Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor
Generic selectors
Bara exakt matchning
Sök i titel
Sök i innehåll
Sök i artiklar
Sök på sidor

Reformationens 10 bekännelseskrifter

Jag har nu presenterat de 10 skrifter som ingår i de lutherska bekännelseskrifterna.
Bekännelseskrifterna
Skriven av: Martin Wihlborg
Publicerad: 11 maj, 2020

Jag tänker i denna artikel beskriva ”reformationens bekännelseskrifter”. Begreppet ”reformationens bekännelseskrifter” är mitt eget men jag avser de skrifter som tillkom under en ganska kort period mellan åren 1529-1537 och som sedan har blivit en del av Konkordieboken (de lutherska bekännelseskrifterna). Det är totalt sex skrifter varav tre är skrivna av Martin Luther och tre av Philip Melanchton. Artikelns citat är hämtade ur Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB), utgivna av samfundet Pro Fide et Christianismo, tredje upplagan (läs onlineversionen). 

Augsburgska bekännelsen

Den första av de reformatoriska bekännelseskrifterna är den Augsburgska bekännelsen eller Augustana som den ibland kallas efter staden Augsburgs latinska namn. ”Vår tids symbol” kallas den i företalet till Konkordieboken. Det var den 25 Juni 1530 som de lutherska furstarna presenterade den för Karl V. Då hade 13 år förflutit sedan Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg. Han hade hunnit debattera med den katolska kyrkans främste försvarare Johannes Eck och även stått inför kejsaren i Worms. Luther hade också hunnit översätta Nya testamentet till tyska på Wartburgs slott. 

Det blev dock inte Luther utan istället Philip Melanchton, professor i grekiska, som blev huvudperson vid den riksdag i Augsburg, där de lutherska fick lägga fram sin bekännelse. Det är Melanchton som skrivit Augsburgska bekännelsen och som även fick försvara den vid riksdagen. Luther var vid denna tid fredlös och befann sig på slottet Coburg inte långt ifrån Augsburg, där han hela tiden höll sig underrättad om hur mötet framskred. 

Augsburgska bekännelsen bygger egentligen på några skrifter som kom ut året innan. Den är indelad i 28 artiklar. De 21 första tar upp centrala kristna ämnen, både ämnen där lutheranerna i princip instämde med de katolska, till exempel treenighetsläran och läran om Kristi person men framförallt frågor där där åsikterna skiljdes åt. Skillnaderna hade oftast sin grund i läran om rättfärdiggörelsen av nåd genom tron och läran om skriften allena. Jag tänker inte här skriva ner alla dessa ämnen utan istället uppmanar jag läsaren att slå upp bekännelsen för att själv ta reda på vilka ämnen som behandlas. 

I artiklarna 22-28 tar man avstånd från vissa bruk i katolska kyrkan som har avskaffats i den lutherska kyrkan. Bruken är: 

  • att lekmän inte fick Kristi blod i nattvarden
  • förbudet för präster att gifta sig
  • mässans förvandling till mässoffer
  • att synderna måste uppräknas för att kunna förlåtas
  • förtjänandet av Guds nåd genom iakttagandet av människobud
  • munklöften
  • sammanblandningen av världslig och andlig makt

Genom hela Augsburgska bekännelsen löper som en röd tråd Bibelns lära att människan blir frälst av nåd av tro utan egna gärningars förtjänst. Så heter det till exempel i 5:e artikeln om predikoämbetet:

För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom medel skänkes den Helige Ande, vilken hos den som höra evangeliet, frambringar tron var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det inte är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för Kristi skull upptagas i nåden. De fördöma vederdöparna och andra, som mena att den Helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes Ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.

SKB, sid 58

Detta exempel visar också att samtidigt som den rätta läran framlägges måste också den falska läran avvisas, eftersom den sanna läran inte kommer att överleva om man tolererar falsk lära. 

Tyvärr betraktade Melanchton den Augsburgska bekännelsen som sin egen personliga egendom. Han ändrade därför i bekännelsen vid ett flertal tillfällen. Detta gick väl an så länge det gällde att finna bättre formuleringar, men värre var att den lutherska läran i vissa centrala punkter fördunklades. Detta gällde framförallt i två frågor. Den äldre Melanchton lärde att inte blott den Helige Ande och Ordet verkade människans omvändelse, utan att det även krävdes medverkan av människans vilja. Därför strök han i senare utgåvor ”var och när det behagar Gud” i avsnittet ovan. 

Den andra frågan, där Melanchton kom att fördunkla läran var läran om nattvarden. I 1530 års bekännelse står det ”Kristi lekamen och blod i nattvarden är verkligen tillstädes och utdelas åt dem som undfå sakramentet” (SKB, sid 60). Tio år senare ändrade han detta för att även få med sig de reformerta. Man ser därför ofta att när något samfund bekänner sig till den Augsburgska bekännelsen så bekänner man sig till den oförändrade Augsburgska bekännelsen. 

Att Augsburgska bekännelsen är ”vår tids symbol” betyder också att alla lutherska kyrkosamfund har antagit den, även om man inte alltid antagit de övriga skrifterna som ingår i Konkordieboken.

