Stellan Bengtsson, Södertälje, fyllde 70 år i somras och har en lång tjänstgöringstid som präst i framför allt Södertälje bakom sig. Kyrka och Folks Anders Lundberg ringde upp Stellan Bengtsson för att tala om hans tjänstgöringstid.
Anders Lundberg: Berätta gärna, Stellan, om din uppväxt.
Stellan Bengtsson: ”Jag föddes på Ölandsgatan på Södermalm i Stockholm, men växte upp i Sollentuna. Min pappa som arbetade som läkare hade haft en uppväxt i EFS och förmedlade vidare denna fromhet, genom bordsbön, aftonbön och kyrkogång i statskyrkan. Min pappas uppväxt hade skett i en lågkyrklig miljö, och det var också det han förmedlade till mig och mina två syskon. Gud blev redan från min ungdom verklig för mig, fram tills tonåren. Det var söndagsskola som gällde och regelbunden kyrkogång efter konfirmationen.
Under gymnasietiden kom jag med i SESG och BV vilket hjälpte mig med övergången från barnatro till vuxentro. Genom SESG kom jag igång med bön- och andaktsliv.”
Hur växte tanken på att bli präst fram hos dig?
”Efter lumpen funderade jag på vad jag skulle plugga. Jag ville ägna mig åt att läsa bibeln och tänkte att då måste det vara teologi som jag ska läsa. Därför sökte jag den utbildningen i Uppsala.
Under studietiden bad jag mycket över om jag skulle bli präst. Tanken var att jag nog skulle bli lärare eller präst, men märkte att tanken på att lärare successivt försvann med tiden. Det såg jag som ett tecken på att Gud kallade mig till att bli präst. Då började jag i Växjö teologgrupp i Uppsala, som då på 1970-talet hade den bästa teologgruppen.
Egentligen var jag färdig för prästvigning 1977 men jag ville ha lite mer praktik innan jag prästvigdes. Tillsammans med min kompis Hans Hansson, nu präst i Göteborgs stift, fick vi möjlighet att vara assistenter i Sjömanskyrkan på Kanarieöarna. Där träffade vi en del sjömän och andra som kom till församlingen i Las Palmas. I augusti 1978 prästvigdes jag av Sven Lindegård och missiverades till Vissefjärda i kalmardelen av Växjö stift. Där var jag i fem år.”
Hur trivdes du i Vissefjärda?
”Det var en mycket bra församling att komma till och jag blev kvar där i fem år. Det var en församling med många fina människor, även med bra uppslutning på helgmålsbön och familjemässor.
Efter fem år avled dock min mamma och pappa blev ensam i Sollentuna. Då tänkte jag att jag måste komma närmare honom. Jag började söka tjänster i närheten av Stockholm där vår familj kunde landa. Då hade jag även gift mig med Margareta och när vi flyttade till Södertälje hade vi barnen Gustav och Anna. Och Anna var faktiskt bara tre veckor gammal när vi flyttade upp till Hovsjö.”
Hur hamnade du just i Hovsjö församling?
”När det blev aktuellt med Södertälje fick jag välja. Dels var det Hovsjö som var ett område med höghus och en befolkning på mellan 4- och 6000 invånare där många flyttade in och ut. Det andra var Pershagen som var mer utav ett villaområde. Men Pershagen liknade mer det området jag hade haft i Småland och jag tyckte att det verkade roligt att komma till något annat.
Kyrkan i Hovsjö befann sig i en skola. Det fanns egentligen ingen församling utan det enda som fanns var kyrkobetjäningen. När de anordnade gudstjänster brukade det ofta komma bara någon enstaka person. Då hörde jag mig för med Två Systrars kapell i Kalmar, där Dag Sandahl var präst, och bad om gudstjänstordningen som de använde i ett liknande område. Gudstjänstordningen var enkel och koncis. Det var som ett mellanting mellan högmässa och familjemässa med söndagsskola under predikan. I början kom det in lite barn för att delta i söndagsskola. Jag blev kvar i Hovsjö från 1983 till jag gick i pension 2019.”
Vad präglade din tid i Hovsjö?
”Det viktigaste var den stora tillökningen i ungdomsarbetet. Det började egentligen med att kyrkan var sammanbygd med och samarbetade med skola, fritidsgård, bibliotek och sporthall. Skolans rektor sade då jag började att ’Här har varit 13 präster före dig under de åtta år som kyrkan funnits. Hur länge tänker du stanna?’ Då svarade jag att jag åtminstone stannar i fem år. Men det blev till slut 36 år.
