Medmänniskan – ge henne vad du själv har tagit emot

Lova Herren, min själ,

ja, hela mitt inre skall prisa

hans heliga namn!

Lova Herren, min själ,

och glöm inte alla hans välgärningar,

han som förlåter dig

alla dina synder

och botar alla dina sjukdomar,

han som återlöser ditt liv

från förgängelsen

och kröner dig med nåd

och barmhärtighet,

han som mättar ditt begär

med sitt goda,

så att du blir ung på nytt

som en örn.

Psaltaren 103:1-6

Vad är rimligt?

Dagens psaltarpsalm från kung David är en koncentrerad text som lägger en god grund i förståelsen för dagens övriga texter. Mose skriver om hur vi villigt ska öppna vår hand för de fattiga och behövande bland oss. Paulus skriver att vi inte ska stå i skuld till någon, utom i kärlek till varandra och sammanfattar: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Matteus återger när Jesus talar om att vända andra kinden till, att ge mer än vad någon begär, att vara generös och ge åt den som frågar och låna till den som vill låna, att älska ovännen och be för den som förföljer er.

Paulus säger väldigt många saker som idag ifrågasätts, men i detta sammanhang ter sig både Mose och Jesu ord betydligt mer radikala. Är det verkligen rimligt att ge pengar till höger och vänster till de som ber om det? Är det min uppgift att se till att de fattiga har mat på bordet? Är det min kallelse att likgiltigt ta emot slag på slag och till och med underlätta för den som slår mig? Någon som är väl insatt i den lutherska läran kanske vill ställa den lutherska kallelseläran som ett värn mot Mose och Jesu ord genom att invända: ”Först när jag uppfyllt min kallelse gentemot familjen och mina närmaste kan jag ge av överskottet till andra behövande.”

Sanningen att säga är det senaste en god invändning, dock inte en fullgod invändning. Texterna ger inga undantag utan är så radikala och, till synes, så orimliga som de verkar. Istället för att försöka hitta sätt att mildra eller smita undan dessa ord ska vi försöka förstå dem. Om vi, för att förstå texterna, kollar hur det ser ut med vår ekonomi kommer det för de flesta att inte vara alltför uppmuntrande. Samma sak gäller när vi ser på vår stryktålighet eller hur det förhåller sig med vår kärlek till oss själva i relation till hur lite vi älskar (snarare: hur mycket vi hatar) våra fiender. Våra ekonomiska och personliga resurser räcker inte till! Gud kräver det omöjliga av oss! Det kan vara svårt att komma till någon annan slutsats. Men, Guds krav är inte orimliga utan helt naturliga.

Bekymra dig inte!

I den inledande psaltarpsalmen lyfts Guds välgärningar fram och vi uppmanas att lova vår Gud som förlåter oss alla våra synder och botar våra sjukdomar. Han som räddat oss från förgängelsen och kröner oss med nåd och barmhärtighet samt mättar våra begär med sitt goda och gör oss till unga. Sagt på ett annat sätt; Lova Herren och glöm inte att han är din allsmäktige, allvetande och gode Gud! Det är han som gett dig allt som du har. Han håller dig vid liv och ger dig allt vad du behöver för både tid och evighet. När du har Honom saknar du ingenting!

Jesus intygar också detta och säger:

”Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen.” (Matt. 6:31-34)

Gud behöver ingenting – dock medmänniskan

Den som fått en riktigt stor gåva kan ibland ha svårt att bara ta emot den; och tar man emot gåvan kan man uppleva sig var skyldig gåvogivaren något. Kanske en gentjänst eller någon typ av symbolisk tacksamhetsgåva. Gud som är alla goda gåvors givare vill inte ha något tillbaka från dig och han behöver det absolut inte. När tacksamheten över Guds gåvor till oss föder en längtan att ge något tillbaka till honom ska vi istället se oss omkring. Runtomkring oss finns många människor i behov av vår hjälp och vårt stöd. De är gentemot dessa dina medmänniskor som din tacksamhet över Guds gåvor till dig kan få fritt utlopp i praktiskt handlande. 

Konkret kan vi, var och en, ställa oss frågan om de människor som vi ber för och lyfter fram inför Herren också kan få bönhörelse genom oss. Vi ska inte sluta be för dem men; den ensamme kan få av vår tid och så bryta ensamheten, den ledsne kan få tröst, den fattige ekonomisk hjälp. 

Ge under tacksamhet och lovsång

Vår Herre har gett oss allt och lovat att fortsatt sörja för oss. Han lät sig bli slagen, hånad och korsfäst för oss medan vi ännu var hans fiender (Rom. 5:10). Det borde därför inte vara något orimligt att vi i förtröstan på frälsarens ord sträcker ut våra händer i tacksägelse och lovsång till Herren, och med samma utsträckta händer också ger vidare av de gåvor som Herren gett oss till våra medmänniskor.

Det är viktigt att komma ihåg att Guds goda gåvor till oss är själva kärnan och drivkraften bakom kärleken och omsorgen till våra medmänniskor. Det går inte att i glädje ge om man själv inte är tacksam för det man fått. Det går inte heller att i hjärtat förlåta, och inte heller utstå oförrätter, om man inte fått se Guds nåd och kärlek till oss. Omsorgen om medmänniskan ska därför inte ske av tvång utan av tacksamhet. Det går och bör därför inte tvingas fram. Tacksamheten tänds i det hjärta vari den helige Ande uppenbarat Guds obeskrivligt rika gåva och föder, om än en bristfällig, omsorg, givmildhet och kärlek till medmänniskan. 

Därför:

Lova Herren, min själ,

ja, hela mitt inre skall prisa

hans heliga namn!

Lova Herren, min själ,

och glöm inte alla hans välgärningar!

Gabriel Skilling