Händelsen på förklaringsberget är inte en avgränsad händelse utan bör ses i ett större sammanhang. I kapitlet innan dagens evangelietext kan vi läsa om hur Petrus avlägger apostlarnas och hela kyrkans bekännelse: Du är Messias, den levande Gudens Son.
Sedan talade Jesus om sitt lidande, sin död och sin uppståndelse. Petrus, som hade avlagt bekännelsen, hade själv svårt att ta till sig den. Han ville inte att Jesus, Messias, skulle lida och dö så han började säga emot Jesus och blev hårt tillrättavisad.
Efter tillrättavisningen säger Jesus att alla som vill följa honom ska ta sitt kors och följa honom. Det innebär att gå en liknande korsets väg som Han själv skulle gå. Sex dagar senare går Jesus upp på förklaringsberget med Petrus, Jakob och Johannes.
Vad säger sammanhanget om förklaringsberget?
Kyrkans bekännelse att Jesus är Messias hänger ihop med, och går inte att skilja från, Kristi lidande, död och uppståndelse. Guds tanke med Messias var att han skulle lida, dö och uppstå för vår skull. Det hänger också ihop med Kristi härlighet, Kristi Gudom som uppenbaras på berget.
Kort sagt, Kristus vill uppenbara sig sådan han är. Han är konungarnas konung vars ögon är som eldslågor och med manteln som doppats i blod. Han är den lidande Messias, den levande Gudens Son. Det är alltså så Herren vill uppenbara sig också för oss. Kristus vill vara vår konung och vill regera i rättfärdighet i sin kyrka.
Kristi kyrka består av två delar, och ändå är det ett och samma rike. Det är uppdelat i den del av kyrkan som fortfarande är kvar här på jorden, den stridande kyrkan, och den del av kyrkan som nått sitt mål, den segrande och lovsjungande kyrkan. På samma sätt som kyrkan är både stridande på jorden och segrande och lovsjungande i himlen är också dess Herre, Kristus, den himmelske konungen, sann Gud och sann människa. Han är den lidande, men också den segrande konungen.
Kristus, den himmelske konungen framträder i Uppenbarelseboken, alltså bibeln sista bok, med sin bloddoppade mantel. I bibelns första bok, 1 Mosebok står det i kapitel 49 om hur Jakob profeterar om sina söner. Där profeterar han om Juda, men det är också en tydlig profetia om Jesus, judarnas konung:
”Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör [Messias] kommer och folken blir honom lydiga.”
Han binder sin ungåsna vid vinstocken, sitt åsneföl vid den ädla rankan. Han tvättar sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod.
Bibelns första och bibelns sista bok talar alltså på samma sätt om den väldige Konungen, Gud själv, med manteln som doppats i blod. Gång på gång ser vi liknande kopplingar genom hela bibeln. Gamla testamentet pekar framåt mot korset där den törnekrönte konungen hänger med det tydliga vittnesbördet skrivet på korset:
Jesus från Nasaret, judarnas konung.
Juda kung som ridit på sin ungåsna in i Jerusalem och mot korset där manteln doppats i blod.
Att se Kristus som han är, det är att se denna dubbla och sammanhållna bild. Det är att se Gud i sitt majestät, men också se vad Gud har lidit för oss på korset, för mig och för dig. Att Gud, som skapat oss, själv tar initiativ till att också frälsa oss är något helt avgörande!
Den dubbla bilden av den lidande, svaga och sjuka människan Jesus och den himmelska konungen, Gud själv, är något som vi i vårt förnuft inte kan få ihop. Detta blir tydligt just hos Petrus. Han bekänner vem Jesus är men går sedan kraftigt emot Jesus när han talar om lidandet. Sedan får han se Jesus förhärligad på förklaringsberget.
Petrus som hade sagt emot Jesus ser på berget hur Jesus förändras framför honom. Hans ansikte började lysa som solen, kläderna blev vita som ljuset. Mose och Elia, lagens och profeternas representanter står tillsammans med Jesu och talar om korsdöden som närmade sig, det vet vi utifrån Lukasevangeliet.
Så ljuder Faderns röst: Denne är min älskade Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!
Petrus och de andra två lärjungarna blir förskräckta. Här händer det något med Petrus. Han problematiserar inte det han hör och ser. Han minns att Jesus sagt att han skulle lida, dö och uppstå och nu händer detta märkliga och mäktiga.
Frågorna och motståndet tycks nu vara borta hos Petrus, han faller ner inför Herren. Och i samma stund som Petrus faller ner inför Jesus tycks också saker och ting falla på plats för honom.
Händelsen på förklaringsberget visar tydligt hur vi kan lära känna Gud. Lärjungarna har fallit ner inför Herren Gud och de är förskräckta. Då går Jesus fram och rör vid dem, den Helige rör vid dem, och säger att de inte behöver vara rädda. När de lyfter blicken så ser de Jesus. Jesus som legat och sovit i båten, han som de suttit och ätit med. Ja människan Jesus, men samtidigt Kristus, den himmelske konungen, Gud själv, står framför dem.
Vi kommer aldrig att kunna förstå honom fullt ut men vi kan lära känna honom, älska honom, frukta honom och tillbe honom. •