Luk 15:8-10
Syndarens möjlighet till frälsning!
Gud vill inte att någon enda människa ska gå förlorad.
(2 Pet 3:9). Därför har Människosonen, Jesus Kristus, kommit till oss för att söka upp och frälsa det som var förlorat. Det säger Jesus själv efter Sackeus omvändelse i Lukasevangeliet (19:10). Det är också vad liknelsen om det borttappade myntet beskriver. Den visar på Guds inställning till oss syndare, hans obeskrivliga kärlek och vilja till att frälsa oss.
Bakgrunden till liknelsen är att fariséerna och de skriftlärda kritiserade Jesus för att umgås och framförallt äta med syndare. Det står att ”Alla tullindrivare och syndare höll sig nära Jesus för att höra honom” (Luk 15:1), vilket den religösa eliten inte gillade. De säger därför föraktfullt om Jesus: ”Den där mannen tar emot syndare och äter med dem.” (Luk 15:2) Att ha bordsgemenskap med någon i mellanöstern-kulturen är ett uttryck för en fördjupande gemenskap. För fariséerna och de skriftlärda var det en stor stötesten att Jesus, som en judisk rabbin, orenade sig genom att umgås och äta med syndare. Genom sina handlingar ansågs dessa människor som gudlösa och var därför uteslutna ur den judiska gemenskapen. För att skydda sig själv från att bli orenad skulle en from jude inte ha något med dem att göra. Den enda möjligheten att bryta detta utanförskap var att syndaren först omvände sig, först då kunde Gud återförena syndaren till livet i förbundets gemenskap. Syndaren var alltså själv tvungen att ta initiativet. Men Jesus tänker annorlunda. Han söker istället upp dem som behöver räddas eftersom det inte är ”de friska som behöver läkare, utan de sjuka” (Matt 9:12).
För fariséerna var det viktigare att tänka på sig själv och sin egen rättfärdighet än på andras. Men Jesus rättfärdigar sin uppsökande evangelisation med orden om att det blir ”större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse” (Luk 15:7). I enlighet med Hesekiels profetia söker därför Jesus upp de förlorade syndarna, istället för att överge dem och lämna de åt sitt öde. Hesekiel profeterar om Jesus:
”De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. Men de feta och de starka skall jag förgöra. Jag skall ta hand om dem med rättvisa.” (Hes 34:16)
I de båda liknelserna, om det borttappade fåret och myntet, som följer efter kritiken mot Jesus så lyfts tre poänger fram. En oomvänd människa är förlorad men ständigt sökt av Gud och varje syndare som omvänder sig är återfunnen av Gud – vilket väcker Guds och hela den himmelska världens glädje.
Förlorad
Förlorad är den människa som kommit bort från Gud, likt myntet i liknelsen. Man blir inte förlorad av att umgås med syndare, utan bara om man kommer bort från gemenskapen med Gud och inte längre lever i hans förlåtelse och i enlighet med hans vilja. Det gäller både de som uppenbart lever i strid med Guds ord, men också de som likt fariséerna och de skriftlärda tror att de är rättfärdiga men ändå inte visar på Guds nåd och barmhärtighet.
Sökt
Jesus är varje syndares vän och vill inget hellre än att frälsa alla människor, men det betyder däremot inte att alla människor blir frälsta. Varje syndare måste också omvända sig och ta emot frälsningen i och genom Jesus. Men för att det ska bli möjligt krävs ett Guds ingripande, Jesus säger ju att: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom.” (Joh 6:44) Och det pekar på den andra poängen, att varje människa är sökt av Gud. Likt kvinnan i liknelsen letar Gud förtvivlat efter varje människa som kommit bort från honom. Och som den Gode Herden, som han ju är, slutar han aldrig att leta! För han vet att det inte finns någon enda människa som i sig själv söker Gud, som aposteln Paulus skriver i Romarbrevet (3:11) och således är helt utlämnad åt sig själv, om inte Gud själv griper in. Därför är allt hans fokus inriktat på att söka upp och frälsa. Hans kärlek står nämligen inte ut med tanken på att en enda ska förlorad. Just därför utgav han ”sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Den som därför omvänder sig från sina synder och tror på Jesus som sin Herre och Frälsare har blivit …
Återfunnen av Gud
Jesus säger att: ”Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt.” (Joh 6:29, jmf tredje trosartikelns förklaring) Att skapa tro och omvändelse i människors hjärtan är alltså Guds främsta mål, och den yttersta anledningen till att Jesus blev människa. När det också sker, att en människa av Guds nåd får kraft att komma hem igen, blir det en stor och överväldigande glädje i himlen – som både änglarna och varje kristen delar.
Varje troende kristen gläds också åt att hon, genom dopet och tron, blivit återfunnen av Gud och fått nåden att bli ett Guds barn. Som en förlåten och återlöst syndare gläds hon även åt att få dela bordsgemenskapen med syndarens vän, i den heliga nattvarden. Där vi syndare får ta del av Jesu försoningsverk genom att äta och dricka hans kropp och blod, som blivit utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse. •