Hur som helst började vi med att satsa på söndagsskola. Min fru Margareta och våra fyra barn utgjorde kärnan. Och jag var noga med att informera föräldrarna om att denna söndagsskola inte var en sådan där föräldrarna lämnade barnen – vilket ibland förekom vid denna tid – utan föräldrarna måste vara med. Det är viktigt att hela familjen deltar och tar intryck av kyrkan.
De första åren hände inte så mycket, utan vi var runt 10 och 15 personer som samlades till gudstjänst varje söndag. Därefter började det öka sakta hela tiden. Det som var bra var att konfirmanderna stannade kvar i Kyrkans Ungdom och att många kom in genom söndagsskolarbetet. I slutet på 1990-talet hade vi den största tillväxten av ungdomar. Många ungdomar var då noggranna med att ta sin tro på allvar. Men Margareta och våra fyra barn i söndagsskolan är en stor anledning till att så många ungdomar senare kom med i ungdomsgrupp och i gudstjänster.”
Hade inte ungdomsarbetet präglats av allvaret i tron tidigare?
”Tidigare hade vi haft en Kyrkans Ungdom-grupp som blivit väldigt sluten i sig själv och som i princip bara var ett kompisgäng. De kom bara till kyrkan när jag sa till dem att de skulle komma. Det kom på något sätt inte inifrån dem själva att man skulle gå i kyrkan. De ungdomar som deltog i slutet på 1990-talet hade själva kommit till tro och var väldigt angelägna med bibelläsning och bön. Det blev mer evangeliserande verksamhet för ungdomarna.”
Vad gjorde att ungdomarna stannade kvar i kyrkan?
”Vi märkte att när vi gav förtroende till ungdomarna att själva leda arbetet och själva stå upp för evangeliet och tron, verkade den helige Ande så att de också växte i tron. Ungdomarna fick själva hålla andakter och en del undervisning. Många ungdomar blev starka i tron genom att vara delaktiga. Min roll blev mer att hålla samman arbetet.
Väldigt många ungdomar kom till tro på våra sommarläger. I regel hade vi 50-60 ungdomar på våra träffar och en stor del av dessa ungdomar gick också i kyrkan på söndagarna. Och så höll det på i flera år. Mot slutet blev det över huvud taget färre konfirmander, både i Svenska kyrkan och i Södertälje, och då mattades det av.
Dessutom anordnade jag varje år en cykelhajk på Åland vid Kristi himmelsfärdshelgen. Åland nås ganska enkelt från Stockholm med färja. Vi var ute i fyra dagar med morgon- och aftonbön och viss undervisning, men i stor utsträckning mycket praktiska aktiviteter. Dessa hajker hade stor betydelse och jag anordnade sammanlagt 34 ålandshajker.
En viktig sak i ungdomsarbete är att ge människor förtroende. Man växer i tron genom delaktighet. Dock var det viktigt att de ungdomar som tog ett litet större ansvar och själva hjälpte till i undervisning hade gått en ledarutbildning, att de deltog i högmässorna samt att de också var med i Kyrkans Ungdom. Jag brukade utmana ungdomarna att stå för sin tro, också genom evangelisationssatsningar på stan.”
Stämmer det att du också var fängelsepräst under denna tid?
”Egentligen började jag med det redan på en öppen anstalt när jag var präst i Småland. Kallelsen till fängelseprästen kom från prosten i Småland och var lite speciell. Prosten sade bara till mig att min föregångare hade varit fängelsepräst ’så då kan du också klara av det’. På den anstalten satt mest småbrottslingar som begått mindre brott. Då räckte det att jag kom in med prästkläder, för att jag skulle få några andliga frågorna. Jag bjöd också in till kurser i kristen tro men kurserna ville ingen anmäla sig till.
Däremot hade jag lärt mig spanska på Kanarieöarna och erbjöd istället spanskakurser. Det var inte lika tabubelagt bland fångarna att gå på spanskakurs. Det var bara det att vi sällan lade så mycket tid på spanska utan vi pratade mest om kristen tro. Vi hade alltså ’lektion 1’ hela tiden, men lade all tid på att prata om kristen tro.”
Finns någon speciell aspekt av evangeliet som spelar roll för en fånge på en anstalt?
”Skuld och förlåtelse är extra framträdande, liksom ansvaret att ta tag i sitt liv. Alla människor vill inte ta tag i dessa frågor, men en del gör faktiskt det.
