Vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss (1 Kor 2:7).
Trettondedag jul har också namnet Epifania, uppenbarelse. Det som tidigare varit fördolt i skuggbilder och profetior, är nu uppenbarat för oss i Jesus Kristus. Han är Guds vishet. I honom uppenbaras också Guds härlighet. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord (Heb 1:3).
Han som uppehåller allt i himlen och på jorden, också vårt liv, blev människa. Han blev ett litet barn. Vi förlorade Guds avbild i syndafallet, men detta barn är den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15). Det detta barn är och sedan gör, hela hans försoningsverk, är Guds vishet, som blir till härlighet för oss.
Jesus är Guds vishet för hela världen. Det står på ett särskilt sätt i fokus på Trettondedagen, inte minst genom evangeliet om de vise männen från Östern. I Kolosserbrevet skriver aposteln också om den hemlighet som varit dold, men som nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville visa dem vilken rik härlighet denna hemlighet är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp (Kol 1:26-27).
Den frid, glädje och salighet som Jesus ger är tänkt för alla människor! Den som tror på honom har del i Hans eviga härlighet, äger härlighetens hopp! Därför finns det all anledning att följa Paulus uppmaning: Gläd er alltid i Herren. Under alla livets omständigheter, både i medgång och i motgång, har den som tror på Jesus anledning att vara tacksam. När Den Helige Ande får fästa blicken på Jesus, väcks också glädjen över den oändligt rika gåvan i honom.
Hur finner vi då Kristus? Vad lär oss berättelsen om de vise männen om hur vi ska söka oss till Jesus? En avgörande sak i berättelsen är faktiskt att de själva inte fann vägen till Jesus. De gick fel. Deras egen tanke var att kungabarnet borde ha fötts i Jerusalem. Men han var inte där. Jesus föddes inte i kungens slott utan under enkla förhållanden i Betlehem. Samtidigt lär oss texten vikten av att följa det ljus man fått i Guds ord, för då får man mer ljus och leds vidare av Anden.
Det är sannolikt att de vise männen kom från Babylon, där stjärntydning var vanligt. Där fanns också sedan länge en stor skara judar. Genom dem har de säkert hört profetiorna om Messias. Exempelvis Bileams: Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel (4 Mos 24:17).
När de såg stjärnan följde de den kunskap de fått i Skriften ochgick. Jesus säger: Den som har ska få, och det i överflöd. Men den som inte har ska bli fråntagen också det han har (Matt 13:12).
Männen tog vara på det ljus de hade och i Jerusalem fick de mer ljus genom att de skriftlärda hänvisade till profeten Mika: Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste, som ska vara en herde för mitt folk Israel (Matt 2:6).
När de lämnade Jerusalem visade sig stjärnan på nytt och ledde dem till huset där Jesus var. Där mötte de Honom som profetian handlade om: Stjärnan som träder fram ur Jakob! Han är stjärnan och centrum i Skriften. De tog vara på ljuset och fick av Anden mer ljus. Därför kunde de sedan falla ner och tillbe Jesus som är världens ljus.
Översteprästerna och de skriftlärda tog inte vara på ljuset de hade. Man kan förundras över att de inte följde med till Betlehem. Var det bara av rädsla för Herodes? De hade ju både Skriftens ord och de vise männens vittnesbörd.
Jesus säger omkring 30 år senare: Ni forskar i Skrifterna, för ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är just de som vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv (Joh 5:39-40).
En del av dem blev antagligen omvända, men tyvärr verkar det som att många stängde sitt hjärta för att Skrifterna talade om Jesus och blev hårdare i sitt avvisande av Frälsaren.
Det är helt avgörande för oss var och en, att vi tar vara på det ljus vi fått och följer Den helige Andes röst när han kallar oss att komma närmare Jesus. Samtidigt är det en tröst, att det inte beror på hur mycket kunskap vi har. Vi kan ha nått olika långt i förståelsen av Guds ord, det avgörande är hur vi tar vara på den vi har. I det ligger också en varning: Om vi inte tar vara på Guds ord, inte följer Guds kallelse och nådefulla inbjudan till Jesus, så riskerar vi att efterhand förlora den insikt vi har och så stänga ute Jesus från våra liv.
Tänk då så viktigt, ja evighetsavgörande för människor över hela jorden, att evangeliet om Jesus blir predikat. Därför skriver Paulus: Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i Kristus (Kol 1:28).
Målet med förkunnelsen är att varje människa ska bli förenad med Kristus och stå som fullkomlig i honom. Det samma målet borde vara i fokus för varje förkunnare också idag. Vi tappar så lätt evighetsfokus och blir upptagna av allt det som ska göras här och nu. Låt oss leva nära Herren, så att hans härlighet får lysa för oss, till välsignelse också för andra.