Matt 6:5-8
Jesus talar om att gå in i kammaren och stänga dörren – för att be. De som hörde honom var bekanta med Gamla testamentet, och kanske kom att tänka på Jesaja, som skrev:
”Vakna upp och jubla, ni som ligger i graven, ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade. Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig, göm dig ett ögonblick, tills vreden gått förbi.”
Utgångspunkten för detta är: ”Vi kunde inte bereda frälsning åt landet.” Men Guds frälsning kan låta döda uppstå.
Var det en tillfällighet att Jesus använde samma ord som Jesaja? Nej, för gång på gång förknippas detta med att stänga in sig med Gud med att bli räddad från döden. Noa stängde in sig i arken, i stället för att bry sig om vad andra sade. Mose stängde in sig för att äta påskalammet. Att stänga in sig med Gud har med påsk att göra. Därför passar detta i påsktiden. Vi kan inte bereda frälsning, enligt Jesaja. Gud kallar på oss, och till slut blir han människa och stänger in sig med oss i dödens kammare. Och där handlar det så om bön.
BÖN
I. Vem vi ska be till
II. Vad vi ska be
III. Varför vi ska be
I. Vem vi ska be till
Till Gud. Men Jesus talar om dem som bad för att människor skulle se dem. ”När ni ber, skall ni inte göra som hycklarna. De har redan fått ut sin lön.” Det kan bli så, att bönen snarare vänder sig till människor. Sådana tankar kan ligga bakom den enskildes rop på Gud, när man säger ”Herre Gud”, inte för att Gud ska höra en, utan för att demonstrera en negativ attityd. Och sådana tankar kan också ligga bakom ett bönemöte, om det räknas som en ”manifestation” inför människor.
En bön, som mest är tänkt som vädjan till människor, är en sådan hycklarbön, som Jesus varnar för. Gud vill att vi ska vara ärliga, och till bönens ärlighet hör att den främst begär hjälp av Gud. Vi ska be till Gud med förväntningar på honom, snarare än på människor.
II. Vad vi ska be
Jesus säger att vi inte ska ”rabbla tomma ord”. Vår bön får inte bli magi. Vi ska inte tro att vi kan tvinga Gud till något. En bön är en önskan att Gud ska göra vad vi själva inte kan. Därför kommer dess välsignelse inte av att vi gör vad vi gör, utan att Gud ger oss vad han ger som svar.
Jesus säger också, att ”er Fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det”. Inför en Far, som tar hand om sina barn, kan också en outtalad önskan vara en bön, och inte har Gud lovat dem med särskild språkbegåvning företräde. Tvärtom har han sagt att himmelriket tillhör barnen, och därför vågar vi också döpa små barn. Gud hör också deras böner. Och han förstår våra behov bättre än vi själva. Om det inte vore så, skulle vi inte klara oss.
Men vi uppmanas ändå att be med ord, och våra böner ska ha ett innehåll. Evangeliet fortsätter: ”Ni skall alltså be så här: Fader vår, som är i himlen”. Om vi ber Fader vår, då har vi bett om allt, och allt vi ber ska syfta till något som sägs i den bönen. Om det gör det, har bönen fått rätt innehåll. ”Fader vår” är en samlingspunkt för all bön. En rätt bedjare ärar Guds namn, längtar efter Guds rike, ställer sig under Guds vilja, väntar sitt levebröd från Herren, tigger om sina synders förlåtelse och söker Herrens hjälp mot såväl egna begärelser som den yttre ondskan.
III. Varför vi ska be
Om Gud vet vad vi behöver, och gärna vill ge oss det, varför ska vi då öda tid på bön?
Främst på grund av hans befallning. ”Åkalla mig i nöden, så skall jag hjälpa dig.”
Men inte bara det. Bönen är ett sätt att möta Gud. Att tala ut om våra bekymmer inför den Allsmäktige. När vi gör det, kan vi inte undgå att tänka på Gud, och bli påminda om hans lagar och löften. Vi blir medvetna om vad Gud ger oss, vad han vill med oss, och hur han ser på oss. Han talar genom den Helige Andes påminnelser och påpekanden.
När det sedan gäller märkliga bönesvar, så kan man säga att de är tillräckligt sällsynta för att avslöja vår otro, men mer än tillräckligt vanliga för att föröka vår tro. När vi får bönesvar, så växer vår tro, så vi litar mer på Jesus och hans Fader, som också blev vår Fader.
Inte som om bönen vore ett nådemedel, men den är en förberedelse att ta emot nåd, och den kan höra till, precis som fotstegen till kyrkan. Med bönen går vi till Gud, och dras in i en växelverkan, där den som tror kan uppleva under, och den som upplever under kommer till tro. Och Gud låter oss uppleva mer än vi väntat oss.
Särskilda löften är förenade med gemensam bön. Såtillvida ska vi inte stänga in oss. Vi får ju också bönen formulerad så: ”förlåt oss, giv oss, fräls oss”. Men också gemensam bön måste vända sig till Gud med allvar. Då kan bönen bli välsignad, vi får förbindelse med Gud, Fader, Son och Ande – och hans Kyrka nu och i den eviga härligheten.
Amen. •