Myten och Kristi efterföljelse
Martin Andersson tittar på den kände psykologen Jordan B. Petersons syn på ordning och kaos och varför vi konservativa kristna gillar honom. Del 1 av 2. Nästa kommer snart.
Skriven av: Martin Andersson
Publicerad: 13 jan, 2019

I november gästade den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson Skavlans studio och fick då möta centerledaren Anni Lööf i ett belysande samtal om jämställdhetstänkandets för- och nackdelar. Peterson lyfte upp forskning som belägger skillnader mellan könen och drog utifrån det slutsatsen att det är destruktivt och även kontraproduktivt att på en politisk nivå driva en feministisk agenda, med dess verktyg såsom exempelvis könskvotering.

Centerledaren verkade påtagligt överrumplad och hade svårt att hänga med i tankegångarna. Många kristna bör däremot ha uppfattat Petersons sätt att resonera som väl­bekant; något som man känner igen i sin egen bibliska tro på människan såsom skapad till man och kvinna, med vissa medskapade skillnader. Men sådana åsikter och tankegångar, särskilt när de använts som kritik mot den dominerande synen på jämställdhet, har inte getts plats i våra medier på mycket lång tid. Att därför någon som ­Peterson, som blivit känd just för att ofta och gärna artikulera en sådan kritik, ges bästa sändningstid är därför något mycket ovanligt.

Den enorma populariteten hos honom har i själva verket blivit ett av årets stora mediala fenomen. Medial framgång och inflytande har man hittills trott behöva innebära ett enkelt och lättillgängligt språk, entydiga budskap och ett fängslande framförande. I det oändliga utbudet av underhållning på internet vågar man inte riskera att ens för ett ögonblick tråka ut eller förvirra konsumenterna.

Men i de YouTube-videor och podcasts som Peterson medverkar i frångår han helt och hållet det receptet, men lyckas ändå locka en miljonpublik. Tiotals millioner ser hans YouTube-videos trots att de är såväl långa, komplicerade och akademiska. Petersons mest centrala föreläsningsämnen innefattar svidande kritik mot vår tids sekulära läror om sanningens, moralens och könens relativitet, uppmaningar till alla att ta större ansvar för sina liv och, inte minst, förklaringar över hur och varför Bibeln ger god vägledning i detta.

Den händelse som utlöste det explosionsartade intresset för honom var hans motstånd mot en ny lag i Kanada som krävde att transsexuella personer måste få kallas för det pronomen de själva föredrar. Peterson vägrade att acceptera lagen som han menade innebar en inskränkning av yttrandefriheten. I intervjuer hos de största nyhetsförmedlarna har han också övertygande och kraftfullt lyckas försvara sin ståndpunkt.

En hel del av detta borde väcka intresse hos kristna som bekymras av kyrkans situation idag och som börjar tappa hoppet om utsikterna att stärka kristendomens sak i kulturlivet. Men utgångspunkten i hans undervisning komplicerar saken för den kristne som i honom hittat något att ta rygg på. Peterson är inte en troende kristen själv och hans intresse för Bibeln skiljer sig från den kristnes och detta färgar även han moraliska budskap såväl som motståndet mot samtida ideologier. Trots det driver han ett antal teser och argument som är både sanna och relevanta nog för att lyftas fram och reflektera mer kring, även inom kyrkan.

Att finna ett balanserat förhållningssätt till livet

Petersons stora intresse är frågan om vad som gör ett liv meningsfullt. Hans tes är att myten har svaret på den frågan. Vid intervjuer påpekar han ofta hur människor, för det mesta unga män, berättar hur hans lektioner och bok har hjälpt dem tillbaka från ett meningslöst och destruktivt liv till ett liv av större livsbejakande och ansvarstagande.

Myten är, menar han i 1900-talspsykologen Carl Jungs efterföljd, något som finns i alla kulturer på ett eller annat sätt och är därför något universellt mänskligt. Peterson menar att den yttersta orsaken till det är att människor från födseln ”ärver” berättelser med en viss struktur på vilka alla erfarenheter av och alla förhållningssätt till världen bygger på.

