om fornkyrkans gudstjänst (3:e artikeln i serien om gudstjänsten)
Gudstjänsternas innehåll
Hur firades gudstjänsten under den första kyrkan och den tidiga fornkyrkans tid?
För att svara på frågan kan vi tänka på följande exempel ur Nya testamentet.
Många har läst den märkliga och uppbyggliga berättelsen om Paulus undervisning i Troas, om hur Paulus talade så länge att den stackars Eutychus föll ut från fönstret och avled. Ofta har man tänkt på hur Eutychus uppväckts därefter från de döda och vilken uppmuntran det måste varit för församlingen där. Vid tillfället höll dock inte Paulus bara en predikan, han bröt också brödet och åt av det. Det framgår indirekt i bibeltexten att Paulus ledde en gudstjänst.
På detta sätt kan man på många ställen i Nya testamentet se indirekt vad de kristna gjorde när de samlades såsom att det sägs att de åhörde Guds ord och bröt brödet tillsammans.
Utöver dessa många indirekta vittnesbörd innehåller inte Nya testamentets skrifter någon detaljerad agenda för hur gudstjänster skall firas. Paulus skrev aldrig ”och jag uppmanar er att ställa er upp då ni läser ur mina brev”, även om vi idag gärna får göra det för att vörda dem som Guds ord. Några enhetliga kyrkohandböcker från fornkyrkans tid har inte bevarats. Därför har kyrkohistorikerna tvingats lägga pussel.
Det viktigaste källmaterialet utgör såklart Nya testamentet självt. Samtidigt finns en relativt rik flora med litteratur från tidiga kristna författare som inte inkluderats i Nya testamentet, till exempel för att de inte är skrivna av apostlar, men som vittnar om hur gudstjänsterna firades. Som exempel kan skriften De tolv apostlarnas lära (Didaché) nämnas, som troligen är samtida med de yngsta skrifterna i Nya testamentet. Läser man dessa skrifter med synagogans och den judiska måltidsgemenskapen som bakgrund får man en relativt god bild om de tidiga kristnas gudstjänst.
Textläsning, predikan och bön
Vid de första kristnas gudstjänster lästes och predikade församlingsledaren utifrån skrifterna. I flera fall sjöngs också läsningarna ur de heliga skrifterna enligt den judiska traditionen. Med skrifterna avsågs både Gamla testamentets skrifter och evangelierna samt Paulus och de övriga apostlarnas brev. Tillgången till handskrifter är redan från tidig tid så rik att man kan utgå ifrån att varje församling hade flera av Nya testamentets skrifter. Dessutom kunde en del av dem cirkulera mellan församlingar i närområdet.
Kanske låter det också självklart, men man bad tillsammans. Detta var i vissa fall färdigformulerade böner, såsom böner som återanvändes från synagogans gudstjänst och nya böner som handlade om Jesu gudom. Fri bön förekom också, vilket ansågs tillhöra ett profetiskt inslag i gudstjänsten.
En bön av särskild betydelse var naturligtvis Herrens bön. Mycket tidigt lade de kristna till bönens lovprisande avslutning ”ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen!”
En annan bön av stor betydelse som finns omnämnd av Paulus är Marana tha. Det är en bön på Jesu modersmål arameiska som betyder Vår Herre Kom! Bönen avslutade den delen av gudstjänsten då skrifterna lästes och utlades, och var samtidigt en övergång till nattvardsgudstjänsten. Bönen finns omnämnd både i Första Korintierbrevet och i De tolv apostlarnas lära (Didaché). Marana tha anses vara den äldsta kristna liturgiska bönen.
Nattvardsfirande
Hos de första kristna hade nattvardsfirandet en mycket viktigare ställning än i många moderna protestantiska kyrkor. När man vid övergången till nattvardens gudstjänsten bad bönen Marana tha, bad man inte bara om Jesu återkomst till världen för den yttersta domen, utan att han skulle komma och dela gemenskapen i nattvardens måltid.
En ledstjärna i moderna kyrkor är ofta att inte uppställa onödiga hinder eller höga trösklar för människor att bli en del av gemenskapen. Så tänkte inte de första kristna. Tvärtom ansåg man dopet och tillträdet till nattvarden så heligt att en konfirmandtid på tre år inte var ovanlig.
Ordets och bönernas gudstjänst var dock öppna för alla intresserade och det var först när man gick in i nattvardsgudstjänsten som de odöpta fick lämna gudstjänsten.
