Vägen från fornkyrkan till Nordens tidiga kyrka
Kristendomens framväxt från fornkyrkan tills den etablerade sig i Sverige flera sekel senare är en mångfacetterad historia. Det handlar om hur växande församlingar i romarriket successivt vann så många efterföljare att kristendomen påverkade det romerska riket. Kulturellt tryck på kyrkan orsakade lärostrider inom kyrkan. Enskilda kyrkomän som Athanasius och Augustinus ledde kyrkan mot ökad tydlighet och starkare inre enhet. Det klarast lysande exemplet på detta var formuleringen av gudstjänstbekännelsen Niceanska trosbekännelsen år 325. Tider av förföljelse och förfall samt försök till återuppbyggnad, följdes av tider av gudstjänstförnyelse och tillväxt.
Mycket av detaljerna avseende hur kristendomen etablerades hos oss i Norden under slutet på Vikingatiden är dock höljt i dunkel. Efterlämnade handskrifter, inskrifter på runstenar och arkeologiska fynd ger ingen fullständig bild. Att Ansgar första gången ledde en missionsfärd till Norden vet vi från hans historieskrivare Rimbert, en av få skriftliga författare från missionstiden. Rimbert återger också en mängd andra berättelser om den tidiga missionen. Det större kristnandet har man i historieforskningen snarare tänkt sig som en följd av verksamheten hos tyska och engelska missionärer, något sekel efter Ansgar.
Sjörövare som stjäl gudstjänstböcker
Något man med säkerhet vet är dock att missionärerna som kom till Norden ansåg gudstjänsten vara mycket viktig. Det framgår tydligt att målet med missionen var att människor skulle låta sig döpas, att bygga kyrkor och anlägga kristna gravplatser samt att de kristna skulle delta i den kristna gudstjänsten för att höra det kristna budskapet. Eftersom endast biskopar kunde inviga kyrkor var missionärerna ofta just biskopsvigda. Det kristna budskapet skulle inte endast förkunnas på gator och torg. Människor skulle också föras in i kyrkan för ett liv omkring Ordet och sakramenten.
Och här finns det en intressant detalj i det gamla materialet. När Ansgar första gången skulle resa till Birka i början på 800-talet, berättar Rimbert, avreste han med ett större sällskap från vikingafästningen Hedeby i dåtidens Danmark. Expeditionen utsattes dock för sjörövare och tvingades överge sina fartyg. Rimbert skriver att de bland annat “förlorade de nära fyrtio böcker, som de samlat ihop åt sig för bruk vid gudstjänsten, och vilka föllo i rövarnes händer”. Några av de första gudstjänstböcker – av stort antal – som skulle till Norden kom alltså inte fram, på grund av sjöröveriet på Östersjön.
Men hur var gudstjänsten utformad i dessa böcker som sjörövarna stal? Hur firade Ansgar och de övriga prästerna de första kristna gudstjänsterna i Birka? Och kan man på något sätt förbinda denna gudstjänst med den fornkyrkliga gudstjänst som firades av apostlarna och de första kristna?
Den östliga gudstjänsttraditionen
I fornkyrkan hade huvuddragen i den kristna gudstjänsten etablerats. Den byggde på skriftläsning, förkunnelse, bön och nattvardsfirande. På denna grund utvecklades med tiden en viss mängd variationer i gudstjänsten i olika delar av Medelhavsområdet.
Några av de viktigaste gudstjänsttraditionerna var de östliga riterna. Det var den östliga liturgin som vikingarna mötte på sina resor i öst, såsom vid gudstjänsten i katedralen Hagia Sofia i Konstantinopel. Även om östkyrkan ligger längst bort från oss rent geografiskt och kulturellt, fanns det anknytningsband till Norden. Under vikingatiden var kyrkan inte uppdelad i “östkyrkan” och “västkyrkan”. Kyrkogemenskap rådde mellan de västliga och östliga stiften, trots stora variationer i gudstjänstlivet. Full kyrkogemenskap rådde alltså mellan Ansgars missionsstift med verksamhet i Birka och patriarken i Konstantinopel.
