Kallad till ett hopp (Ef 4:4)
Dagens psaltarpsalm – Ps 95 – är en jublande lovpsalm, där psalmisten bjuder in sig själv och hela Guds folk att komma inför Herrens ansikte.
Psalmen i sin helhet innehåller både jubel och skarpa varningar (7b-11). Och båda behövs.
Psalmen inleds med glädjerop till Herren. Hela församlingen stämmer in i samma rop, samma jubel. Ett jubel som har att göra med frälsning (v 1). De gläds över den fasta frälsningsklippan. Tillsammans stämmer de in i tacksägelsen: Tack att Du blev vår frälsning (2 Mos 15:2)!
Det är så jublande som det kan bli på denna jord. Ändå är det bara en försmak av det himmelska hopp, till vilket de är kallade.
Ps 95 talar om Herren som vår Skapare, som har jordens djup i sin hand, vars händer har format det torra (v 4-5). Men tänk då, hur det blir på en ny himmel och en ny jord (Upp 21:1). Hur stort blir inte jublet där! När alla frälsta har bärgats i hamn.
Den dag då det i sanning ska heta: ”Kom, låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för HERREN, vår Skapare. Ty Han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under Hans vård.” (V. 6-7a) Där ska Herden vara, Han som leder till livets vattenkällor, och som har köpt varje får med sitt eget blod. Vilken dag det ska bli!
Men redan här i tiden får vi böja knä, också när yttre omständigheter talar emot jubel och lovsång. I dagens epistel får vi bud från fängelset, en fånge i Herren (Ef 4:1). Ja, hur gott var det inte att han var fånge i Herren. Hade han bara varit fången, hur trist hade inte det varit. Men i allt det som kom över honom var han i Herren.
Oavsett yttre omständigheter så kände han Honom som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla. Oavsett var han befann sig så var det hans innerliga önskan, att leda församlingarna in i samma jubel som psalmisten i Ps 95: Vem kan anklaga, vem är den som fördömer? Herren är vår frälsnings klippa! Kristus Jesus är den som har dött! Och därför: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, nakenhet, fara eller svärd (Rom 8:32-35)?
Tänk att han fick vara redskap till andras glädje, där han satt i sitt fängelse!
Han har just bett för församlingarna i verserna som föregår vår text. Där i fängelset har han böjt sina knän för Fadern. Han har bett att Han, i sin härlighets rikedom, ska ge kraft och styrka åt deras inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i deras hjärtan.
Aposteln vet att när detta får ske så står vi inför vår frälsnings Klippa, i tack och jubel, oavsett hur det annars ser ut. Tillsammans med alla heliga förstår vi något av bredden och längden och höjden och djupet. Vi lär känna Kristi kärlek, blir rotade och grundade i den (Ef 3:14-19).
Vilken god bön, och vad vi behöver en sådan bön i dag! Tänk om vi tillsammans kunde få ett djupare fäste i största av allt: Kristi kärlek.
”Nu har vi börjat den nya sången, ja, tack och lov att vi får vara med
och prisa Lammet där uppå tronen, som lidit har för alla syndare!”
(Lova Herren 458:8)
Efter att ha avslutat sin bön vänder sig aposteln till församlingen, i det som utgör dagens epistel (Ef 4:1-6). Han talar där om en vandring som är nära knuten till församlingens kallelse. Den vandringen präglas av en gemensam bekännelse, av Andens enhet.
Liksom psalmisten i dagens psaltarpsalm bjöd in fåren i Guds hjord att stämma in i samma lovprisning, så gör aposteln det här: en kropp och en Ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader.
Samma sak sker i gudstjänsten, när det sägs: Låt oss tillsammans bekänna den tro, som vi döps till i Kristi kyrka. Det ligger en oanad styrka i det att stämma in i samma tro. Kanske att vi ibland skulle tillåta oss att lyssna in de andra i församlingen, särskilt dem som vi av någon anledning har svårt för: Vi tror på Gud Fader allsmäktig! Vi tror på Jesus Kristus, vår Herre! Vi tror på den helige Ande, ett enda dop till syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv!
Hörde du: syndernas förlåtelse! Finns här alltså någon som behöver fördragande kärlek och mildhet, såsom du behöver det? Någon som behöver be: Förlåt mig alla synder, rena mig i Ditt blod!
Här är fridens band, som binder samman! Friden är skapad i kraft av blodet på Kristi kors. Allt det som vittnade emot oss blev utstruket med blod (Kol 1:20, 2:14). Bekännelsen binder församlingen samman. Den binder oss också till att vandra i all ödmjukhet och mildhet, med tålamod och fördragsam kärlek gentemot varandra (Ef 4:2).
Tillsammans får vi skåda på Klippan ur vilken vi är uthuggna (Jes 51:1). Tillsammans får vi komma till Honom, den levande stenen. Och där, som levande stenar, byggas upp till ett andligt hus.
Det har vi alla gemensamt, att vi en gång stod utanför, att vi genom våra överträdelser och synder var döda. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har gjort oss levande tillsammans med Kristus. I kommande tider vill Han visa sin överväldigande rika nåd, genom godhet mot oss i Kristus Jesus (Ef 2:1-7).
Lina Sandell skriver, om de heligas hopp:
”Däruppe skall en evig sabbat vara, ett evigt jubel från en frälsad skara.
Tänk, när ock jag får stå vid livets älv och glömma allt och skåda honom själv.”
(Lova Herren 415:5) •