”Kan vi inte lita på de historiska anspråken i Bibeln, hur kan vi då lita på teologin?” Det är Christian Canu Højgaard vid Dansk Bibel-Institut som inledningsvis ställer frågan. Han visade under två föredrag, dels om tabernaklet i Shilo och dels om arkeologiska bevis för Davids kungadöme, att Bibeln verkligen är trovärdig.
Tabernakel och tempel i Shilo
Shilo var den första plats där Uppenbarelsetältet restes i Israel efter intåget, där offertjänsten utfördes och dit folket vallfärdade inför högtiderna. Under 300-400 år var det platsen för tillbedjan.
De första utgrävningarna i Shilo leddes av danskar 1922, vilket vi är stolta över, sa den danska gästen som själv deltagit i utgrävningar på platsen.
Det är förstås ingen som förväntat sig att hitta ett tält i Shilo, men däremot andra spår av tempeltjänsten. Det har man också gjort. I en mur har tre altarhorn hittats, som sannolikt är återanvända stenar från brännofferaltaret. Lerföremål formade som granatäpplen, som symboliserade fruktbarheten i Edens lustgård, är ett annat exempel Christian Canu Højgaard lyfte fram.
En 150 m2 stor favissa har grävts ut. Ett förvaringsutrymme för heliga föremål som inte längre användes men som inte kunde kastas var som helst. Den har konstaterats vara från senbronsåldern (ca 1400-1200-talet), den tidsperiod tabernaklet stod i Shilo. Av 2973 benrester var det mest får- och getben, men också från oxe. Avsaknaden av ben från gris, som förstås inte offrades, och att det fanns många ben från höger lårben, bekräftar att det var en judisk offerplats. Höger lårstycke tillföll prästen när folket bar fram gemenskapsoffer (3 Mos 7:32).
Tabernaklet restes alltså i Shilo, men kanske att man under tiden där flyttade till en mer permanent byggnad. Direkt väster om favissan har man funnit en 1 meter bred mur, som trots att en sträcka saknas, tydligt har formen av en byggnad med två rum. Byggnaden har legat i öst-västlig riktning och har samma proportioner som tabernaklet, om än dubbelt så stor. Kanske är det också antydningar om ett sådant tempel vi möter i 1 Samuelsboken där det talas om att Eli satt vid dörren (1:9) och om dörrarna till HERRENS hus (3:15).
Davids kungadöme
Kung David är en framträdande person i Gamla Testamentet, men trots det har väldigt få arkeologiska fynd gjorts som bekräftar hans kungadöme. Det har därför av vissa hävdats att David är en myt och man har ifrågasatt om Bibeln alls är trovärdig när det gäller den perioden. Fram till 1993 sa också arkeologerna, enligt Christian Canu Højgaard, att det inte finns några tecken på David. Men det året hittades i Tel-Dan en sten som daterades till ca 850 f Kr där det bland annat stod ”kung av Davids hus” på.
Andra tecken på ett starkt kungadöme i Jerusalem är att flera filisteiska städer tycks ha övergivits eller minskat vid 1000-talet f Kr, vilket sammanfaller med att kungarna i Israel besegrade filisteerna. Små oskyddade byar i Israel övergavs också till förmån för större befästa platser. Man har också funnit 350 bosättningar i Negevöknen från den tiden, och den bästa förklaringen till dem, menade föreläsaren, är att en kung i höglandet, Jerusalem, ville kontrollera sitt område. Människor flyttades till området för att koppargruvorna där skulle kunna kontrolleras.
Johannesevangeliet och arkeologin
Daniel Johansson, lektor i Nya Testamentet vid Församlingsfakulteten, inleder med att historiker under 1700-talet bortsåg från Johannesevangeliet när man sökte svaret på vem Jesus är. Man daterade evangeliet till långt senare än 80-90-talet som man brukade, bland annat för att man fann så många likheter med kyrkofader Iraeneus sätt att skriva. Man placerade också ursprunget till mindre Asien.
När vi kommer in i 1900-talet började dock ”stenarna att ropa” angående Johannesevangeliet, sa Daniel Johansson.
Arkeologi är läran om det gamla, och något bredare än vi ofta tänker, poängterade Johansson. En brittisk bibelforskare köpte 1920 handskrifter på en marknad i Egypten. En av dem var ett litet utdrag från Joh 18, som daterades till omkring 125 e Kr. Eftersom det var en avskrift från den tiden innebär det att originalet var nedskrivet tidigare. Därmed pekade det på en tidig datering.
1947 fann en beduinpojke en stor mängd handskrifter i Qumran och det visade sig att uttryckssätt och bildspråk i Johannesevangeliet, som t ex kontrasten mellan ljus och mörker, också återfanns i judisk litteratur från tiden före Kristus.
Johannesevangeliet har 20 referenser till platser som antingen inte återfinns i andra evangelier eller kompletterar dem med mer information. 18 av dessa är bekräftade på senare tid. Många små detaljer, såsom uppgifter om man gick upp eller ner till en plats, visar att den som skrivit var väl förtrogen med platserna och inte bara skrivit en ”teologisk” skrift långt senare i mindre Asien. Det är ett ögonvittne som berättar!
Vid fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska kallas Betesda. Den har fem pelargångar (Joh 5:2). Fem pelargångar ansågs vara så ovanligt att det sågs som en symbolik för de fem Moseböckerna, fram tills att utgrävningar visade att det faktiskt fanns en femte pelargång som skilde de två dammarna åt.
Eftersom det fanns behov av ”levande vatten” för att uppfylla de olika reningsföreskrifterna anlade man två dammar i olika nivåer med en kanal emellan. Så kunde man släppa på vatten från den övre dammen och så få en vattenström. Under denna tid tillämpade man samma reningsföreskrifter på det vanliga folket som på prästerna, varför det var stort behov av reningsbad. Siloamdammen bestod på samma sätt av två dammar. Uttrycket ”Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm”, skulle kunna indikera att evangeliet är skrivet redan före år 70 och Jerusalems förstörelse, då dammen fortfarande fanns.
Golgata som då låg precis utanför stadsmuren var sannolikt en stenbrott från 700-talet f Kr. I ett senare skede byggdes muren längre ut. Därför ligger den heliga gravens kyrka numer innanför muren. I själva Golgata-klippan hade troligen berget för dålig kvalité så att man förkastade den som byggnadsmaterial. Det ger i så fall en intressant koppling Ps 118:22 Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. Skriften säger att denna förkastade sten som blivit en hörnsten är Jesus själv. Kanske är det också så att hans kors restes på en sten som blivit förkastad.
Stenarna ropar till oss, avslutade Daniel Johansson, angående alla de olika arkeologiska fynd som bekräftar Johannesevangeliets utsagor, ner på detaljnivå.
Ovanstående är lite axplock från intressanta och lättillgängliga föredrag under bibeldagarna på Församlingsfakulteten. Information om kommande arrangemang finns inte minst på www.ffg.se, där det också går att lyssna till undervisning i olika ämnen eller finna länk till YouTube-kanalen.