Dagens evangelium – Luk 7:36-50 – handlar om stor synd, stor nåd och stor kärlek.

Stor synd

Det möter vi hos kvinnan. Det är sant att texten inget säger om några synder hos henne. Men hon får där ett namn som just säger oss att hennes synd var stor. Det är namnet synderska. Men syndare eller synderskor är vi väl alla? Ja, förvisso. Men när man på Jesu tid kallade någon syndare eller synderska, menade man en som öppet och fräckt gjorde emot Guds bud – särskilt det sjätte: ”Du ska inte begå äktenskapsbrott.” Och det var just vad kvinnan i texten hade gjort. Därför fick hon heta synderska. Ja, i sanning: Hennes synd var stor.

Hur var det då med Simon – han som bjöd hem Jesus på en måltid? Hade också han stor synd? Nej, inte i sina egna ögon. Inte heller i andras. Han var ju en av de för sin fromhet och ärbarhet kända fariséerna. Men det avgörande är inte hur man själv eller andra ser på en, utan hur Gud gör det. Och han såg vad ingen annan såg. I Guds ögon hade också Simon stor synd. Gud ser och vet allt. För honom var Simons hjärta och liv som en uppslagen bok. Vad såg Gud? Jo, att det hos Simon fanns mycket av själviskhet, falskhet och kärlekslöshet bakom den fromma, ärbara ytan. Också det är synd, ja, stor synd, som Gud dömer hårt.

Hur är det då med dig och mig? Har också vi stor synd? Nej, svarar den som inte låtit Guds Ord tala till sig och Guds Ande arbeta med sig. Då känner man inte sig själv rätt. Man är nöjd med sitt fina yttre. Man tycker, när allt kommer omkring, att man inte har något större behov av förlåtelse. Men ja blir svaret, när den helige Ande med Ordets hjälp får visa mig: 1) att jag har ett hjärta som är fördärvat av synden, 2) att synd inte bara är det onda jag gör utan också det goda jag inte gör, och 3) att vad Gud kräver av mig är inget mindre än att jag älskar honom över allting och min nästa som mig själv. Hur jag än anstränger mig för att uppfylla Guds krav på mig, går det bara inte. Det blir levande för mig att jag en skuld till min Herre som är inte bara 50 eller ens 500 denarer utan så stor att jag aldrig kan betala den.

Stor nåd

Vi vänder tillbaka till kvinnan. Hon hade alltså öppet och fräckt gjort emot Guds bud. Men det enda hon fått ut av det var ett gnagande samvete, en oro som inte ville släppa. Men när nöden var som störst var hjälpen som närmast. Och hjälpen var Jesus. Kvinnan fick höra att Jesus just då var på besök hos Simon. Hon tänkte att Jesus kanske ville hjälpa också henne, så som han hjälpt så många andra som vänt sig till honom med sin nöd. Hon ställde därför stegen till Simons hus. Objuden gick hon in. Simon tyckte förstås illa om att en synderska trängde sig in i hans fina hem. Men det brydde hon sig inte om. Hon hade bara en enda sak i tankarna: att få komma till Jesus. Och det fick hon. Hon fick komma ända fram till Jesus och gråta ut vid hans fötter. Det var hennes tysta bekännelse och bön om nåd. 

Simon kände sig mycket besvärad och tänkte: ”Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska.” Visst kände Jesus till detta. Ändå tog han emot henne. Nej, fel! Just därför tog Jesus emot kvinnan, för Jesus är syndares vän, säger Guds Ord, och han såg inte bara kvinnans synd utan också hur hon sörjde över den och längtade efter förlåtelse för den och hjälp att bryta med den. Och då kunde ingen eller inget hindra Jesus från att ge henne detta. Det lät han henne också förstå. Hon blev så fylld av glädje och tacksamhet, att ”hon kysste hans fötter och smorde dem med oljan” hon hade med sig. Och vilken lycka måste inte ha fyllt henne då Jesus högt inför alla sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” Genom att vända sig till Jesus fick alltså kvinnan uppleva stor nåd, ja, en nåd större än hennes synd.

Stor nåd är vad varje ångerfull syndare får uppleva som vänder sig till Jesus. Jag kan inte själv betala min skuld till Gud. Det blir så levade för mig då jag insett hur stor den. Jag förstår att det enda som kan rädda mig är att Gud ger mig sin nåd. Och det stora är att detta är möjligt – för Jesu skull, därför att ”han på korset dog och synden bort han tog”. Vilken synd då? Ja, inte bara alla andras utan också min. När jag därför vänder mig till honom, sker detta underbara att han förlåter mig alla mina synder, ja, förlåter så helt att han aldrig mer kommer ihåg dem. Vilken salig glömska!

Stor kärlek

Det möter vi inte hos Simon. Visserligen bjöd han hem Jesus på en måltid. Men det var inte kärlek till Jesus som låg bakom. Hur vet vi det? Jo, Simon visade inte den artighet mot sin gäst som var vanlig på den tiden och hörde till god sed. Nej, Simon hade lika gärna kunnat vara utan Jesus. Kvinnan däremot visade med allt hon gjorde stor kärlek till Jesus.

När Jesus talat om kvinnans kärleksbevis säger han till Simon: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek.” Det var inte för att kvinnan älskade så mycket som hon fick mycket förlåtet. Nej, ”din tro har frälst dig. Gå i frid”, säger Jesus till henne. Och kvinnans tro var att hon vände sig till Jesus med sin nöd och bad honom om nåd.

När min stora synd fått driva mig till Jesus och han gett mig sin stora nåd, då börjar jag älska honom. Kvinnan ansåg inte oljan för dyrbar att ge Jesus. Så vill inte heller jag anse något för dyrbart att offra åt Jesus när det gäller att tjäna honom. Kvinnan visade i allt hon gjorde att hon älskade Jesus. 

Så vill också jag visa min kärlek till Jesus genom att försöka leva som han vill. Ja, älskar jag Jesus, vill jag visa det genom att vara kärleksfull mot mina medmänniskor, genom att hjälpa och tjäna där jag kan. Men någon stor kärlek vill jag inte tala om. Tvärtom måste jag sörja över att min kärlek är så liten och svag. Men jag vill så gärna att den ska växa till. Därför vill jag söka mig allt närmare Jesus i Ordet och bönen, gudstjänsten och nattvarden. Fullkomlig blir min kärlek först i himlen, där jag får evigt tacka och lova min Frälsare för hans stora, stora nåd mig – den nåd jag har att tacka för allt. Amen.

Jan-Erik Appell