”Kom, Helge Ande, Herre Gud!”
Dagens evangelium är insatt i ett sammanhang där Jesus talar om att älska Honom och att hålla Hans bud.
Men varifrån kommer denna kärlek till Jesus? Det enkla svaret är att vi älskar därför att Han först har älskat oss. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att Han har älskat oss, och sänt sin Son till försoning för våra synder.
Här får jag peka bort från mig själv – helt och hållet! – och i stället peka på Guds Lamm, som har tagit bort världens synd. Han är försoningen för mina synder!
Det finger som pekar bort från mig själv, mot Kristus, är ofta svagt. Men Guds Ande kommer till min hjälp. Han pekar på att Ordet blev kött och att det var till vår frälsning.
Det kan hända att Guds ord inte rimmar med hur jag upplever min egen situation. Jag kanske tvärtom upplever eller menar att jag är lämnad utan någon räddning. Men det förminskar inte det faktum att Jesus är den som Guds Ande säger att Han är. (1 Joh 4:2, 10, 19)
Världen känner inte sanningens Ande. Det gör däremot Jesu lärjungar. Det är deras lycka att Han vill lyfta fram Frälsaren för deras ögon.
Hjälparen talar om Jesus. Han säger till den fattiga själen att Jesus har kommit till jorden för att ta bort synderna, och göra slut på djävulens gärningar. HERREN ensam är den som frälser (Jes 45:17, Heb 5:9). Evig frid stavas Jesu blod!
Hjälparen kommer för att påminna om allt som Jesus har sagt. Lärjungarna är visserligen hjälplösa i sig själva, men vad gör det, när Jesus har lovat att aldrig lämna dem (Heb 13:5). Att Jesus själv vill komma till oss är det löfte som Guds folk än i dag samlar sina förhoppningar kring. Det är att inte sätta sin lit, varken till predikanten eller något annat, utan till Jesu eget löfte.
Jesus visste att världen inte skulle se Honom mycket längre. Men Han ville att Hans vänner fortsatt skulle se Honom.
Ingen människa kan se Jesus utan den helige Ande. Han är den som bevarar i Jesus, och Honom i oss. Ingen bön är därför så angelägen som denna: ”Förkasta mig inte från Ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig.” Det rör sig om den Ande, i vilken jag för Jesu Kristi skull får ropa: Abba! Fader!
Den som har Jesu bud och ”håller” eller ”bevarar” dessa ord, han är den som älskar Jesus. Men ingen får en sådan kärlek till Guds Ord utan sanningens Ande!
Världen ser Honom inte ens. Men trons folk ser Honom. De söker Honom i det Ord, som kan bevara dem hos Jesus. Det kan de inte själva. Jesu ord är något oerhört stort. Här kommer treenig Gud själv till oss, för att ta sin boning hos oss.
De heliga Skrifterna är kyrkans stora skatt, som hon samlas kring i stor tacksamhet: Gud, vi tackar Dig! Lovad vare Du, Kristus! Gud har talat! Och Han har talat genom sin Son. Där, i Ordet, får vi se något ofattbart: Att vi är älskade på samma sätt som Jesus är älskad av sin Fader. Jesus lovar att själv uppenbara sig.
Dagens evangelium talar om en tid då lärjungarna inte längre ska se Jesus fysiskt. Samtidigt är det en tid, som är fylld av löften om att se Honom! Fadern ska sända Hjälparen, den helige Ande, i Jesu namn. Han är den som för en människa in i syndernas förlåtelse; in i en helig, allmännelig och apostolisk kyrka. De ord Han lägger i våra hjärtan blir till en gemensam bekännelse, samlad kring det största av allt. Men utan dessa ord, och utan Honom som bor i Ordet, finns bara en fruktansvärd väntan på domen (Heb 10:27).
De troendes bekännelse avslutas med orden ”och ett evigt liv”. Det eviga livet vilar på den frid som Jesus lämnar åt sina lärjungar. Det är en frid som bär namnet ”min frid”. Jesus ger av det som är Hans eget: en frid som övergår allt förstånd, och som är skapad i kraft av blodet på Hans kors.
Här är inte tal om något som kommer från människor. Jesus ger inte som världen ger, en frid som är beroende av yttre omständigheter. Tvärtom.
Därför är det stort att få samlas kring Jesu frid, mitt i all den ofrid en kristen kan uppleva – i kamp och nederlag, i världens oro och motstånd. Att få höra orden: ”Herrens frid vare med er”, ”Herren vände sitt ansikte till er och give er frid”, är balsam för själen.
I centrum för frälsningens budskap står friden. Jesus är själv vår frid. Därför blir jag glad varje gång jag hör glädjebudbärarens fotsteg komma, för att förkunna detta. Guds helige Ande förkunnar en frid som har sitt fäste i Guds Ord och i Jesu eget blod.
Nu, mer än någonsin, behöver Guds folk få sina ögon riktade mot det som består. Mot det eviga rike som inte kan vackla. Mot Jesus, som snart kommer för att hämta sin brud. Mycket i världen vill uppta våra sinnen. Men det är inte frid som förkunnas, utan oro.
Guds helige Ande är den som mitt i denna tid vill binda våra hjärtan till Jesus, syndares vän och Frälsare. Guds Ande vill samla oss, till att vad som än händer kunna brista ut i orden: Jag tror på kroppens uppståndelse! Jesus blev människa för min skull!
Då har Guds folk ett fäste, mitt i denna tidens virrvarr, något som håller också när allting annat vacklar. •