Svenska kyrkans gudstjänstordning – liturgi – är en reformerad variant på vad man kan kalla den västerländska mässan.

”Inställt på grund av pandemin!” – under ett års tid har vi fått vänja oss vid det budskapet.

Nu står vi alltså inför fastetiden – ungefär fyrtio dagar, söndagarna borträknade. Är det något för en evangelisk kristen att bry sig om?

Den moderna ”traditionen” att fjättra Svenska kyrkan i ett oönskat äktenskap med tidsandan är verkligen ”en tradition att bryta med”. Ett första steg på vägen är att bredda målgruppen för Svenska kyrkans valinformation.

Överheten bär inte svärdet förgäves, men när vi inom någon månad ska gå in i ett andra år av pandemi är det precis vad de verkar göra.

De som vill främja den absoluta inomvärldsliga godheten kommer att rikta sitt hat mot var och en som hävdar att vi alla är en blandning av ont och gott.

Första söndagen i Advent är Kyrkans nyårsdag.

Nattvard under en gestalt har inte förekommit i vår Svenska kyrkan sedan reformationen.

Tänk att den Gud som finkalibrerar universum också har finkalibrerat sitt ärende till mänskligheten.

Den enda auktoritet som en biskop i en evangelisk-luthersk kyrka kan hävda är att man är kallad i enlighet med Guds ord.

Som kristenfolk måste vi i långa stycken bejaka vad Agenda 2030 sätter upp som mål.

Nu lever vi i en tid då skriv- och läsförmågan är på tillbakagång.

Att arbeta för församlingsbyggande och fördjupad teologisk insikt innebär inte alls att man behöver avskärma sig från kristna i andra sammanhang.

Från vår folks andliga historia vet vi hur oerhört många det var som inte endast gick regelbundet i kyrkan utan som lyssnade till predikan, som bad.

Sammantaget tecknas en paradoxal bild som illustrerar en sorts dubbel måttstock i svensk offentlighet.