Omkring 40 dagar efter jul firar vi kyndelsmässodag. Högtiden kommer som ett sista eko av jultiden, och i evangeliet möter vi barnet Jesus tillsammans med Josef och Maria, men platsen är inte längre julens Betlehem utan Jerusalem, som för oss är så starkt förknippat med påsken och pingsten. Vi firar kyndelsmässodagen i övergången från jultid till fastetid och vänder blickarna från Betlehem mot Jerusalem. Evangeliet berättar om hur barnet Jesus togs emot av den gamle Simeon, vilket i sin tur markerade att det gamla förbundet var på väg att gå ut och det nya förbundet på väg in.
En högtid för Simeon
Simeon var en man av det gamla förbundet och samtidigt en gammal man. Evangeliet låter oss ana att hans liv gick mot sitt slut. Mot livets slut uttrycker människor ibland att de inte har någonting mer att vänta och hoppas på. Så var det inte för Simeon! Han väntade tåligt på Israels tröst, som var utlovad i Gamla testamentet, inte minst hos profeten Jesaja. Simeon hade levt sitt liv i Guds ords ljus, och han trodde på Guds löften. Han hade också fått en personlig uppenbarelse av den helige Ande: att han skulle få se Messias, Herrens smorde konung, före sin död. På rätt dag och vid rätt tid ledde så Anden honom till templet, lagom för att kunna ta emot barnet Jesus där.
Hans långa väntan slutade med ett kort möte med Jesus, ungefär som när vi tar emot honom i hans heliga nattvard. Mötet var kort, men det räckte för honom. Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid…, kunde han säga. Simeon hade frid med Gud, eftersom han fått möta frälsaren – mina ögon har sett din frälsning. Namnet Jesus, som barnet hade fått några veckor tidigare, betyder ju ”Herrens frälsning”. Simeon visste knappast att barnet fått det namnet, men Anden hade uppenbarat för honom att frälsningen fanns hos detta barn. För Maria och Josef blev Simeons ord en bekräftelse av de vittnesbörd de redan fått genom änglar, herdar och visa män.
Simeon fick hålla frälsaren själv i sina armar – så speciellt – men var och en som tar emot Jesus som sin frälsare i tron får sluta sina dagar i frid, just såsom Simeon gjorde.
En högtid för Israel
Den stunden i templet blev visserligen en stor högtid för Simeon personligen, men det var en stor dag för hela folket. Det var ju hela Israels tröst som var där. Faktum är att Herren själv kom till sitt tempel den dagen, om än som ett litet barn. Den stora dagen fick inte passera obemärkt förbi! Därför sändes Simeon till templet av Anden för att ta emot och välkomna frälsaren på hela folkets vägnar. Så fick Herrens Smorde, judarnas konung, ett värdigt mottagande vid sin ankomst, då en äldre man ur Guds folk, som hade levt i tro på Guds löften i Bibeln, fick hälsa honom välkommen. Simeon var en man med ett uppdrag, han kom inte till templet privat. Det ligger mycket i Simeons ord: Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid… Visst talade Simeon ur hjärtat och uttryckte hur gott det kändes för honom, men orden uttryckte också att han hade fullgjort sitt officiella uppdrag i Herrens tjänst. Han var en gammal man, som tillhörde det gamla förbundets folk, men barnet, som han höll i sina armar, kom med ett nytt och bättre förbund.
Det gamla förbundet, som nu var på väg att gå ut, byggde på lagen. Också Josef och Maria följde noggrant föreskrifterna i Mose lag när de gjorde med barnet Jesus såsom det var föreskrivet i Mose lag. Ingenting av det kan dock göra en människa rättfärdig inför Gud, eller ge henne frid med Gud. Ingen enda av oss blir frälst genom laggärningar. Alla behöver vi, syndare, en frälsare. Jesus kommer med tröst till syndare. Han är trösten, som Israel väntat på.
En högtid för alla folk
Det nya förbundet är någonting både för Israel och de andra folken (hedningarna). Alla får vara med! Detta var förutsagt redan hos profeterna. Jesaja sade om den kommande Messias: Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns (Jes 49:6). Simeon proklamerade att det var barnet han höll i sina armar som var detta ljus. Du som läser denna betraktelse är också inbjuden att ta del av denna frälsning.
Herrens frälsning bereddes för att skådas av alla folk (Gamla Folkbibeln). Det sker genom att missionen med början på pingstdagen gör Jesus känd bland alla folk. Enligt Nya Folkbibelns översättningen har Herren berett vår frälsning inför alla folk. När den vuxne Jesus beredde frälsningen för oss, genom att offra sig på korset skedde det inför både judar och hedningar. Han var judarnas konung, som anslaget på korset proklamerade, men hans död är en angelägenhet för alla folk. Därför var det passande nog inte bara skrivet på hebreiska utan också på den tidens världsspråk, grekiska och latin. Det var världens Frälsare, också din och min frälsare, som offrade sig själv på korset för att bereda frälsning från synd och död till liv och salighet. Simeon profeterade om detta redan när han höll barnet Jesus i sina armar.
För hedningarna, de folk som vandrade i mörkret utan att känna Gud, blev Jesus ett ljus med uppenbarelse. För judarna, som redan hade Guds ord som ett ljus på sin stig, blev Jesus ett ljus med härlighet. Lagen kunde inte ge varken dem eller oss en del i Guds härlighets himmel, men Jesus ger det. Genom tron på Jesus får vi helt oförtjänt del av den härligheten. Han har själv förberett detta goda för oss!