Efter den öppna anstalten i Småland kom jag till högsäkerhetsfängelset Hall utanför Södertälje och var där i massa år. Där var det en helt annan typ av brottslingar. Där hade vi dels besöksgrupp och även personliga besök med fångarna. De som ville få ett personligt samtal med prästen fick det, på den tiden. Då kunde man komma in närmare på saker som hade hänt och det kunde bli väldigt speciella själavårdande samtal.
En kille på Hall satt på isoleringen i flera månader, där han inte fick prata med några andra fångar. Det är enormt påfrestande. Jag frågade honom hur det var, och han svarade: ’Min mormor lärde mig att be Gud som haver.’ Det var en kille som man inte förväntade sig skulle säga det. Han skulle inte heller ha sagt det om inte jag var där. Men det visade att vissa av dessa fångar sökte efter Gud trots att de hade levt ett hemskt liv. I detta fall hade det funnits en kristen människa som hade haft betydelse.
Chansen till dessa möten var dock större om man träffade fångar med ursprung i Latinamerika. Fångar från baltstaterna eller Ryssland var ingen större skillnad mot svenska fångar, men bland de som kom från södra Europa, Latinamerika och Afrika var det många som hade en kristen tro. På Hall hade de även ett kyrkorum där vi kunde hålla gudstjänster.”
Och då kom fångarna dit på gudstjänster?
”Mycket få kom, men jag visste att på vissa avdelningar efterfrågades detta av kanske två-tre fångar och då anordnade jag bönegudstjänster för dem och även nattvardsgudstjänster ibland.”
Södertälje är en mångkulturell stad med ortodoxa kyrkor. Har du några särskilda erfarenheter av att ha varit präst där många ortodoxt troende bor?
”En svår sak med invandrarkyrkorna är att de endast talar sitt eget språk. En del har inte blivit en del av det svenska samhället, och inte minst i kyrkorna kan det bli ganska instängt. Då är det mer bland de syrisk-ortodoxa kyrkorna som man kommit längre i kontakterna med det svenska samhället och där man talar svenska bra. De kyrkorna har varit etablerade sedan 1980-talet. De kyrkor som kommit framför allt efter Irakkriget eller vissa förföljelser i Mellanöstern vänder sig nästan enbart till sina egna grupper.
En speciell sak med Södertälje är att det finns två domkyrkor med katedraler och två biskopar med två stora grupper. Dessutom finns även en kaldéisk grupp med egen biskop. Det är också en form av syrisk-ortodox tro, men de är unierade med den romerska kyrkan. De kom till Sverige sent. Den kaldeiske biskopen Johannes var faktiskt IS-fånge och blev friköpt. Slutligen finns även en koptisk kyrka med egen missionsbiskop. Såvitt jag känner till finns det alltså fyra biskopar i Södertälje.
Dessutom finns flera andra orientaliska kyrkor som är i det protestantiska lägret. De hyr in sig i frikyrkor och vissa av dem är t.ex. baptister. Det gemensamma för dessa är att de är betydligt färre på gudstjänsterna, kanske bara 50-75 stycken, men skiljer sig från de stora syrisk-ortodoxa kyrkorna. Men i grunden är det faktiskt liknande varianter av kristen tro, i det att de är starkt östligt präglade.”
Har du funnit någon anknytning till dessa grupper såsom evangelisk-luthersk präst?
”Vi har ju haft ett ekumeniskt råd och vissa ekumeniska samlingar och konferenser. Där har den kaldeiska kyrkan på senare år varit mest aktiv på senare år, och bland annat anordnat en ekumenisk kör. Men de ekumeniska kontakterna har aldrig påverkat min förkunnelse av den evangeliska tron. Olikheterna med gudstjänsterna är också stora.
På ett sätt är Södertälje ganska enkulturellt eftersom de som kommit från Mellanöstern är en relativt homogen grupp som talar sitt syriska språk eller arabiska och som har en gemensam kultur. Detta oavsett om man är syrisk-ortodox eller kaldé. De är stora grupper som samlar 1000 personer till kyrkan på gudstjänsterna. Men de yngre är starkt sekulariserade och har ofta mentalt lämnat kyrkan. Bland yngre människor finns många som aldrig någonsin går i kyrkan men ändå är noggranna med att de är kristna. Annorlunda är det för kopterna som kommit på senare år på grund av de förföljelser i Egypten.”
När jag intervjuade Göran Beijer för denna tidning för några år sedan, framförde han tanken att präster generellt har svårare att nå fram med evangeliet till människor jämfört med enskilda kristna. Kan det ligga någonting i det?
