Vi har alla sett det flera gånger, vågar jag säga. Ett litet barn i en lång, vit dopdräkt, som döps i kyrkans dopfunt. Det är vackert, ofta sätts känslorna i svang, men är det något mer. Ja, det är något genomgripande som sker. Ett bad i lite vatten – tre ösningar i Faderns och Sonens och den helige Andes namn – är en ny födelse.
Den nya födelsens bad:
1. Är ett måste
I lidandeshistorien finns ett ord som återkommer vid några viktiga och avgörande tillfällen. Det är ordet måste. När Jesus undervisar sina lärjungar och berättar om att han ska gå till Jerusalem och där bli utlämnad, fängslad och dödad, säger han att det måste ske. Att det ska ske, är nödvändigt, tvingande. Det ligger i Guds rådslut. Jesu lidandes historia är därför inte historien om olyckliga omständigheter. Vem som var ansvarig för Jesu död är egentligen en icke-fråga. Jesu lidandes historia berättar att Jesus gav sitt liv. Det var nödvändigt för utan det offret är frälsningen inte möjlig.
När Jesus efter sin uppståndelse, slår följe med de två lärjungarna till Emmaus, säger han till de två vilsna som inte vet vad de ska tro: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Var det inte tvunget att detta skulle ske? frågar Jesus retoriskt.
Att något måste ske, att något verkligen är tvunget, hör vi också idag. ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”, säger Jesus till Nikodemos. Nikodemos kom till Jesus en natt, står det. Vi vet inte varför han kom till Jesus om natten. Men evangelisten Johannes noterar det. Johannes skriver i förordet – prologen – till evangeliet att Jesus ”Det sanna ljuset som ger alla människor ljus skulle nu komma in i världen”. I nattens mörker kom Nikodemos till honom som är världens ljus.
Det sanna ljuset tas emot i dopet, och tydningsordet när dopljuset överlämnas till den nydöpte är:
”Jesus sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Förbli alltid i dopets nåd och håll ditt ljus brinnande, så att du, när Herren kommer, med alla hans helgon kan gå honom till mötes och följa honom in i den sanna glädjen.”
Den nya födelsens bad är ett måste.
2. Är ett Guds eget verk
Nikodemos missförstår vad Jesus säger. ”En människa kan inte komma in i moderlivet på nytt”, är hans invändning. Han förutsätter alltså att han själv ska göra något för att kunna födas på nytt. Det är ju precis så vi vanligtvis tänker. Om vi till exempel, säger att vi ska börja ett nytt liv, menar vi att vi ska göra något eller avstå från något. Motionera mera, eller äta nyttigare eller vad det nu kan vara. Men det är jag själv som ska göra det. Ska något nytt börja måste jag själv ta mitt ansvar. Detta sätt att tänka är lätt att föra över i trons sammanhang. Men då bli det fel. I trons värld är det ett helt annat mönster.
Det nya livet börjar med en födelse, en ny födelse. Det är helt och hållet Guds verk. Människan döper inte sig själv. Hon blir döpt, av Gud. Det är en ny födelse, pånyttfödelse. En födelse till ett nytt liv genom Guds kraft.
Människan gör inget vid sin födelse. Det ligger i sakens natur. Människan föds. Hon är passiv. Allt är ett verk av Gud. Likadant är det vid den nya födelsen, eller födelsens ovanifrån som man också kan översättas Jesu ord. Att födas på nytt, att födas ovanifrån, det är att födas av Gud.
Det här är viktigt och det är viktigt att vi begrundar det, för det går på tvärs med vårt vanliga sätt att tänka. Det nya livet börjar inte med att vi förbättrar oss, att vi skärper till oss, anstränger oss lite mera. Det börjar inte heller med att vi fördjupar oss, att vi läser mer. Det nya livet kan vi inte dressera fram. Det måste födas fram, födas ovanifrån av Gud. ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande säger Herren.”
3. Är en födelse till ett nytt liv
Ande och vind är samma ord på Bibelns språk. Det säger något väsentligt om Anden. Vinden är osynlig men en verksam kraft. Man kan inte se vinden men man kan se det vinden gör, träd som böjer sig för vinden. Så är det också med Guds helige Ande. Vi kan inte se honom bara erfara hans verk.
”Vinden blåser vart den vill”, säger Jesus. Det betyder att vi aldrig kan förfoga över Gud, bestämma vad han ska göra, diktera. Nej, Andens vind blåser vart den vill. Gud är suverän.
Andens vind blåser vart den vill men inte hur som helst. Vi vet hur Andens vind blåser. Anden vill blåsa in liv i våra liv, blåsa in tro på Herren Jesus, blåsa in hopp inför evigheten.
Andens vind blåser vart den vill men inte hur som helst. Vi förfogar inte över Anden, kan inte bestämma över honom. Vi ser inte men kan erfara vad Anden gör, när han visar oss på vem Jesus är och vad han gjort för oss.
Vi har alla sett det flera gånger, vågar jag säga. Ett litet barn i en lång, vit dopdräkt, som döps i kyrkans dopfunt. Det är vackert, ofta sätts känslorna i svang, men är det något mer. Ja, det är något genomgripande som sker. Ett bad i lite vatten – tre ösningar i Faderns och Sonens och den helige Andes namn – är en ny födelse.
Så har skett också med oss.
Vi blev i dopet den himmelske Faderns barn. Vi blev ett med Sonen, Jesus är nu vår broder, och vi fick det arv som är hans. Vi blev ett med Anden som tänder det nya livet i oss och leder oss på trons väg.
Därför lovprisar vi Herren!