Denna söndag byter vi fokus. De senaste veckorna har präglats av Trettondedagen, och evangeliet har pekat på Jesu makt och härlighet, som Han uppenbarade den för människor. Med Septuagesima har kyrkan kommit in i för-fastan och orienterar sig fram mot Påsken – mot Jesu lidande, hans död och uppståndelse – hans förunderliga tjänst för oss. Det var Jesus som skulle ”friköpa Israel från alla dess missgärningar” (Ps 130:8).
Hjärtats fackförbund
Evangeliet för Septuagesima följer efter berättelsen om den rike unge mannen. Han gick bedrövad bort, när Jesus kallade honom till att skänka bort all sin egendom och följa Honom (Matt 19:21). Därefter ställer Petrus frågan till Jesus om vad han och de andra lärjungarna ska få, eftersom de faktiskt lämnade allt och följde Honom. Det kan man läsa om till exempel i Matt 4. Jesus svarar, att lärjungarna ska få sitta bredvid Honom och regera över Israels 12 stammar. Men perspektivet är inte nu, när de ska gå upp till Jerusalem, utan den kosmiska pånyttfödelsen, när Jesus kommer åter i härlighet, när en ny himmel och ny jord föds – då ska de få sin särskilda lön.
Vi tilltalas av konceptet ”lön”. Vi har ett fackförbund i hjärtat, som tänker att uppoffring leder till ersättning, att förtjänst medför nåd, och att när vi har gjort vårt, så är det bara rimligt att Gud i sin tur ger oss en portion nåd. Men så fungerar det inte med Guds nåd.
För Jesu namns skull: Lämna – Lyda – Lida
Lärjungarna hade lämnat allt därför att Jesus sade: ”Följ mig”! Och nu säger Jesus att var och en som för hans namns skull lämnat hus, familj och egendom ska få det hundrafalt igen. Det är inte för att mångdubbla vinsten som vi ska satsa allt av det som vi kallar ”vårt”. Det är för Jesu namns skull! Det finns inte utrymme för beräkning eller förhandling. Här gäller bara tillit till Jesus, att följa Honom och lyssna till Honom (och fråga om det som man undrar över – liksom Petrus öppet och ärligt gjorde). Djupast sett handlar det om att ta konsekvensen av att man står inför den levande Gudens Son (se Matt 16:16 och 17:5)! Att lämna allt för Jesu namns skull. Alla är Ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla Ni som blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus … Om Ni nu tillhör Honom är Ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.” Och Paulus fortsätter i det följande kapitel: Jesus kom ”för att friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. Och eftersom Ni är söner har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: ”Abba! Fader!” så är Du inte längre slav utan son, och är Du son är Du också arvinge, insatt av Gud” (Gal 4:5ff).
Gud vill alltså att vi genom Jesus Kristus ska bli söner och arvingar. Han vill ge oss evigt liv; men Han kan inte ge oss det som kompensation för en arbetsinsats. Han kan däremot ge oss evigt liv som ett arv till en son.
Jesus dog på korset för att förvärva detta arv till oss. Människor runt om i denna fallna värld får ibland dö för sin tro på Honom. Vissa mobbas i skolan eller riskerar sitt jobb, därför att deras samvete är bundet till Bibelns Herre. Andra får lida på annat sätt. För dessa och för oss själva får vi be om kraft och uthållighet i nödens stund.
Nådens perspektiv
I söndagens epistel skriver Paulus till församlingen i Filippi: ”För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i Honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik Honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.” (Fil 3:8ff).
Det får bli vårt perspektiv inför fastan, passionstiden och så småningom också Påsken: att Nåden som Gud möter och förnyar oss med inte beror på våra tjänster och eventuella uppoffringar, utan helt vilar på att Gud blev människa i Jesus Kristus och genom lidande och död vann seger över död och djävul. Det är ett stort evangelium!
Vårt perspektiv på vad vi har och äger får också präglas av att vi fått det för intet av Gud själv för att en liten tid förvalta det i tjänst för Honom och våra medmänniskor. Men i förhållande till det eviga livet i himmelsk gemenskap med Gud själv, så har allt det som vi annars fäster oss så starkt vid inget värde. Det är ett stort evangelium att kors och död inte är vår slutdestination, men genom kors och död får vi sikta på den stora pånyttfödelsen vid Jesu återkomst. Vi får säga med Paulus i episteln: ”Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus” (Fil 3:13f).