”I samband med dop är det förväntat att en präst ska säga på ett visst sätt. Men ett vittnesbörd från en lekman kan vara starkare. Den som är i tjänst och får betalt är skyldig i sitt arbete att berätta om Jesus till skillnad mot den som gör det på frivillig och egen grund.
Det viktiga i ungdomsarbetet var att det blev annorlunda när det kom från ungdomarna. Det var nog mer korrekt när det kom från mig, men när det kom från ungdomarna kom det ibland mer från hjärtat.”
Hur har Svenska kyrkan förändrats sedan du prästvigdes?
”Det är en starkt negativ utveckling. Då fanns det många fler naturliga mötesplatser. Folk kom till kyrkan för att hämta ut ett personbevis. Bara en sådan sak gjorde att kyrkan fanns mitt i byn. Det är borta nu och särskilt har samhället sekulariserats och det har även kyrkan gjort inifrån. Man står nu inte självklart för det som man gjorde tidigare. Namnet Jesus nämns betydligt mindre än tidigare. Det finns en rädsla för att stöta bort de formella medlemmarna som aldrig kommer till kyrkan men betalar sin kyrkoavgift. Det är inte bra om sådana saker får styra.
Det finns också fler förändringar. När jag började som präst var konfirmandgrupperna stora. I Småland konfirmerades alla och i Södertälje var det ’bara’ 70%. Då var det dåligt. Här i Södertälje ligger nu siffrorna på 10%. Kyrkan är inte längre mitt i byn. Då försöker kyrkan att ställa kyrkan mitt i byn genom att anpassa budskapet och tala mindre om Gud och Jesus, och mer om att kyrkan ska finnas till på samhällets villkor när samhället behöver det. Det kan gälla att kyrkan ska vara en krisorganisation och hjälpa människor som är fattiga eller behöver mat.
Mycket av de diakonala uppgifterna som kyrkan gör idag är egentligen inte kyrkans uppgift. Kyrkans uppgift är att föra människor till himlen eftersom Jesus är frälsaren. Om kyrkan är otydlig om evangeliet tror folk att kyrkan ska göra en massa andra saker. Det blir en självuppfyllande profetia att kyrkan själv anser att människor inte behöver evangeliet.
Dessutom har ledarskapet under lång tid urholkats. Det var förvånande att ärkebiskopskandidaterna i år faktiskt talade om Jesus. Det var ju i och för sig var bra men varför blir man förvånad? Dessutom tar kyrkan inte emot alla prästkandidater som uppenbart är kallade att bli präster, bara för att de har fel uppfattning i ämbets- eller numera även i äktenskapsfrågan. Genom dessa krav avhänder man sig människor som har en kristen tro genom uppväxt i kyrkan men när de väl borde bli präster passar de inte längre in. Kyrkan väljer istället de prästkandidater som gått in i kyrkan genom en annan väg än kyrkdörren, till exempel genom en politisk väg eller utifrån en allmän känsla om att man vill hjälpa människor.”
Du avslutade också din långa tjänstgöringstid med att göra något som är ovanligt i dessa tider, nämligen att ge ut en evangeliepostilla.
”Ja, och första upplagan sålde slut så nu finns den bara som print-on-demand på nätbokhandlarna Bokus och Adlibris. Print-on-demand innebär att om man beställer boken på internet, trycks ett unikt exemplar upp exklusivt för den som beställer. Det finns alltså ingen färdigtryckt andra upplaga.
När jag satte samman postillan tänkte jag att det var länge sedan någon gav ut sina predikningar, och att de kunde vara till nytta både till studenter, hemgrupper eller de som inte bor i närheten av en församling dit man uppfattar att man kan gå.”
Hur ska man bygga upp predikan?
”Det är en stor fråga som egentligen inte kan besvaras så kort. Men man ska utgå från bibelordet. Sedan ska man utforma predikan utifrån de tankar som man under bön uppfattar är angelägna.
Predikan måste alltid utgå från korset. Korset måste finnas med varje söndag. Vi människor hamnar alltid i ett lagiskt tänkande genom syndafördärvet. Vi suger åt oss alla uppmaningar och skuldbeläggelser. Det blir hela tiden en tro på våra villkor och inte på Guds villkor. Vi vill på något sätt alltid frälsa oss själva. Därför måste man i varje predikan återvända till detta. Ytterst sett bevaras vi i tron genom Guds nåd.” •
Anders Lundberg