Det är viktigt vad vi gör. Alla vet att det är sant. Så länge det handlar om vår odlarmöda, oberoende av om det är i krukor på fönsterbrädet, i växthus eller på friland gäller bokstavligen att vad människan sår, det får hon också skörda.
I rätt stor utsträckning gäller det annat i livet också, fast i överförd betydelse: Ge, så ska ni få. Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er. Det är på sitt sätt rättvist. Kanske är det inte förrän vi befarar att resultatet blir till vår nackdel, som vi får problem med den tanken.
Det har varit en besvärlig tanke under lång tid i vårt land, detta att vi människor ska dömas, var och en efter sina gärningar. Inte blir det bättre av att döma är nästan synonymt med fällande dom. Evangeliebokens rubrik ”att inte döma” förmedlar den tolkningen. Jag ber hellre med Anders Frostenssons psalm: O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
En viktig fråga i sammanhanget är förstås vad som är normen, var ribban ligger. Om det gäller att göra så gott man kan, så klarar vi oss hyfsat (särskilt om det är vi själva som bedömer när vi har gjort allt vi kan).
En annan variant är att det gäller att åtminstone inte vara sämre än andra. Det finns alltid andra att jämföra med som gör att vi klarar den jämförelsen. I det sammanhanget finns också frestelsen att se ner på andra, som inte (ens) klarar sig så bra som vi gör. Den har följt mänskligheten ända sedan syndafallet.
Aposteln Paulus är väl medveten om den och säger ifrån: Var och en ska pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Vi har dessutom lätt för att göra våra egna brister mindre än de är och andras brister större. Jesus använder ett övertydligt bildspråk när han talar om att se flisan i en annans öga men inte bjälken i sitt eget.
Men inte ens om vi blir fria från det synfelet och ser klart och bedömer rätt, får andras brister bli anledning till egen stolthet. Om någon ertappas med en överträdelse, är vår uppgift inte att stoltsera med att vi klarat oss bättre utan att visa till rätta med ödmjukhet. Och eftersom synden har en tendens att ”smitta”, gäller det att se till så att man inte själv blir frestad.
Människans sanna storhet ligger i att hon är skapad till Guds avbild, till att vara lik Gud, inte i att hon är bättre än andra. När vi förstår det blir situationen en annan. Jesus uppmanar oss att vara barmhärtiga, så som vår himmelske Fader är barmhärtig. På det sättet och många andra sätt är vår uppgift att likna Gud. Vi kan åtminstone försöka, och ju mer man försöker, desto värre blir det: Herren Gud är fullkomlig, men det är inte jag. Att vara lik honom är en övermäktig uppgift.
Där någonstans finns ett vägskäl. Först kanske man satsar lite extra. När man inte orkar försöka mer kan vägen sluta i uppgivenhet eller förtvivlan. Att bli hård mot sig själv och/eller andra är en inte helt ovanlig avväg i sammanhanget.
Att fortsätta på trons väg är bara möjligt om jag förutom att jag lär känna mig själv också lär känna Jesus bättre. Visst är han en fin människa och en god förebild. Han har mycket att lära oss om Gud och Guds rike. Men avgörande för Paulus och för oss är att få möta honom som den levande Herren, som är hela världens frälsare. Det är ingen idé att vi reser till Damaskus (som Paulus gjorde), men det behövs inte heller. Jesus kan vara med och vill vara med alla dagar och överallt, till tidens slut. Han talar i Guds Ord i Bibeln. Guds Ord i Bibeln talar om honom och vad han har gjort för oss. I nattvarden möter vi honom, får vi ta emot honom i brödet och vinet och hör orden: för dig!
När jag prästvigdes utgick biskopen i sitt tal från orden i Galaterbrevet: Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig. De orden är viktiga på många sätt (och inte bara för präster). I det här sammanhanget betyder de att när Kristus lever i mig har jag ingen anledning att döma andra. Det får Jesus göra med sin förunderliga kombination av rättfärdighet och kärlek. Och det finns inget för andra att döma mig för, för det har Jesus redan försonat på korset.
I din förlåtelse vår frihet är. •