Augsburgska bekännelsen apologi

Den katolska kyrkan var naturligtvis inte overksamt. Redan 5 augusti kom deras svar, en vederläggning som lästes upp för lutheranerna. Lutheranerna fick dock aldrig någon skriven kopia, utan fick bygga sitt försvar på vad de själva skrev ner när den lästes upp (Det lär ha dröjt ända till 1573 innan det fanns en tillgänglig tryckt utgåva.). Men det författades ett svar på den upplästa katolska motskriften, som också det är skrivet av Melanchton. Det går under namnet Augsburgska bekännelsens apologi eller försvarsskrift. Apologin är mycket längre än Augustana (214 resp. 38 sidor i den svenska utgåvan).

Apologin är en utvecklad förklaring med fler hänvisningar till Bibeln och till kyrkofäderna. Apologin är också mer polemisk än den mycket försiktigt skrivna Augustana. Innehållet är dock likartat och det är samma frågor som behandlas i båda skrifterna. 

Luthers lilla katekes

Konkordieboken innehåller tre skrifter som är skrivna av Martin Luther. Först och främst är det lilla katekesen, skriven året innan Augsburgska bekännelsen, det vill säga 1529. Här framträder Luther framförallt som läraren. Den främsta anledningen till att han skrev boken är nog den dåliga kristendomskunskapen, som han upptäckte bland den tidens präster när han besökte olika församlingar. Inte minst överskriften vittnar om det. Boken är nämligen skriven ”för de olärda kyrkoherdarna och predikanterna”. 

Det är nog ingen överdrift att säga att ingen bok näst Bibeln själv har betytt så mycket för att lära svenskarna kristendom, som just Luthers lilla katekes. Även om många ”lutheraner” nu inte längre känner till den så hoppas jag att den är så välkänd för läsare av denna tidning att jag inte ska behöva säga mer om den här. Jag ska bara ta fram ett citat ur Luthers företal som belyser den vikt han själv lägger vid att man lär ut Guds ord: 

Därför beder jag för Guds skull eder alla, kära herrar och bröder, som är kyrkoherdar och predikanter, att ni mån allvarligt ägna er åt er tjänst och hjälpa oss att inprägla katekesen hos folket, särskilt hos de unga.

SKB, sid 359

Vi är vana vid att boken innehåller fem huvudstycken som den första utgåvan innehöll. I en utgåva som kom ut två år senare hade Luther dock lagt till ett stycke om bikten mellan undervisningen om dopet och nattvarden. Han lade också till ett stycke innehållande morgon- och aftonbön samt bordsböner och en så kallad hustavla. I våra utgåvor av Luthers lilla katekes har det nog varit vanligast att utgå från hans tidiga utgåva men Svenska Kyrkans bekännelseskrifter utgår från den senare utgåvan. 

Luthers stora katekes

I den stora katekesen, som också är skriven 1529 framträder Luther som predikanten. Den är på samma sätt som första utgåvan av lilla katekesen indelad i fem delar som behandlar tio Guds bud, tron, Fader Vår, dopet och nattvarden. 

På ett enkelt och lättfattligt sätt framställer Luther här i korta predikningar kristendomen för oss. Så skriver han till exempel i tredje artikelns utläggning: 

Själva verket är fullbordat. Ty Kristus har åt oss förvärvat och vunnit skatten genom sitt lidande och sin död och uppståndelse mm. Men om verket blev fördolt, så att ingen visste därom, så vore det förgäves och utan gagn. För att nu en så kostlig skatt icke må bli begraven utan använd och begagnad, har Gud låtit Ordet utgå och bli förkunnat och däri inneslutit den Helige Ande, för att så erbjuda och göra till vår egendom denna återlösningens skatt. Därför är det att helga ingenting annat än att föra oss till Herren Kristus för att mottaga denna gåva, något som vi av oss själva icke skulle förmå.

SKB, sid 448

Schmalkaldiska artiklarna

Den tredje skriften av Luther är Schmalkaldiska artiklarna som är skriven 1537. Här framträder Luther som bekännaren. En ny påve Paul III hade krönts 1536. En av hans första åtgärder blev att utlysa ett kyrkomöte, som skulle hållas i Mantua i norra Italien dit också lutheranerna kallades. Frågan blev om man skulle anta kallelsen till detta möte eller inte. Mötet skulle ju hållas på fiendemark och det var förenat med stora risker att åka till Italien. Påven hade själv uttalat att avsikten med mötet var ”tillintetgörandet av den giftiga och skadliga lutherska villoläran”. Luther själv, orädd som alltid, ville åka medan till exempel kurfursten John Fredrik av Sachsen var emot det. Slutligen bestämdes att man skulle anta kallelsen. För att inte komma oförberedd fick Luther i uppgift att ta fram en bekännelse. 

Denna har fått namnet Schmalkaldiska artiklarna efter Schmalkaldien i Sachsen, där de lutherska furstarna hade bildat ett försvarsförbund, Schmalkaldiska förbundet. Det var för dessa furstar som denna bekännelse först presenterades 8 februari 1537. Tyvärr var man där inte förberedda för att diskutera den så det officiella antagandet rann ut i sanden. 