Utgångspunkten bakom den slutsatsen är konstaterandet att vitt skilda kulturers myter, utan känd koppling sig emellan, verkar delar samma narrativa grundmönster.
I dessa grundmönster finns först och främst motsättningen och kampen mellan ordning och kaos och i berättelserna figurerar generellt sett också olika ”arketyper” varav den centrala är hjälten.

Även kristendomen rymmer, enligt det här synsättet, de grundläggande strukturerna som kännetecknar mytens. Därför figurerar också ofta bibliska karaktärer i hans lektioner på temat.

Det är i frågan om mytens sanningshalt som Petersons synsätt skiljer sig från den kristna. Han menar att myten bör ses som en viktig källa till sanning, men dock inte sann i bemärkelsen vetenskapligt eller historiskt sann, detta till skillnad från en kristen förståelse som vilar på kristendomens historiska faktum.

Istället är, menar han, myten sann dels genom att den talar om vad som är meningsfullt och även vägleder i att handla och leva efter dessa lärdomar och dels i bemärkelsen att mytens grundelement av ordning och kaos är en god skildring av det faktiska livet. Den aspekten är det lättare att som kristen vara mer öppen och, med vissa förbehåll, bejakande till. Till det återkommer vi efter att först ha tittat närmare på hans tänkande om mytens landskap av ordning och kaos samt hur man lyckas orientera sig i det.

Med ordning menas ett i grunden gott tillstånd av förutsägbarhet och trygghet, som är nödvändigt för vila och liv. Men för mycket ordning skapar tristess, hämningar och potentiellt även förtryck. En riktning åt det håller sker när en person eller gemenskap ser sig såsom självtillräcklig och saknar öppenhet utåt och ordningen leds då över till något destruktivt.

Som motpol till ordning finns kaos vilket representerar motsatta tillstånd och egenskaper såsom oordning, osäkerhet, laglöshet, dekadens, det okända, mörker med mera. Men det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt utan det syftar egentligen på allting som ligger utanför vad vi kan uppfatta, behärska och kontrollera, såsom exempelvis en främmande människa.

Liksom i myten kan även våra egna liv förstås i dessa kategorier. Stabila sociala förhållanden, goda relationer, goda vanor med mera tillhör kategorin ordning. Men likaså avsaknaden av spontanitet, tristess eller överdriven misstänksamhet mot allt nytt vilket däremot signalerar en överdos av ordning.

Motsatta tillstånd av oförutsägbarhet, kontrollförlust och ovisshet hör å sin sida hemma under kategorin kaos och kan manifesteras såsom möten med nya människor och idéer men också kriser och ondska eller ständig inre oro och stress.

Svaret på frågan om hur man kan uppnå ett rikt meningsfullt liv, menar Peterson, måste hittas i förhållningssättet till livets ordningar och kaos. Den brittiske kristne tänkaren C. K. Chesterton tangerande samma grundläggande fråga i boken ”Ortodoxi” 110 år tidigare:

”Åtminstone för mig tycks detta vara filosofernas främsta problem […] Hur kan vi göra så att vi på en gång häpnar över världen och känner oss hemma i den?”

På den frågan svarar Peterson att ordning behöver bejakas och bevaras men aldrig så att det bygger upp ogenomträngliga murar gentemot det okända. Kaos måste modigt konfronteras och övervinnas, men i visshet om att däri också finns livgivande skatter att vinna. Nedan följer ett försök att konkretisera de här perspektiven för det kristna livet.

Ordning och kaos i kyrkan

I något sammanhang ställs Peterson frågan om hur detta tänkande kan appliceras i en kristen kyrklig kontext varpå han svarar att ortodoxi, med dess dogmer, representerar ordning och liberalteologi kaos; båda behövs dock för ett kyrkligt balanserat tillstånd.

Men från ett inifrånperspektiv på kyrkan känns den modellen missvisande, eftersom ortodoxi – liberalteologi inte egentligen står för fundamentalt olika ingångar till tron utan snarare strider om rätten att definiera dogmerna på sitt eget sätt. De är med andra ord båda representanter för ordning, men efter skilda principer och värderingar.