För de tidiga kristna var nattvardsmåltiden en måltidsgemenskap i det nya förbundet grundat i Jesu död. Den judiska bakgrunden var påskalammet som offrades för det judiska folkets räddning. Jesus hade pekat på sig själv som detta påskalamm, som offrade sig för världens synd. Måltiden var samtidigt en erfarenhet redan nu av den himmelska måltiden efter Jesu återkomst. Grunden i måltiden var gemenskapen med Jesus genom hans verkliga närvaro. Närvaron var knuten till brödet och vinet.
Att Jesus åt mat efter sin uppståndelse hade gjort stort intryck på apostlarna och de första kristna. För dem var detta ett starkt bevis på hans verkliga uppståndelse, såsom vid måltiden med Emmausvandrarna och fisken på stranden med lärjungarna. I sitt brev till Korintierna påminner Paulus om att måltiderna ska gå värdigt till, eftersom det är måltiderna som är en sann gemenskap med Kristi kropp och blod.
Men även om man tillhörde de döpta och troende som fick delta i nattvardsgudstjänsten uppmanades den kristne att fortsatt pröva deltagandet. En troende fick inte gå till nattvarden om han inte hade bekänt sina synder eller hade en tvist med en broder.
Sång, karismatiska inslag, välsignelser och lovprisningar
De viktigaste beståndsdelarna i gudstjänsten var skriftläsning och förkunnelse, bön och nattvardsfirande. Men även andra gudstjänstinslag är omvittnade både i Nya testamentet och de tidigaste fornkyrkliga texterna. Det handlar först om någon form av karismatiska inslag i en del av församlingarna med profetiskt tal, tungotal och uttydning av tungotal. Någon modern form av pentekostalt, känslobaserad karismatik var det knappast fråga om. För Paulus stod uppbyggelsen i centrum. Att det var fråga om spontana inslag i gudstjänsten är säkert, men det är oklart vilken betydelse dessa företeelser senare hade efter framväxten av kyrkoordningar och efter att det kyrkliga ämbetet fått tydligare struktur.
De första kristna sjöng också psalmer tillsammans, hade gemensamma syndabekännelser, välsignades av sina ledare och sjöng lovprisningar till Gud. Faktum är att en hel del av texterna i Paulus brev är skrivna på ett sådant sätt att det framgår att de skulle läsas upp i gudstjänsten och vara en del av det.
Särskilt känd är Kristushymnen i Filipperbrevet som inleds med orden:
Han var till i Guds gestaltmen räknade inte jämlikhetenmed Gud som segerbyte…
Om Paulus själv författade sången eller om han nedtecknade en sång som användes i församlingarna har de lärda teologerna skrivit böcker om. Kanske har sången ett judiskt ursprung men de kristna lade till strofen om döden på korset. Sången är hur som helst ett viktigt exempel på hur de kristna vidareförde de judiska gudstjänsttraditionerna. Det kan vi påminna oss om även idag. Den judiska traditionen att sjunga textläsningar bibehölls i kyrkorna under medeltiden och i Sverige under reformationen även bruket att sjunga evangeliet. Tyvärr försvann detta senare under reformert påverkan. Därmed försvann också ett uråldrigt gudstjänstbruk från Jesu egen tid. Även många böner i den kristna gudstjänsten – såsom välsignelserna och lovprisningarna – har judisk bakgrund, även om de kristna var noga med att frälsning endast fanns i Jesu namn.
Dopet
Dopets centrala betydelse för det kristna livet framgår på en lång rad ställen i Nya testamentet. I urkyrkan var dopet inträdesakten i den kristna gemenskapen och efter en lång period av undervisning i den kristna tron kunde en vuxen, tillsammans med sina barn om sådana fanns, döpas. Som gudstjänstakt sedd så var dopet dock i viss mån separerad från den regelbundna gudstjänsten. Dels skedde dopet endast någon gång per år, på påsknatten, dels skulle dopet ske i rinnande vatten varför det till en början utfördes utomhus. Först senare med de första kyrkobyggnaderna inreddes gudstjänstlokalen med dopbassänger.
Detta innebar dock inte att dopet var något helt separerat från nattvardsfirandet. Tvärtom förbinds dessa i den kristna läran. Så knyter aposteln Paulus samman ökenvandringen med dopet och nattvarden:
Bröder, jag vill att ni ska veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev de döpta i molnskyn och havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus.