I Schmalkaldiska artiklarna betonas, mer än i ­Augsburgska bekännelsen, skillnaden mellan lutheraner och de katolska. Det beror säkert på att man 1530 fort­farande hade visst hopp om att kunna förändra den katolska kyrkan, men det berodde nog också på att Luther var mycket skarpare i sitt skrivsätt än Melanchton. Så står det till exempel i artikeln om påvens självpåtagna rätt att vara kristenhetens huvud: 

Detta visar på det kraftigaste att påven är den verklige antikrist som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, då han menar att de kristna inte kan bli saliga utan hans makt, som dock ingenting är och icke är förordnad och påbjuden av Gud. Detta är detsamma som att sätta sig över Gud och mot Gud som den helige Paulus säger i 2 Tess 2:4.

SKB sid 321

Men trots att man inte gemensamt godkände den så undertecknades den efter mötet av inte mindre än 44 av 49 närvarande lärare och predikanter. Det gjorde också Melanchton även om han inte var helt nöjd med Luthers sätt att uttrycka sig. Han tillade i sin underskrift att man kunde tillerkänna påven en överhöghet över biskoparna efter mänsklig rätt om han ville tillåta evangeliet. Detta var nog ett helt onödigt tillägg eftersom påven vid denna tid som nämnts ovan inte hade för avsikt att tillåta den lutherska läran.

Schmalkaldiska artiklarna är uppdelad i tre delar. Första delen sammanfattar på samma sätt som en tros­bekännelse, läran om treenigheten. Andra delen behandlar Kristi ämbete och verk samt pekar ut de värsta villfarelserna i den katolska kyrkan nämligen mässoffret, åkallan av helgon, klosterlöften samt påven som kristenhetens huvud. Den tredje delen består av 15 korta artiklar som behandlar synden, lagen, evangelium, dopet altarets sakrament, och så vidare. 

Något kyrkomöte blev det aldrig i Mantua. Inte desto mindre är Schmalkaldiska artiklarna kvar, som något av de viktigaste Martin Luther skrivit. 

Om påvens makt och överhöghet

Vid mötet i Schmalkaldien presenterades också skriften Om påvens makt och överhöghet som ibland med orätt också ansetts vara skriven av Luther. Detta är istället Melanchtons tredje bidrag till Konkordieboken. Här har Melanchton definitivt inte visat någon förståelse för påven som kyrkans ledare. Tvärtom visar han med stöd av skriften hur ”Kristus själv förbjuder härskareställning apostlarna emellan”. Han visar också efter genomgång av de tidiga kyrkomötena att en enda biskop inte då hade överordnad ställning och han hävdar att en sådan överhöghet är omöjlig. Melanchton påpekar också att när Jesus säger ”du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka” så är det inte till Petrus personligen som Jesus riktar sig:

I alla dessa ord innehar Petrus hela apostlakretsens gemensamma roll, såsom det framgår av själva sammanhanget. […] Därför måste man medgiva, att nycklarna tillhöra icke en viss enskild person, utan kyrkan, såsom många synnerligen klara och säkra argument giva vid handen.

SKB, sid 345

I andra delen av denna skrift tar Melanchton upp frågan om biskoparnas makt. Vad som skiljer biskopar från andra kyrkoherdar är att biskopen skall viga präster åt församlingarna. Detta gäller dock endast enligt mänsklig rätt för den yttre ordningens skull. Enligt gudomlig ordning är det alltid församlingens rätt att kalla, välja och ordinera präster. Av detta drar då Melanchton slutsatsen att om biskopen är kättare och inte vill ordinera rätta lärare, så har församlingen skyldighet efter gudomlig rätt att själva ordinera kyrkoherdar.

Sammanfattning

Jag har nu i tre artiklar i denna tidning försökt att på ett någorlunda enkelt sätt presentera de 10 skrifter som ingår i de lutherska bekännelseskrifterna. Det är kanske inte alltid lätt att komma ihåg vilka de är men själv brukar jag tänka så här:

  1. Tre gammalkyrkliga trosbekännelser
    1. Den apostoliska
    2. Den Nicenska
    3. Den Athanasianska
  2. Tre skrifter av Philip Melanchton
    1. Augsburgska bekännelsen
    2. Augsburgska bekännelsens apologi
    3. Om påvens makt och överhöghet
  3. Tre skrifter av Martin Luther
    1. Lilla katekesen
    2. Stora katekesen
    3. Schmalkaldiska artiklarna
  4. Konkordieformeln.

Jag hoppas att dessa artiklar har uppmuntrat någon av denna tidnings läsare att ta del av ovanstående skrifter för att lära sig lite mer av vad det innebär att vara lutherskt kristen. 

De två andra artiklarna

Läs också artikeln om Philip Melanchtons liv. Denne man som kom att bli Martin Luthers främste vapendragare.

1 kommentar

  1. Jakob B

    Det här är viktig kunskap för kristna. När så många sammanhang gör anspråk på att vara kristna, är det angeläget att vi kan förstå den lutherska grunden väl.