1 Thess 5:9-11
Den sista meningen i epistelläsningen är en viktig uppmaning. Aposteln Paulus skriver till de kristna i Thessaloniki ”att de skall trösta och bygga upp varandra” och han uttrycker sin glädje att detta uppenbarligen fungerar i församlingen där. Men det är också en viktig påminnelse och ett ord till oss.
Jag tror Paulus här rör vid något mycket väsentligt. Vi som möts i våra församlingar är till för varandra och har ett ansvar för varandra och vår omgivning. Ingen ska behöva kämpa trons kamp ensam, vi är kallade att trösta och bygga upp varandra och ”bära varandras bördor”.
På ett annat ställe skriver Paulus så uttrycksfullt att vi ska glädjas med dem som är glada och gråta med dem som gråter. En levande församling är en församling där denna delaktighet och detta engagemang för varandra finns och bönen för varandra fungerar.
Vi vet oftast ganska väl när någon i vår gemenskap drabbats av sjukdom och motgångar, olyckor eller sorger. Och det finns alltid mer att göra och förbättra på detta område. Jag tänker på Paulus igen när han på ett annat ställe skriver: ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra.”
När Paulus undervisar så är det tydligt att han menar att just i sådana situationer att vi ska vi tala mer med varandra om det som är vårt hopp.
Inte på ett påfluget sätt – utan som tröstens ord när någon mött livet från dess svåra sida, kanske kämpar med egen eller en anhörigs sjukdom, i mötet med döden och uppbrotten i livet eller när något annat omvälvande händer. Att tala om Jesus med varandra. Att tala om vårt hopp. Att inte bara säga ”jag tänker på dig”, utan ”jag tänker på dig och ber för dig”.
Paulus uppmanar oss, att vi frimodigt ska dela vår tro och vårt hopp i situationer som dessa – men egentligen alltid:
Vår tro på Jesus är ju att det inte är det onda som skall segra utan han har vunnit seger. Det svåra varar en tid men saligheten och evigheten varar i evighet. ”Vår Herre Jesus Kristus … har dött för oss, för att vi ska leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover.” Vi ska påminna varandra om Jesu seger. När det onda drabbar oss och vi kan känna både vrede och sorg över det som känns meningslöst och svårt men vi kan fly till Jesus och öppna våra hjärtan inför honom och ropa ut i bön och be att han skyddar och bevarar oss och dem vi bär i våra hjärtan.
Vår Gud har inte övergett oss. Han sände oss Jesus för rädda oss från det onda vi människor försatt oss i. Den kristnes sorg och smärta i mötet med ondskan är lika djup som alla andras, vi som alla andra lever i en fördärvad värld – men ändå finns en skillnad, vi sörjer och kämpar aldrig utan hopp. Vi har lärt känna Jesus, ondskans överman, att påminna varandra om detta är en oerhört viktig uppgift för oss alla i en församling.
Så kan vi trösta och bygga upp varandra. Ibland kan det handla om att vittna och berätta för varandra om hur man själv fick tröst i en utsatt situation. På ett sätt tror jag att den sortens samtal är allra viktigast när allt är som vanligt – mitt i sorgen behövs inte de många orden, utan de goda orden, tröstens ord, orden om Jesus.
Gud gav den slagna förlorade världen sin Son som slog sönder dödens makt och som lovar att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Hans liv blir vårt – vi som står där frågande och förskräckta inför ondskans och dödens hemska realitet i denna fördärvade värld. Gud har inte övergett oss.
Detta är summan av evangelium och trösten från Gud, som Paulus vill att vi ska dela med varandra. Jesus som själv kom att bli dödad och drabbades av vreden på det mest brutala sätt kom åter från sin grav – för att visa att döden och graven inte behöver vara slutet. Det är ett ljuvligt och underbart budskap till våra medmänniskor i en sargad värld utan hopp, där ondskan skördar sådana stora segrar.
Ja, så tröstar oss Gud genom sitt ord. Vi tror och bekänner att genom Jesus Kristus är döden besegrad. Vi tror att han har försonat vår synd och skuld. Vi tror att lever vi med honom här, skall vi av nåd få leva med honom i evighet. Han skall bevara de sina. För vårt hopp, att Kristus har besegrat dödens välde, ger oss ett riktigt perspektiv på hela vår tillvaro. Det ger oss mod att leva, att ta emot varje dag från Gud i förvissningen att Gud vill att vi ska leva här. Han vill använda oss. Men det ger oss också kraften att våga möta döden när den kommer. Den onda döden, fienden som bryter ned och fördärvar har Kristus förvandlat och besegrat.
Vi fick en Frälsare. Han vill förändra våra liv, här och nu. När vi drabbas av motgångar och svårigheter står vi inte ensamma. Gud är med oss och vi ska bära varandra. Vi kommer alltid att känna smärta när vi för en tid måste skiljas från dem vi älskar. För döden är och förblir en fiende – en påminnelse om världens uppror mot Gud. Men vårt hopp är grundat på vad Jesus gjorde för oss. Det är detta vi behöve
r påminna varandra om. Det är den sanna trösten för oss människor i en fördärvad värld. •