Den vanligaste östliga liturgin, Johannes Chrysostomos gudomliga liturgi, bygger huvudsakligen på läsning ur Bibeln och nattvardsfirande. Gudstjänsten är rik på liturgisk sång. Vissa alternativa liturgier som i olika avseende anknyter till Chrysostomos liturgi förekommer.
Ett exempel på variationen i den östliga gudstjänsten är hur den inleds. I regel skedde inledningen genom omfattande användning av rökelse. I Syrien sjöng man därefter psalmer. I Egypten bad man böner innan läsningarna. I Jerusalem lät man en högtidlig ingångsprocession åtföljas av sång, och sjöng därefter så småningom ytterligare en sång (Trishagion, trefaldigt ‘Helig’). Med början på 400-talet, lade man också in en litania i gudstjänstens inledning. I Konstantinopel följde man i stort ordningen från Jerusalem.
I den östliga traditionen spelar bön vid bilder stor roll. Då Ansgar reste till Birka hade nyligen ett bildförbud upphävts genom det sjunde ekumeniska konciliet i Nicea (år 787). Det sjunde ekumeniska konciliet uttalade att bilder på Jesus, helgon och Maria kan vördas, men inte tillbes. Av förståeliga skäl tilldrar sig detta koncilium mindre uppmärksamhet i den evangelisk-lutherska traditionen.
Bortser man från enskilda inslag i gudstjänsten som direkt strider mot evangelisk-luthersk bekännelse finns det inget hinder för en evangelisk-luthersk kristen att fira gudstjänst enligt en östlig ordning. Det finns till och med en ukrainsk luthersk kyrka som firar gudstjänst enligt Chrysostomos liturgi, där man tagit bort böner till Maria eller helgon. En annan sak är naturligtvis att de östliga kyrkorna knappast betraktar detta som Chrysostomos liturgi.
De västliga gudstjänsttraditionerna
Störst betydelse för den evangelisk-lutherska gudstjänsttraditionen har den västliga gudstjänsten. Även i den vidarefördes den fornkyrkliga grundstrukturen. Många inslag i den västliga gudstjänsten liknade varandra på olika platser men hade lokala variationer.
Den tradition som så småningom skulle prägla vårt land var den liturgi som firades i Rom. Den finns i huvuddragen beskriven från omkring 300-talet. Den romerska liturgin vid denna tid var inte så överdådig och, ursäkta uttrycket, “prålig” som man idag kan beskåda från Vatikanen i Rom. Tvärtom var den kortfattad och relativt “kärv”, inte minst i sina böner.
I norra Italien firas fortfarande mässa enligt den ambrosiska riten, som härrör från kyrkofadern Ambrosius. Därutöver finns flera “utdöda” gudstjänsttraditioner, såsom den afrikanska mässan, den keltiska mässan mfl. som efter erövringar av icke kristna folkslag utraderades och försvann. Den gallikanska gudstjänsten i Gallien hade tydliga orientaliska, alltså östkristna inslag, men utkonkurrerades genom olika kyrkopolitiska enhetssträvanden av den romerska riten. Den gallikanska gudstjänsten var en betydligt rikare gudstjänsttradition än den i Rom och brukar förbindas med kyrkofadern Irenaeus av Lyon (ca 130-202).
Gudstjänstens olika delar: de ordinarie momenten (ordinarium)
Men hur var då gudstjänsten utformad i de omkring 40 böcker som sjörövarna stal på Östersjön?! Ett sätt att svara på frågan är att se närmare på de olika gudstjänsttraditionerna i detalj.
Även om det i grunden alltså var en förenad kyrka fram till början på 1000-talet, skilde sig gudstjänsten under äldre medeltid starkt åt på olika platser, både i vilka moment som ingick och, i de fall då momenten var gemensamma, till innehållet i momenten. Tanken är inte i detta sammanhang att bli alltför “liturgiteknisk”. Vi ska endast stanna inför några enstaka frågor om gudstjänstens olika delar.