Vore inte en mer träffande analogi begreppsparet liturgi – väckelse? En liten skrift av Bo Giertz med titeln ”Liturgi och väckelse” lägger ut sambandet och samspelet mellan dessa två på ett sätt som har intressanta paralleller till Petersons resonemang ovan.

I boken beskriver Giertz liturgin såsom den ordnade erfarenheten av tillbedjan. Dess värde ligger i kontinuiteten, oföränderligheten, stabiliteten; och ju mer den lyckas med detta, desto mer förverkligar den dess syfte – att vända tanken och känslan till det eviga och fullkomliga tillståndet av tillbedjan. Däri finns en vila och trygghet där andligt liv kan få rötter och växa.

Som motpol till detta har vi väckelse, som betecknar det omvälvande och plötsliga gudsmötet som även det är en nödvändighet för det andliga livet. Det motsvarar något av mytens kaos eftersom det i sin natur är något utanför vår kontroll. Det är också något både skrämmande och farligt, eftersom väckelsen är det Guds verk som ställer oss inför vidden av vårt eget mörker och vår synd, och därmed inför hotet om Guds eviga dom.

Precis som i mytens värld är det här, i den andliga världen, något som Gud vill låta verka i ett samspel med varandra. I Giertz utläggning beskrivs väckelsen som den eldslåga som Anden tänder i en människas hjärta, och som uttrycker sig i henne i form av samvetsnöd, syndainsikt och insikt i Guds nåd, medan liturgin är Andens bevarande av väckelsens eldslåga.

Kyrkan har därför, understryker Giertz, alltid till uppgift att låta såväl väckelsen och liturgin ha sin plats hos henne, precis som den fanns redan i den första kyrkan. Väckelsen behövs alltid för att nå de utomstående samt att på nytt väcka de länge sedan troende medan liturgin behövs för att upprepning helt enkelt är ofrånkomligt. Däri öppnar sig dessutom kyrkans hela vishet för den bedjande, men till skillnad från väckelsen på ett långsamt och gradvis sätt.

Dessa båda nödvändiga delar av troslivet har dock ibland upplevts vara så svårt att bära inom en och samma kyrka att samfund har splittrats och mer eller mindre ofta tagit ställning för den ena eller andra av dessa sidor. När kyrkor idag beskrivs med epitet såsom ”karismatisk”, ”högkyrklig”, ”lågkyrklig” med mera i singular anar man något av detta.

Med sådana typer av positioneringar inom kyrkan bör det därför kanske inte förvåna att även där, snarare än bara i ”världen”, se de sjukdomssymptom som Peterson kopplar ihop med ett överdrivet ensidigt förhållningssätt till ordning eller kaos. Eller är det inte så i de traditionella samfunden, där omvårdnaden av liturgin satts högt, att de blödande medlemssiffrorna ofta beror på att lekmän saknar meningsfulla uppgifter, känner sig hämmade eller helt enkelt tycker det är för tråkigt? Och är det inte så i de väckelseorienterade, eller mer karismatiska, samfunden att många istället plågas av symptom som är kopplade till känslor av otrygghet och överansträngning, bottnande i en osäkerhet om vad Gud och församlingen egentligen kräver av en? En osäkerhet som, när ivern att utföra Guds vilja inte har förankring i fasta och trygga hållpunkter i tron, hotar att leda till andlig utbrändhet.

Att på djupet bejaka både väckelse och liturgi efter den tidiga kyrkans modell skulle kunna vara ett sätt att komma till rätta med sådana sjukdomssymptom som lamslår många församlingar.

Att göra det vore också att gestalta ett livssätt som kanske hade kunnat svara på världens hunger efter meningsfulla livsmönster, på ett för den begripligt sätt; ett sätt att leva med ordningar som bär och som samtidigt rustar och uppmuntrar att modigt möta det okända och främmande.

Del 2 av artikeln kommer snart!

 

Betraktelser