Dagens texter kan vara skrämmande i sitt allvar, ”Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom”, (1 Joh 2:15) och ”Och världen förgår med sina lockelser” (1 Joh 2:17a).
Men vi får också hämta tröst ur dem: ”Den som gör Guds vilja består för evigt.” (1 Joh 2:17b)
Vad är då Guds vilja?
Herren vill frälsa oss och visa oss barmhärtighet och nåd. Han vill ensam vara vår Gud och den som vi väntar allt gott ifrån, men också den enda som vi verkligen fruktar.
Det står att Gud: ”Vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:4)
Vilken sanning är det som vi ska komma till insikt om?
Svaret finns i versen efteråt: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.” (1 Tim 2:5-6)
Att låta Guds vilja ske är först och främst att låta sig frälsas av honom.
Här kan vi tänka på Israels barn under ökenvandringen. Medlaren, i det fallet Mose, hade trätt in i Egypten och Herren hade med stark och mäktig hand fört dem ut genom vattnet och in i öknen. Herren gav dem vatten ur klippan och mättade dem med mannat. Gud var själv mitt ibland dem, han skyddade dem, stred för dem och ledde dem mot löfteslandet. Så länge Herrens vilja fick råda gick färden mot löfteslandet! Men så kan vi ändå läsa i den gammaltestamentliga texten att de gjorde sig en avgud. Gud grep in för att rädda/frälsa dem och gjorde allt för dem! Hans vilja framgår tydligt, men folket spjärnar emot.
Ökenvandringen som Israels barn gjorde säger också en hel del om vad det borde innebära att leva som kristen idag.
I samma stund som en människa kommer till tro på Jesus som sin Frälsare är det ett avståndstagande gentemot den onde, och allt det onda. Det innebär också oerhört stora uppoffringar för den gamla människan i oss som inte vill ha med Gud att göra, och det har det inneburit i alla tider. Kristenlivet ska vara en livslång svältkur för den gamla människan, en ökenvandring där dennes begär och dragning till det onda och till olika saker som kan agera avgudar i våra liv får stå tillbaka.
Istället för att mätta den gamla människan med det ”goda” som den vill ha ut av världen ska vi istället ge den precis vad den inte vill ha; Guds levande ord, det himmelska mannat!
Israels folk suckade och klagade just på maten eftersom de inte längre tyckte att mannat inte smakade gott längre, de blev trötta på det. När Guds ord inte längre smakar och man börjar vara less på det; Det är då som det är extra viktigt att inte vända sig bort från Gud och Hans ord utan istället bör vi verkligen frossa i det och suga åt oss så mycket vi bara kan. Det är nämligen bara så vi kan återfå hungern och lusten till Guds ord.
Det är olika saker som kristna får kämpa med, olika saker som frestar och lockar oss till synd och otro. Begäret finns där, och det kommer att finnas där så länge vi lever, men vi ska råda över det (1 Mos 4:7). Vi ska inte leva kvar i synden utan kämpa mot den, bekänna den och fly från den och till Kristus.
Trots detta är det inte hur väl vi lyckas, eller hur grovt vi misslyckas, att följa Guds bud som avgör vår frälsning. Vår frälsning hänger helt och hållet på Jesus! Det är Hans laglydnad, Hans död och Hans uppståndelse för vår skull. Hela Hans frälsningsverk, Hans liv, Hans helighet och Hans rättfärdighet vill Han ge oss. Det är något som vi får ta emot som en gåva.
Vi behöver inte heller Mammon i vårt liv. Mammon har aldrig lovat att ge oss allt vad vi behöver, men den kan ändå ge oss otroligt mycket härligt i livet om vi verkligen tjänar den troget. Däremot kan den aldrig ge oss syndernas förlåtelse, frid med Gud, eller evigt liv.
Vår Herre som både vill och kan frälsa oss av nåd har lovat att ge oss allt vi behöver här i livet. Han har sagt att vi inte behöver oroa oss eller bekymra oss för något. Istället får vi ”göra hans vilja” och låta Herren frälsa oss. Då blir vi saliga och kommer en dag att stå inför tronen och lovsjunga vår Herre, Frälsare och Gud!
Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids, och glade äre,
äre alltid väl till mods,
fast vi våge gods
och ära, liv och allt;
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behålle. (Sv.ps. 237) •