Fjärde Moseboken berättar om att Mose inför sin död utbad sig en ny ledare, för att folket inte skulle likna får utan herde. Det omedelbara svaret på denna bön var Josua, men Josua var bara en förebild för ”den som skulle komma”, nämligen Jesus. Och Josua och Jesus är två varianter av samma namn. Hesekiel berättar att Gud själv skall ta sig an sina får och bli den gode Herden. Detta löfte uppfylldes genom att Gud blev människa i Jesus Kristus. Och han låter då under och andra händelser ske, som påminner om vad som inträffade på Mose tid. Flera sådana signaler sänder han i det som Markus här berättar om, och som han i sin tur ska ha hört från ett ögonvittne, nämligen Petrus.
Mark 6:30-44
I. Miljön
De for över vattnet och kom till en ödemark med ett berglandskap. Redan detta signalerar en likhet med Israels barns ökenvandring. Likaså att de sökte efter vila, ty det hade de även gjort från slaveriet i Egypten. Det är faktiskt bara Markus som nämner detta med vilan så tydligt. Även apostlar behöver vara lediga ibland. Och det är likaså bara Markus som direkt säger oss att gräset var grönt. Indirekt gör även Johannes det, eftersom han skriver att det var nära påsk, och det är väl därför som vi läser just hans berättelse på midfastosöndagen. Att vi nu läser om samma sak i Markus tappning vid midsommar, det kanske har att göra med att det var en härlig picknick i gröngräset. Men allt var inte så underbart. Hotet fanns på avstånd. Markus har just berättat om Johannes Döparens halshuggning, och eftersom vi firar Döparens födelse vid midsommar, så har det också sin plats vid den här helgen, när vi i Sverige ger oss ut i naturen och tycker att livet är ljuvligt.
Allt är inte frid och fröjd, men det finns en väg till evig härlighet. En väg som börjar här på jorden, när vi far över vattnet med Jesus, det vill säga blir döpta i den Treeniges namn för att bli lärjungar, med allt vad det kan innebära av såväl glädje som sorg i detta livet.
Men vid den tiden, i Golans ödemark, hände så det stora undret:
II. Miraklet
Då hände det, som alla fyra evangelisterna berättar om. Fem bröd och två fiskar räckte till tusentals människor. Och bortsett från undret i sig, så påminner även detta om ökenvandringen, då Israels barn mättades med vaktlar och manna. Jesus brydde sig inte bara om att ge människor vila, han gav dem också mat. Inte för att de riskerade att dö av svält, utan helt enkelt för att de var hungriga och hade långt både till hem och till butiker. Att människorna alls var där, berodde på att de följt efter Jesus längs stranden, när han for över i båten. Så båten for långsamt över, och apostlarna bör ha fått ett par timmars vila på sjön. Men varför följde alla med längs stranden? Jo, eftersom Jesus redan gjort så många underverk, mest genom att bota sjuka. De hoppades alltså på mera, och de blev inte lottlösa. För dem och för apostlarna var detta en underbar tid, undrens tid. En tid som de längtade tillbaka till när bekymren hopade sig senare i Jerusalem. Men de var tvungna att också se framåt, och därför handlar det här även om:
III. Missionen
Alla fyra evangelisterna berättar om den här händelsen. Det gör de annars i stort sett bara om passionshistorien. Det gör bespisningsundret till en sorts tyngdpunkt för Jesu verksamhet i Galileen. Alla fyra berättar också om de tolv korgarna med rester som blev över av de fem bröden och två fiskarna. Markus, de praktiska detaljernas evangelist, är dock ensam om att nämna fiskresterna specifikt.
Det står inte hur stora korgarna var, men det visar att det finns en fortsättning. Brödundret var inte slut, för brödet tog inte slut. Det fanns manna för framtiden.
Det är också rimligt att sätta de tolv korgarna i samband med de tolv apostlarna. De fick var sin korg. Men inte bara detta och minnet av en märklig händelse. Jesus började inte med att bjuda på sådan mat. Han började med att undervisa folket som hade samlats. Och detta gjorde han länge, skriver Markus. Även om inte Markus skriver så mycket om vad Jesus sade, så var denna undervisning en väsentlig del av vad som faktiskt hände.
Dessutom hade apostlarna strax förut fått pröva på att själva förkunna om Guds rike. Utan denna undervisning skulle Jesus framstå som en trollkarl, men utan underverken skulle han framstå som en övermodig filosof. Undervisning med undervisning däremot gav orden tyngd, för att verka väckelse, omvändelse och helgelse, och bära frukt i underbara gärningar i den Helige Andes Kraft. Så ordet och bordet blev båda uppgifter för apostlarna. I synnerhet då förstås nattvardsbordet, fast det kom längre fram. Ändå hör allt ihop. Jorden är Herrens, och allt vad därpå är. Och Herren är Jesus, den store Herden för fåren. Han får leda och hjälpa oss, och vi får förundrade vara medarbetare till honom, var och en efter sin särskilda kallelse, med vad vi fått i våra korgar.
Amen.