De kristnas gudstjänst inför kejsar Trajanus och Antoninus Pius
Den romerske författaren Plinius d. y. var prefekt i den romerska provinsen Bithynien i nuvarande Turkiet. Han irriterade sig över kristendomens spridning och försökte i ett brev till kejsar Trajanus omkring år 111 resonera kring hur allvarligt han skulle gå fram emot de kristna i sin rannsakan och förföljelse av dem. I Plinius brev framgår att de kristna själva endast ansåg att de hade firat gudstjänst, och inget annat:
De försäkrade emellertid att hela deras förbrytelse och deras misstag hade bestått i att de brukade samlas på en viss dag före soluppgången och hade sjungit en växelsång till Kristus som till en gud. Dessutom hade de förpliktat sig med en ed, inte att begå någon förbrytelse utan tvärtom att de inte skulle begå stöld, rån eller äktenskapsbrott, inte bryta sitt ord och inte vägra att återlämna egendom som de hade fått ansvar för. Efter detta brukade de skiljas åt och möttes åter senare på dagen för att inta en helt vanlig och oskyldig måltid.
Växelsången som omnämns här kan både vara Kristushymnen i Filipperbrevet eller en psaltarläsning som i synagogan. Vi kan endast spekulera utifrån detta fängslande tidsdokument, men uppenbarligen sjöng de kristna i Bithynien växelvis tillsammans.
Plinius d.y. ansåg till slut att de kristna inte behövde förföljas. De var visserligen lätta att upptäcka eftersom de vägrade be till en staty över kejsar Trajanus. Men de var inget hot och hos dem fann han ”ingenting annat än en förvirrad och gränslös vidskepelse”. Plinius avslutar brevet till kejsaren med att meddela att han avbrutit undersökningen och begär samtidigt kejsarens råd om detta var rätt beslut.
I ett något längre brevstycket från den kristne läraren Justinus Martyren till kejsar Antoninus Pius (ca år 150) argumenterar Justinus Martyren för att de kristna inte är samhällsomstörtande och att den romerska kejsarmakten därför inte behöver förfölja kyrkan. Det gör Justinus genom att förklara vad de kristna egentligen gör när de samlas. Brevet beskriver de kristna i Roms gudstjänst endast ca 70 år efter att den hade firats av Paulus och Petrus där:
Och på den dag som kallas söndag samlas alla som bor i städer eller på landet på en plats, och apostlarnas texter eller profeternas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan, när uppläsaren har upphört, instruerar och uppmanar församlingsledaren muntligt att efterfölja dessa goda ting. Sedan reser vi oss alla tillsammans och ber, och som vi tidigare sagt, när vår bön är avslutad, frambärs bröd, vin och vatten, och församlingsledaren ber på samma sätt böner och tacksägelser, alltefter sin förmåga, och folket samtycker och säger amen. Och det sker en utdelning till var och en, och delaktighet i det som tackats för. Till dem som är frånvarande skickas en del av diakonerna. Och de som är välbärgade och villiga ger vad var och en anser lämpligt. Och det som samlas in lämnas hos församlingsledaren, som hjälper de föräldralösa och änkorna och de som på grund av sjukdom eller någon annan orsak är i nöd, och de som är i fångenskap och främlingar som vistas bland oss, och med ett ord tar hand om alla som är i nöd.
Av utdraget framgår alltså hur de kristna läser skrifterna, tar del av förkunnelsen, ber tillsammans och firar nattvarden. Dessutom märks även omsorgen mellan de kristna, genom inhämtandet av allmosor som fördelas till de fattiga. Justinus Martyren avslutar sedan med att motivera varför gudstjänsten firas just på söndagen och förmanar samtidigt kejsaren att betänka den kristna läran.
Men söndagen är den dag då vi alla håller vår gemensamma samling, eftersom det är den första dagen då Gud, efter att ha åstadkommit en förändring i mörkret och materian, skapade världen; och Jesus Kristus, vår Frälsare, uppstod samma dag från de döda. Ty han korsfästes dagen före Saturnus (lördagen); och dagen efter Saturnus, vilket är solens dag, efter att ha uppenbarat sig för sina apostlar och lärjungar, lärde han dem dessa ting, som vi också har återberättat för er för ert begrundande.
Från den judiska synagogan till den kristna gudstjänsten
Hos de kristna i Rom på 150-talet, i Justinus Martyrens brev till kejsaren, känner vi fortfarande igen den judiska gudstjänstens bakgrund – de sammankomster som Jesus, apostlarna och de första kristna deltog i – men märker att gudstjänsten nu firas med Jesus i centrum och i en församlingsgemenskap där de kristna tar hand om varandra. Gudstjänstens exakta ordning nämns inte, men Justinus Martyren lyfter fram textläsningen, förkunnelsen, nattvardsfirandet och bönerna. Det är en märklig och uppbygglig påminnelse om den kristna gudstjänst som djupt förankrade i Jesus och apostlarnas egna gudstjänstfirande.
I en kommande artikel kommer vi se närmare på gudstjänstens utveckling under medeltiden och hur gudstjänsten kan ha firats av Ansgar och de andra missionärerna i Vikingatidens Sverige.