Dagarna har gått – och vem som i striden avgått med seger är, mänskligt sett, sekulariseringsstrategerna i Stockholm.

Vår levnadstid ger Gud oss av kärlek. En tid av nåd, en tid att förbereda oss för evigheten.

Nu har det gått 100 år. Och Sverige är ett avkristnat land. Alla planer man hade på att sekularisera den Svenska kyrkan har lyckats till nästan 100 procent, med undantag av en och annan församling och några ståndaktiga präster, som ännu har mod att förkunna sanningen.

För att en människa ska kunna orientera sig rätt i tillvaron behövs det en uppenbarelse.

Om utvecklingen fortsätter kommer det förändra samhället på ett minst lika genomgripande sätt som tidigare tekniska revolutioner.

Vi behöver fundera kring hur de kyrkliga handlingarna kan ges till medlemmar som av samvetsbetänkligheter inte kan delta i Svenska Kyrkan.

Majoriteten av de döpta i de gamla folkkyrkorna som lever utan bön och gudstjänst, kyrkliga ledare som medvetet gömmer undan otaliga prästerliga övergrepp på barn och unga?

Men ”duger som jag är”? Vem syftar de på? Inte mig iallafall. De skulle bara veta hur trasig jag är under min någorlunda polerade yta.

I nutid har klimatfrågan fått stort fokus – och på många håll bär Svenska kyrkan numera fram ett ”klimatevangelium”.

Det finns fortfarande glödpunkter också i Svenska kyrkan – men vi vet också hur sårbart allt är.

Det är inte framförallt information om vad kyrkan är och vad kyrkan gör som saknas hos de unga vuxna.

Nådens år är tiden när det förkunnas nåd.

Vi har verkligen skäl att tacka Gud i allt!

Vem som helst kan komma i tvivel om uppfattningar som kommit i minoritet kan vara de sanna.