En viktig uppdelning i gudstjänstens delar var under medeltiden, och är alltjämt idag, att vissa moment återkom varenda gudstjänst under hela året (så kallade ordinarium), möjligen ibland med varierade melodier, medan andra moment var olika för olika söndagar (så kallade proprium).
Ett konkret exempel på ett ordinarium är det som många som deltar i en svensk högmässa kommer sjunga i inledningen: Herre förbarma dig (Kyrie). Kyrie-bönen, som återfinns i den blinde Bartimaios bön till Jesus om förbarmande i evangelierna, infördes mycket tidigt i gudstjänsten och blev i de flesta församlingar ett ordinarie inslag i gudstjänsten. Den kunde sjungas på olika sätt i olika församlingar, ibland som en bön av prästen och ibland som ett svar på den sjungna bönen litanian. Viktigt var att Kyriet fick en fast plats i gudstjänsten och bads under medeltiden, liksom idag, varje söndag år efter år. Sin nuvarande form i den västliga gudstjänsten fick Kyriet på 500-talet, men bönen är belagd redan i fornkyrkan. I den evangeliska, nutida gudstjänsten bes den i allmänhet efter en inledande syndabekännelse, som en påminnelse om hur ondskan kan möta oss. Efter syndabekännelse och avlösning, med dess befrielse från synd, kommer Kyrie som en bön om att bli bevarad från den skada ondskan kan åstadkomma. Kyriet har också en mycket viktig roll i de östliga gudstjänsterna.
Bland andra ordinarie inslag i gudstjänsten kan nämnas Gloria (Ära åt Gud i höjden) och läsningen av trosbekännelsen. Den Niceanska trosbekännelsen intog rollen som gudstjänstens bekännelse medan den så kallade apostoliska trosbekännelsen huvudsakligen var en dopbekännelse för den som skulle döpas. I reformationen blev den apostoliska trosbekännelsen vanligare som bekännelse i den evangeliska gudstjänsten.
En viktig sak att notera avseende dessa ordinarie inslag var att de inte bestämdes av något kyrkomöte. De formulerades inte av någon kommitté av proffsteologer. Ingen församling röstade någonsin om Ordinarium. Momenten kom formlöst på plats genom församlingens möte med Guds ord och formuleringarna uttrycker än idag tidlösa inslag i vår kristna tro, såsom bönen om Guds förbarmande, att Gud ska ha äran i våra liv och att Gud är helig. Detta är så centrala delar i den kristna tron att de är lämpliga i varje ordinarie kristen gudstjänst.
Gudstjänstens olika delar: de varierande momenten (proprium)
Om vi istället går över till gudstjänstens särskilda inslag, Proprium, så gäller det nu de inslag i gudstjänsten som varierade från söndag till söndag eller enligt de olika kyrkliga högtiderna. Det handlade under medeltiden, och fortfarande idag, bland annat om de textläsningar som är olika för varje söndag, de kollektböner (alltså bönen som läses innan textläsningar) som varieras utifrån evangelietextens innehåll och den så kallade prefationen. Prefationen är en bön som bes innan nattvardens instiftelseord och som fick olika lydelse beroende på vilken högtid i kyrkoåret som för närvarande firades. Sedan 200-talet har bönen inletts med en uppmaning till gudstjänstdeltagarna att upplyfta sina hjärtan till Gud. Prefationens inledning har formuleringar med ursprung i den judiska påskmåltiden.
Ett för den svenska gudstjänsthistoriens fascinerande proprium är den engelska ordningen för textläsningar i mässan, den så kallade Sarum-traditionen. Redan i fornkyrkan hade man behållit synagogans två läsningar ur lagen och profeterna och lagt till evangelium och epistel, alltså fyra textläsningar. Detta reducerades successivt till två läsningar under 400-talet. Men exakt vilka texter som lästes i församlingarna varierade. I olika stift hade man olika traditioner.
På de brittiska öarna dominerade de traditioner som utgick från stiftet Salisbury (lat. Sarum). Sarum-traditionen stod på den äldre romerska mässans grund och hade vidareutvecklats i Frankrike innan den infördes i det engelska stiftet Salisbury på 1000-talet och då ersatte en lokal keltisk gudstjänstordning.
