”Jag låter dig se det med egna ögon, men du kommer inte att gå över dit.” (5 Mos 34:5)
Herrens ord till sin tjänare Mose kan tyckas vara mycket hårda. Mose hade varit ett redskap i Herrens hand och Herren talade lika klart, tydligt och direkt till Mose som när två människor pratar med varandra. Det var ett unikt uppdrag som Mose fått, att föra Guds folk ut ur slaveriet i Egypten för att folket skulle fira gudstjänst och gå mot löfteslandet, det land som Herren lovat att ge åt Abrahams, Isaks och Jakobs efterkommande. Mose hade utfört sin uppgift väl, likväl fick han själv inte komma in i löfteslandet. Orsaken var att han vid ett tillfälle inte varit lydig mot Herrens ord. Mose hade slagit på klippan för att få vatten när Herren sagt att han skulle tala till klippan. Ett litet och tillsynes obetydligt brott mot vad Gud sagt men konsekvensen visar med stor tydlighet hur allvarligt Herren själv såg på Mose olydnad.
Slutet på den gammaltestamentliga texten kan därför uppfattas som en tragedi. Det står:
”Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt.”
Också för denna stora gudsman, Herrens tjänare Mose, blev syndens lön döden. Men det slutar inte där för Mose. Efter sin död fick Mose fick komma in i löfteslandet och vara med Herren på förklaringsberget. Där på berget var Frälsaren, där var Mose och Elia men också Petrus, Jakob och Johannes. Gränsen mellan det jordiska och himmelska var upplöst. Gränsen mellan tid och evighet, mellan det jordiska livet och det eviga livet utgjorde inget hinder för gemenskapen kring Jesus. Utifrån Lukasevangeliet vet också vad de talade om på berget:
”De talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.” (Luk 9:31)
Det talade alltså om Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd. Eller sagt med andra ord; de talade om Guds frälsargärning. Och efter att rösten från himlen förkunnade ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom” kunde lärjungarna bara se Jesus.
Så möter vi också samma tematik i episteltexten. Hebreerbrevets författare inleder det tolfte kapitlet med att tala om en stor sky av vittnen och kommer sedan med uppmaningen: ”Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Det är Jesus som står i centrum!
Innan episteltexten börjar talas det om Sinai berg, berget där Herren gav lagen till Mose. Det står: ”Så förfärande var synen att Mose sade: Jag skälver av skräck” (Heb 12:21), och sedan kommer det förlösande budskapet:
”Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.” (Heb 12:22-24)
Mose kunde inte leva sitt liv i total lydnad inför Guds ord. Han bävade också när han skulle gå upp på berget och möta Herren för att få lagen. Syndens konsekvens blev döden för Mose. Likväl möter vi honom på förklaringsberget med Jesus och därför kan vi vara helt säkra på att också vi får möta honom i evigheten framför Lammets tron.
Det besynnerliga med vår episteltext är att det sägs till människor som lever här i tiden. Det kan verka lite märkligt med tanke på att det talas om det himmelska. Den som lever i tron på Jesus som sin frälsare har redan det eviga livet och är renad i Jesu blod. Den är inför Gud helig och rättfärdig och har tillträde till Guds och Lammets tron i himlen. Ja, den är i sanning ett helgon!
Som vi läser i evangelietexten så är det inte de som här i tiden har funnit lycka och framgång och som med sina egna resurser försöker blidka Gud som är saliga. Nej, det är de i anden fattiga, de som hungrar efter rättfärdigheten från Gud, de som gråter över sina synder och men som håller sig till Frälsaren även om de här i tiden får lida för det. Det är de som är saliga! Jesus är i centrum av deras liv. Han har blivit omistlig för dem och de vet att de redan här i tiden lever sitt liv inför Guds tron, tillsammans med alla helgon, levande och döda, genom alla tider och en dag ska få se den verklighet som de redan nu lever i:
”Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.”