Häromdagen diskuterade jag dödsannonser med en god vän. Vi konstaterade att sekulariseringen satt sina tydliga spår även här.
Det är naturligtvis ett känsligt ämne att diskutera. Det är lätt att såra. Ingen utformar väl en sådan annonsruta, med information om begravningen, den döde och val av symboler, med annat än gott syfte. Däremot kan annonserna, när de blir publika och läses även av personer utan någon kännedom om den döde, bli missuppfattade eller kanske till och med kännas ringaktande, när de är för fantasifulla. I många fall tyvärr som ytliga och begränsande avseende vad som var syftet. Ibland skulle man tjäna på att uppfinningsrikedomen var mindre. Det finns en mening med högtidligheten och den försiktighet som tidigare länge präglat utformningen av dödsannonserna, menar jag.
Låt mig ta några aktuella exempel, som jag själv reagerat på. Inget verkligt fall kan spåras eftersom jag bara återger liknande formuleringar, som de jag sett, utan angivelse av namn och ort.
Det handlar mer och mer om att understryka den dödes personlighet, intressen, hobbys eller aktiva liv i annonsrutan, än om att på något sätt bära fram att döden inträtt. Med glättiga texter, där smeknamn anges, kan det nästan bli tragikomiskt för helt utomstående. ”Vår livsglada ’Piggis’ NN”, kan säkert kännas relevant för de nära som använt smeknamnet, men ger inte mig ett lämpligt anslag i dödsannonsen. På ett annat ställe gick att läsa, att nu hade NN ”satt tofflorna och vandrat vidare”. Vän av ordning inser, att detta faktiskt är två uttryck för samma sak. Antingen har man “satt tofflorna” – och dött, eller har man “vandrat vidare” – och också dött. Här gjorde NN det grundligt. Läsaren kan undra varför NN satte tofflorna när NN ändå skulle vandra vidare. Var det innetofflor? Kanske var det NN:s eget favorituttryck? Den icke invigde får aldrig veta.
Jag vill inte moralisera över hur folk formulerar sina texter i runan över sina kära avlidna, men ibland behövs det kanske en tankerunda till. Det kan nog vara en grannlaga uppgift för en begravningsentreprenör att råda ibland.
Likaså känns de nu så populära symbolerna kring fritidsintressen av olika slag små i sammanhanget när en person dött. Visst, jag är förtjust i att handarbeta och har i över tio år drivit en sådan butik, men nog är jag så mycket mer. Även om jag varit en världskänd stickdesigner skulle jag inte velat ha garn och stickor som symbol på min dödsannons. Allt annat jag gjort, tyckt, tänkt och uträttat, som maka, mor, vän, samhällsmedborgare – vart tog det vägen…? Inte kan ett människoliv sammanfattas i en hobby- eller yrkessymbol. Det blir bara fragment av ett liv. Ett helt liv, som nu är till ända på jorden. Ska och kan det symboliseras av en golfklubba, en gitarr eller en katt?
Ett symbolval, som gjorde mig riktigt beklämd, var en sportbil på en ung mans dödsannons. Till saken hör att ynglingen genom uppenbar vårdslöshet orsakat den mötande bilens förare mycket svåra skador och den medföljande passagerarens död. Tidningsskriverierna gjorde det inte svårt att dra slutsatser. I just det här fallet hade det av hänsyn till alla parter varit klädsamt, att lämna det levande livets bilintresse därhän.
Kanske har det sekulära synsättet kommit att lyfta egenskaper, upplevelser och aktiviteter hos människan så högt, att döden och beröringen med den kommit bort – till och med i annonsen om död och begravning? Döden vill vi inte tänka på, därför döljer vi den med minnenas fasad.
De allt mer förekommande nekrologerna fångar livets minnen av den avlidne, om än det också på ett fragmentariskt sätt. Vi får brottstycken ur en människas liv gestaltat utifrån olika förutsättningar beroende på om författaren av minnesorden varit arbetskamrat, mycket nära vän eller på annat sätt ansett att den döde haft stor betydelse i sin livsgärning. Dock berörs alltid det tragiska faktum, att personen för alltid är borta och att detta medför sorg och saknad.
Jag vet, att alla inte ser på dödsannonserna med mitt synsätt. Jag är troende kristen och för mig har döden och synen på den stor betydelse. Mitt syfte är inte att förringa människor som inte delar min syn och tro, men döden lämnar ingen oberörd och behöver bearbetas av alla – inte undvikas. Det är med stor ödmjukhet och ännu större tacksamhet jag vänder mig till Jesus Kristus med mina böner inför döden. Både min egen och mina nära käras. Vad vore jag och vad gjorde jag om jag inte kunde lägga döden i Guds hand. Den tillit som jag bärs av, när jag lägger mitt liv i Frälsarens händer, vill jag också bär mig in i döden. Den död, som för oss kristna, bär till evighetens liv. Den döden behöver inte förnekas, döljas eller skämtas bort. Den döden är ett löfte. Ett evigt liv.