De vises visdom
Nu för tiden kallas de vise männen österländska stjärntydare – men det spelar egentligen ingen roll – vi känner dem i alla fall som de vise männen, som kom i från fjärran land för att hylla Kristus, vars stjärna de sett gå upp i Östern.
Man kan undra varför de fått detta ärorika namn? Varför har de kallats för de vise männen? Vari bestod deras visdom? Var det bara att de kunde läsa stjärnhimlen eller var det något annat?
Låt oss tänka lite på det i dag och se vad som var särskilt för de här männen och varför de fått sin hederstitel: de vise männen!
Det första man skulle kunna säga är kort och gott: De var sanningssökare. De sökte Kristus.
Är det detta något speciellt som har med vishet, att göra? Ja, i högsta grad. Vishet är att söka sanningen. Därför, när de fick se det mäktiga tecknet på himlen brann de av iver för att få veta vad det betydde.
Vi läste att deras sökande förde dem till Jerusalem. Så tolkade de himlastjärnan de sett. Olika stjärnbilder symboliserade olika folk – och de läste stjärnan som att en konung hade blivit född i Juda land.
Men som vi vet var inte Jerusalem sökandets mål. Det var Betlehem, Davids stad i Judéen. Men i Jerusalem fick de hjälp av människor som visste vad Skriften sa. De heliga skrifterna blev förklarade för dem.
I profetiorna stod det tydligt och klart var Messias skulle födas.
De här männen kalls visa, för att de står som exempel på Jesu egna ord: ”Den som söker han finner.” De gav inte upp på halva vägen, de stannade inte i Jerusalem bara för att de inte omedelbart fann vad de sökte. Vägen till klarhet kan ibland vara lång.
Vi kan lära av de vise männen! Deras sökande är en förebild. Att fråga för att få svar på sina frågor är en annan lärdom vi kan hämta från dem.
Människor påstår ibland att de söker sanningen – men frågan är var de söker och hur de söker! De vise männen fick utså många umbäranden och strapatser inte den nådde fram. För oss är marken beredd. Vi kan ännu finna platser där det firas rätta gudstjänster, i nästan varje bokhylla en bibel. Vishet är att söka Kristus, men det är också, att hylla Kristus.
Med hjälp av de funnit i de heliga skrifterna och med stjärnan som sista vägvisare fann till slut de vise männen den nyfödde konungen i Betlehem. Där föll de ner i tillbedjan för Kristus.
Vi läste att de skriftkunniga och Herodes nu fått höra att den utlovade Messias var född. Herodes hycklade, att han hade för avsikt att bege sig för att hylla honom, fast hans planer var helt annorlunda. Märkligare är kanske att de skriftlärda inte gjorde någon ansats att följa sin kunskap. De drog inte konsekvenserna av vad de visste. Nej, de gjorde gemensam sak med Herodes.
De vise männen i sin vishet har mycket att lära oss. Många är som de skriftlärda. Man vet vad Bibeln säger – men man gör ingen ansats att följa det. Man går miste om dess vägledning, dess sanning och tröst. Men ännu allvarligare: De skriftlärda var till och med folkets andliga ledare. När inte ens de följde Guds ord uteblev folkets hyllning!
Men de vise männen trodde Guds ord. De tog vara på ordet som det stod skrivet och fann att det talade sanning.
De vises visdom bestod i att de tog vara på Bibelordet och ledde dem till slut till målet där de offrade åt Kristus.
I Betlehem föll de vise männen ned för Kristus och gav honom sin hyllning och bar fram sina gåvor: guld, rökelse och myrra. De bar fram sig själva och lät det följas av gåvor.
Sådan är en sann tro. Det gäller än i dag. Att tron lever visar sig att människor böjer knä vid Herrens altare och gåvor bärs fram eller skickas till goda ändamål för Jesu Kristi skull i tacksamhet över att man funnit honom.
De vise männen bar fram sig själva, men de kunde inte låta bli att låta hyllningen åtföljas av gåvor till Herren Gud, som varit med dem och lett dem fram till Frälsaren. De gav honom sin tro, de gav honom sina gåvor – så demonstrerade de i handling sin glädje.
Vi har mycket att lära av de vise männen i deras visdom. Vi ger ofta Herren Kristus för lite av oss själva, vår tid och våra resurser. Men också av vår förtröstan och förväntan.
För Gud vill att vi skall komma helt och fullt: som ärliga uppriktiga sökare. Han tar emot vår hyllning när vi kommer sådana vi är. Han tar emot oss så att vi kan förvandlas och omskapas i hans närhet. De vise männen sökte till dess de fann. Gud ledde dem hela vägen fram, och han ledde dem vidare. De gick förvandlade därifrån, efter mötet med världens Frälsare.
Kristus möter oss ännu genom sin kyrka. Det är där vi ska söka, det är där vi sak rannsaka skrifterna. Det är där vi kan knäfalla vid altaret där han kommer till oss i nattvardens måltid. Och det är i den gemenskapen vi ska bära våra offer i tacksamhet över att vi har funnit den som Gud sände till vår frälsning.