Mark. 1: 12-13
Dagens korta evangelium börjar med ordet genast. Det pekar på det som hände strax innan: Jesu dop i Jordan av Johannes. Genom sitt dop invigdes Jesus till det frälsningsverk Han kommit för att utföra. Till detta hörde också ”att göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh. 3:8). Det är därför det heter att Anden förde Jesus ut i öknen, där Han inte bara levde bland vilddjur och betjänades av änglar utan också frestades av Satan.
Men denna del av frälsningsverket var inte bara ett måste för Jesus utan också något som hastade. Det var därför Anden genast förde Honom ut i öknen. Mer än så får vi inte veta i vår korta text. Därför ska vi ta hjälp av några andra bibelställen som vittnar om Jesu frestelser.
Särskilt Hebréerbrevets undervisning om Jesus som vår store överstepräst, är här till stor hjälp. De offer som gamla förbundets överstepräst frambar kunde inte ta bort några synder. Det var därför Jesus måste komma. Bara Han kunde göra det som krävdes för att verkligen ta bort synden. Detta kunde Jesus därför att Han är sann Gud. Men Han kom som sann människa. ”Eftersom nu barnen fått del av kött och blod, fick Han på liknande sätt del av kött och blod.” (Heb 2:14) Inte så menat att Jesus bara liknade en människa, men så att Han till skillnad från alla andra av kött och blod var utan synd.
Hade Jesus på samma sätt fått del av kött och blod, hade Han också haft synd. Men det hade Han alltså inte. Och det var nödvändigt för att kunna bli vår Frälsare från synden. Bara den som själv är utan synd kan frälsa den som har synd. Men annars var Jesus lik oss i allt:
Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. (Heb 4:15)
Hur mycket är det inte vi frestas till! Men allt har Jesus redan mött. Ofattbart, men sant! Därför förstår Han oss, inte bara så att Han ser och vet allt, utan också så att Han känner människolivet inifrån. Han lider verkligen med oss när vi frestas och får uppleva hur vår natur, fördärvad som den är av synden, vållar att vi vacklar och ibland också faller.
Det finns ändå en olikhet mellan de frestelser som möter oss och dem som mötte Jesus. Vi frestas både utifrån – från djävulen och världen – och inifrån – från vårt eget kött. Det finns i vår natur en böjelse som gör att vi tjusas av frestelserna som möter oss. Men så inte hos Jesus. Bara utifrån frestades Han. Men att frestelserna inte hade något hos Jesus att knyta an till, betyder inte att Han inte på allvar kände dem och kämpade mot dem. Varje frestelse var för Jesus ett lidande. Men också detta led Han för vår skull. Ja, Jesus inte bara lider med oss utan också för oss. Han var ”lydig ända till döden” (Fil 2:8). Därför heter det om Jesus: ”Eftersom Han själv har lidit och blivit frestad, kan Han hjälpa dem som frestas.” (Heb 2:18)
Hur? Genom kraften som utgår från Hans kors och förmedlas genom Ordet och nattvarden, en kraft som hjälper oss att både kämpa och segra, men också att stå upp igen om det blivit nederlag och fall.
På den tron Jesus en gång ska sitta som allas domare, där sitter Han nu som allas Frälsare. Så länge det heter ”i dag” är därför Jesu tron en ”nådens tron”, dit vi kan våga komma för att få all den hjälp vi behöver i våra svagheter, hjälp till att kunna ”stå emot på den onda dagen” (Ef 6:13), men också till helande av de sår vi får i kampen mot de andliga fienderna. ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att finna barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Heb 4:16) Att vi ”frimodigt” får göra detta, har sin enda grund i vår store överstepräst, i ”det blod som är nog heligt och dyrt att kunna försona världens synd, och det hjärta som i förebedjande kärlek på Faderns högra hand lägger sig ut för mig och dig”. Vi behöver alla barmhärtighet – i våra bästa stunder såväl som i våra sämsta. Och hjälp behöver vi till allt.
Hur stort då att Han som är ”en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud” (Hebr 2:17), också är vår överstepräst, som sitter på ”nådens tron” också för vår räkning och väntar på att också vi ska komma till Honom och dag för dag utbe oss allt vad vi behöver för att komma väl igenom denna världen och bli evigt bärgade. ”I rätt tid” – när är det? Jo, när hjälpen behövs som bäst.
”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron” med alla våra frestelser och svagheter, synder och brister, bekymmer och svårigheter, behov och önskningar. Det ska inte slå fel. Vi ska ”få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid”. Ja, i sanning:
Vid nådastolen, där får jag vila,
när trött min ande här känner sig.
Till nådastolen jag städs vill ila
med varje nöd, som här trycker mig.
O, sköna plats invid Jesu hjärta,
när synden tynger en sargad själ!
Dit får jag komma med all min smärta,
vid nådastolen är allting väl.
(Lova Herren 432: 5) •