Genom den engelska missionen i Nordeuropa kom denna tradition sedan att överföras till oss. Det innebar att texturvalet avseende epistel- och evangelietexten i gudstjänsten i Sverige följde den engelska så kallade Sarum-traditionen. På det sättet fick vi de textläsningar som nu anger inriktningen på varje gudstjänst. Under medeltiden och framåt fick alltså varje söndag genom sina fasta epistel- och evangelietexter sin särskilda prägel. I mer modern tid kompletterades det med ytterligare två årgångar och en gammaltestamentlig text.
Nu upprepar jag mig: inte heller dessa delar av gudstjänsten fastställdes vid något kyrkomöte. Tvärtom förefaller den helige Ande lett kyrkans verksamhet så att dessa bruk vuxit fram och kunnat framhålla evangeliet varje söndag.
Så vad fanns då i Ansgars sjörövade gudstjänstböcker?!
För att då till slut återgå till frågan: Hur var gudstjänstens ordning i de fyrtio böcker som Ansgar bestals på av sjörövarna på Östersjön?
Säkert är att gudstjänsten innehöll fornkyrkans moment med bibelläsningar, predikan och nattvardsfirande eftersom dessa övergripande moment fanns i alla västliga och östliga liturgier. Troligt är vidare att de flesta ordinarie moment som idag finns i gudstjänsten – såsom Kyrie, Glora, Laudamus med flera – återfanns i Ansgars böcker. Det vet vi eftersom dessa återfinns i de medeltida västliga liturgierna. Vilka melodier som sjöngs är dock osäkert. Exakt vilka särskilda inslag (proprium) som förekom är också osäkert, alltså vilka textläsningar som gällde för vilken söndag och vilka böner som bads för de olika söndagarna. Eftersom Ansgars mission kom från Tyskland och innan Sarum-traditionen hade utvecklats i England är det mycket troligt att man hade annorlunda proprium än de engelska missionärer som efter vikingatiden hade en framgångsrik mission här hos oss.
Viktigt att minnas är att även om det nu gått en lång tid sedan Jesus, apostlarnas och fornkyrkans gudstjänst, så finns det många delar som fortfarande lever kvar. Den gudstjänst Ansgar firade stod verkligen i förbindelse med de första kristnas gudstjänst.
Först senare under medeltiden, främst genom det romersk-katolska ordensväsendet och kyrkopolitiska beslut, fick gudstjänsten en mer enhetlig form i Europa. Från och med 1200-talet finns också ett säkrare källäge för gudstjänstens ordning både i Europa och i Sverige. Även då förekom dock lokala variationer i de olika stiften. Då kristendomen hade etablerats i Norden med flera stift firades olika gudstjänster på olika platser, där domkyrkans gudstjänst var stilbildande i stiftets församlingar. Stiften hade stor frihet och självständighet i förhållande till varandra. Att det fanns överordnade styrelser nationellt — kyrkostyrelser och liknande — som bestämde vad som skulle ske i stiften är i hög utsträckning en modern idé som det finns många anledningar till att ogilla. Stiftet som den sammanhållande enheten för gudstjänsten är den verkligt gamla kristna traditionen.
Så småningom kom reformationen till Sverige. Det blev då den mässa som under medeltiden hade utvecklats och firades i Stockholm som Olaus Petri förädlade till den evangeliska liturgin. Det som i modern tid blev Den svenska mässan, är alltså Stockholms liturgiska tradition. Denna har i sin tur en egen medeltida bakgrund. Men till reformationstidens gudstjänst ska vi återkomma i flera kommande artiklar.
Anders Lundberg
Tack biskop Göran Beijer för ovärderliga synpunkter på denna och tidigare artiklar!
Denna artikelserie tar nu en paus under några månader. Avsikten är att återkomma senare i år med ytterligare artiklar om bakgrunden till den reformatoriska svenska mässan och utvecklingen in i modern tid.