Joh 17:9-11
Vår evangelieläsning denna söndag inleds kort och gott med orden: ”Jag ber för dem.” Det är Jesu egna ord och hans stora löfte. Han ber för sina lärjungar och hans bön pågår inför Faderns tron i himmelen också nu. Liksom han bad för sina första lärjungar ber han genom tiderna för sina efterföljare. Vi är burna av Jesu förbön.
Jesus, Guds egen Son, var en bedjare under hela sitt jordeliv. Vi ser det när vi läser evangelierna. Överallt står det att Jesus bad ofta och innerligt. Han bad vid bestämda tider, han kunde gå upp på ett berg och stanna där hela natten. Han kunde gå avsides till en öde trakt för att bli ensam med sin Fader. Men vi får också från Jesu läppar höra bönesuckar när han möter människor. Vi hör bordsböner. Vi ser honom uppräcka sina händer, men också knäböjande i Getsemane örtagård. Hans visade med sitt exempel, vad det betyder att alltid och överallt stå i kontakt med sin himmelske Fader.
Lärjungarna såg det, och förstod att allt vad han gjorde och sa började och slutade med bön. De fylldes säkert av längtan att bli som han. De ville lära sig bedja som han, i hans namn.
På ett sätt är bön det enklaste av allt. Alla kan be och alla ber nog någon gång och på något sätt. Men samtidigt finns det hela tiden något nytt att lära, mera djup att utforska, flera och djärvare steg att ta.
Men vad bad Jesus då om? Hans bön utryckte hans innerliga gemenskap med sin Fader. Johannes har bevarat ett ord från Jesus i sitt evangelium: ”Jag gör inte något av mig själv, utan talar såsom Fadern har lärt mig och han som har sänt mig är med mig.” (8:28-29)
Detta är bön – att allt vad vi gör ska vara inneslutet i Guds vilja. Men bön är också att föra oss samman och bära varandra.
”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt och jag har förhärligats genom dem … Helige Fader bevara dem i ditt namn” och lite längre fram i sin bön ber Jesus: ”Helga dem genom sanningen. Ditt ord är sanning.”
Jesus vet vad hans lärjungar kommer att möta av utmaningar i denna värld. Han har utrustat dem med Guds ord och han ber att de ska stå eniga och vara ett i sanningen. ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn … så att de blir ett, liksom vi är ett.” Att följa honom är att bli ställd i ett motsatsförhållande till världen – men ingen ska behövs stå i den kampen ensam. Hans förbön ska bära dem.
Hans bön gäller alla som kommer till tro på hans namn, som upptäcker vem han är (v.20) Och denna förbönstjänst fortgår utan avbrott inför Faderns tron i hans himmelska rike. ”Därför kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem,” skriver Hebréerbrevets författare, (7:25) och ”Han sitter på Guds högra sida och vädjar för oss,” skriver Paulus (Rom 8:34).
Jesus ber ständigt för oss och sin kyrka på jorden! Han ber för dig och vill bära dig. Kom ihåg detta som en hälsningen från Jesus i dag: ”Vi får låta honom veta alla våra önskningar,” för att än en gång tala med Paulus (Fil 4:6) eller med Petrus ord: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”
När vi kommer till Jesus med vår bön leder han oss fram steg för steg. Hans bön bär oss genom utmaningar och prövningar. Han ber att vi ska bli bevarade. Där vi går bedjande fram bli vår bön innesluten i hans bön. Vi lever i kraften från hans försoning, hans seger över synden och ondskan.
Därför är vi också kallade att liksom han be för varandra, att bära fram varandra inför Guds tron i Jesu namn. Det är också lärjungens ansvar, att vi blir ett i bönen. Det utrycks t.ex. i församlingens gemensamma bön inför Herren. Det är verkligen att bedja i Jesus namn, ja i hans person och vara ett med honom. Hans kyrka och församling är ju hans kropp lär oss den Heliga skift.
Kyrkan är ingen mänsklig organisation, en sammanslutning av människor med samma intresse, utan Kristi kropp och vi är alla lemmar i den kroppen. När vi firar gudstjänst tillsammans är vi sammanfogade med varandra som lemmar i en kropp vars huvud är Kristus. Genom bönen lever kyrkan och av bönen lever kyrkan.
Våra böner blir ett med hela kyrkans böner. Ja, våra böner smälter genom Anden samman också med den segerfirande och triumferande skaran i himmelen, alla som vunnits av Kristus och som nått fram, i deras lovsång inför Gud. I gudstjänsten ber vår församling här i kyrkan med hela Guds kyrka i himmelen och på jorden i Jesu namn. Vi är ett, vi ber i Jesu person, i hans namn.
Att fira gudstjänst är alltså att göra bönetjänst inför Herrens ansikte. Det är varje kristens uppgift att utföra denna allmänna prästtjänst i Jesu namn ”Ni är ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesu Kristus.” (1 Petr 2:4)
Genom vårt dop är vi vigda för den tjänsten att dra ner Guds välsignelser och beskydd över oss och där vi lever och verkar. Vi bär varandra som Aron och Hur höll upp Moses upplyfta händer när han blev trött och inte orkade hålla dem uppe längre i bön som vi läser om i 2 Moseboken i Gamla testamentet. Därför firar vi gudstjänst, inte bara för att lyssna och ta emot, utan också ett sätt att tjäna Gud.
När vi ber i Jesu namn, med Jesus och i hans efterföljd kan vi vara säkra på att Gud hör våra böner. Ingen bön som är ett med Jesus klingar ut i tomma intet.
Det är också Jesu bön för oss: Att vi ska stå eniga i den tjänsten. Han ber för oss – och vi ska be för varandra. Då kommer välsignelserna inte att utebli.