Helgonen, vilka är de egentligen? I reformatoriska kyrkotraditioner har nog ofta begreppet helgon kommit att förknippas med de kristna personer som under sitt liv menas ha haft en särskild djup gudsgemenskap och efter sin död på ett särkilt sätt står inför Gud. På grund av detta har dessa personer blivit föremål för en särskild vördnad och så kallad helgonfromhet inom den romerska och den östortodoxa traditionen.
I den Lutherska traditionen har dessa helgon, i synnerhet de som är omtalade i Skriften, istället främst lyfts fram som förebilder vars tro på Kristus, verksam i kärlek, ända till slutet är något att ta efter.
Det är samma förståelse och uppmaning som hebreerbrevets författare ger uttryck för:
”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro.” (Heb 13:7)
Med en sky av vittnen
I episteltexten på alla helgons dag från hebreerbrevets tolfte kapitel talas det om de som gått före i tro som ”en sky av vittnen” som vi som nu lever i tro på Kristus är omgivna av då vi löper vårt levnads lopp.
Hela det föregående kapitel elva har lyft fram trons människor i gamla testamentet. Här nämns en lång rad med både män och kvinnor som levt och dött i tro på Guds löften om förlåtelse och evigt liv.
Livet på jorden lyft fram som ett lopp som varje troende människa måste genomföra. Varje generation kristna som gått före oss har redan löpt sina lopp. De är nu som en ”stor sky av vittnen” som står vid sidan och genom sina exempel uppmuntrar och inspirerar oss som nu löper på banan.
Blicken fäst på Jesus
Det är inte lätt att löpa livets lopp i egen kraft. Det finns företeelser i tillvaron som tynger ner oss och gör oss modfällda. Djävulen, världen och allra värst: synden i våra egna liv. Den snärjer oss och vill få oss att falla och ge upp. Om vi blickar ner ser vi bara oss själva och allt det som talar emot att vi någonsin ska klara av att komma framåt på banan. Vi irrar snart bort oss från det lopp vi var tänkta att löpa.
Dessa tyngder måste läggas bort genom att vi har blicken fäst bort från oss själva och istället ha ”blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”(Heb 12:2). Det är bara när vi fäster blicken på Jesus som vi kan hålla rätt riktning och kan löpa för att vinna segerkransen, likt de kristna som före oss har fått fullfölja sitt liv i tro på sin frälsare.
För att inte tröttna och tappa modet
Trons människor som gått före, helgonen, tjänar för oss som goda och uppmuntrande exempel på att fästa blicken på Kristus. Istället för att förtrösta på sin egen kraft och goda gärningar eller fokusera på sina egna brister och sin till synes hopplösa situation påminner helgonen i Skriften oss om att tänka på Honom, Jesus Kristus, som fick utstå mycket lidande och till slut utgjuta sitt heliga dyrbara blod och dö deras död. Han har återlöst, friköpt och vunnit, inte bara dem utan också oss förlorade och fördömda människor och sitter nu på högra sidan om Guds tron och lever och regerar i evighet.
Med Kristus på korset för sin blick, han som är själva trons upphovsman och fullkomnare, behöver vi inte tröttna och tappa modet, för kraften för vårt levnadslopp kommer inte och kan inte komma från oss eller från helgonen utan endast från Gud.
Låt oss därför denna helgdag ta helgonens exempel och under vår levnads lopp gång på gång vända oss direkt till Jesus och sätta allt vårt hopp inför vår fortsatta liv och den evighet som följer på Honom och inte på någon eller något annat.
”Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.” (Rom 8:34) •