen växer för varje år.
Förförelsen och förfallet
Det finns bara ett budskap som kan rädda en människa från den eviga natten, och det är ordet om Jesus, korsfäst för våra synders skull. Kraften i det bevisades i hans uppståndelse. Onda makter söker på allt sätt att tysta det budskapet. Det kan ske genom att i liberalteologisk anda förneka sanningshalten i det skrivna Ordet, eller genom en sammanblandning av lag och evangelium eller genom tillägg till vad Guds ord säger. Det profetiska ropet om omvändelse och tro har i stor utsträckning tystnat.
Paulus skrev till församlingen i Tessalonika (2 Tess. 2:3) att innan Herren kommer ska det stora avfallet äga rum, dvs. många ska lämna den kristna tron. Från franska revolutionens och upplysningens dagar har det skett ett medvetet nedrivande av kristen tro på skolor, universitet och kyrkor. Vi ser idag hur kyrkor kan stå ödsligt tomma, ofta som museiföremål, medan idrottsarenor och musikfestivaler fylls med tiotusentals deltagare och mer.
Förhärdelse
En allvarlig regel i Guds rike säger, att Guds ord aldrig vänder tillbaka förgäves. (Jes. 55:11) Om en människa säger nej, när Guds ord kommer, så verkar det ändå något. Människans ihärdiga nej leder till Guds nej, till förhärdelse. Det är svårt att komma ifrån intrycket att en förhärdelsens dimma lagts över stora delar av de gamla europeiska kristna länderna. Det tycks som att något av det, som drabbat väst, liknar det som drabbat det judiska folket. Majoriteten av judar sade nej till Messias när han kom. Av judarna i Israel är fortfarande mindre än 0,5% Jesus-troende.
Men nu skriver aposteln i Rom 11:25 om något, som verkar vara ett slut på den förhärdelsen. ”Bröder, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.” Det finns alltså en förhärdelsedom. Den varar fram till en bestämd punkt, tills hedningarna har kommit in i fullt antal. I två tusen år har den kristna missionen pågått bland hednafolken. Miljontals hednakristna har samlats in. Från Patmos såg Johannes den fulltaliga skaran. Men versen ovan gömmer en hemlighet, som väntar på sin fullbordan.
Förnyelse och förhoppning
Många kristna längtar efter väckelse och förnyelse och ber om detta. De allra sista åren har det hänt något i vårt land. En rad församlingar har oförmodat fått uppleva stora konfirmandkullar, där man på allvar vill veta vad kristen tro är. Kan det vara en väckelse? Somliga församlingar får se människor komma, som aldrig tidigare varit kyrkokristna. Genom församlingars hemsidor, som talat klarspråk om kristen tro, har man fått upp ögonen för bibeltrogen kristendom. Genom Open Doors vet vi också att bakom ”de låsta dörrarna” i Iran finns en växande kyrka. Det är ljusglimtar i mörkret, innan den stora morgonen är inne, när Herren kommer i skyn.
Förbönen
Profeten Daniel innehade en hög position i den babyloniska administrationen under folkets fångenskap. Han levde i daglig bön och i läsandet av Guds ord. När han förstod profeten Jeremias ord om de 70 åren och insåg och att tiden var inne, gick han in i bön. I Dan. 9 kan vi läsa hans gripande bön. Det mest slående, är att han, den fromme och mänskligt sett klanderfrie mannen, bekände både sin egen och folket synd. Han gjorde sig till ett med sina judiska landsmän. Det är också vår kallelse. Om vi anar, att ”natten” går mot sitt slut och den stora dagen närmar sig, finns det förnyad anledning att be för vårt folk – på samma sätt som Daniel – och bekänna egen och vårt folkets synd. Vi är på många sätt delaktiga i den. Vi känner vår egen synd och måste säga som tullmannen i Jesu liknelse: ”Gud, förbarma dig över mig syndare!” ”Men förbarma dig också över vårt folk.”
Samtidigt behöver vi be om arbetare (Matt. 9:38), eftersom ”skörden är stor och arbetarna få”. Om vi ber om arbetare i Ordets tjänst, behöver vi också be om församlingar, där dessa arbetare kan fullgöra uppdraget. Låt oss alltså – i väntan på den stora morgonen – be att Herren fortsätter att kalla män till prästtjänst i sin kyrka och att bygga församlingar.
Låt oss också be att Herren tar bort förhärdelsens täcke över det judiska folket, och att Herren stärker de iranska kristna att vittna för sitt sargade folk om Fridsfursten. Natten varar ännu, men morgon kommer.