”Gud vår Frälsare vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” Så börjar fastlagssöndagens episteltext (1983 års evangeliebok). Det som sedan följer är en utläggning av begynnelseorden. Det heter ju: ”Ty Gud är en …” Utan detta ”ty” kunde man tro att Paulus med orden ”Gud är en” vill gå till rätta med avguderiet. Men så är inte fallet, utan meningen med orden ”Gud är en” är att lyfta fram Gud som allas Gud och därför vill allas frälsning. Gud har också möjliggjort för alla att verkligen bli frälsta. Ty när Paulus fortsätter: ”En är medlare mellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus”, ligger också i det att medlaren Jesus är allas medlare och som sådan vunnit frälsning åt alla.
En medlare står mellan två som blivit varandras fiender och gått skilda vägar. Från början fanns inte någon sådan klyfta mellan Gud och människorna. Som skapade till Guds avbild var människorna alltigenom goda. Därför var också deras lycka fullkomlig med frid och glädje i hjärtat och frihet från lidande och död. Men då djävulen fick människorna att vända sin Skapare ryggen, uppstod en avgrundsdjup klyfta mellan dem. Den helige Guden kunde inte längre leva i förtrolig vänskap med de syndiga människorna. Men mellan Guds helighet och människornas syndfullhet står nu Jesus som medlaren eller den som stiftar frid mellan Gud och människorna.
Guds fadershjärta kunde inte uthärda tanken att människorna skulle gå miste om den salighet Han ämnat åt dem för tid och evighet. Han måste gripa in och ordna med en förlikning. Någon i det släkte som fallit i synd skulle uppfylla all rättfärdighet och gottgöra för all synd. Men vem fanns som kunde göra vad som krävdes för att den ursprungliga så innerliga vänskapen mellan Gud och människorna återställdes? Jo, en fanns, ”en människa”, men inte vilken som helst, utan ”Kristus Jesus”. När ingen i det fallna släktet fanns som kunde medla mellan Gud och människorna, lät Gud sin egen älskade Son bli människa för att göra vad ingen annan förmådde. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor 5:19). Jesus är och måste vara både Gud och människa för att kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag som medlare. Vi sjunger: ”Sann Gud och mänska sann oss arma mänskor frälsa från synd och död Han kan” (Sv. ps. 113:3). Som representerade Gud måste Jesus vara just Gud och som vår representant just människa. Bara i ett var Jesus olik oss. Han var utan synd och måste så vara, ty endast själv syndfri kunde Han frälsa oss från syndafallets alla följder.
Det var genom att Jesus ”gav sig själv till lösen i allas ställe” som Han medlade mellan Gud och människorna. ”Lösen” var den summa man gav för att friköpa en slav. Med det ordet vill Paulus säga att vi inte längre var våra egna utan hade blivit slavar under synden, döden och djävulen. Ur dessa tyranners grepp kunde ingen i egen kraft göra sig fri. Ingen hade heller den oerhörda lösen som krävdes för att köpa sig fri. Men Gud vare tack! Jesus gjorde vad ingen människa förmådde. Han medlade mellan Gud och människorna. Och lösen var Hans heliga och dyra blod. Jesus har löst oss från våra synder då Han bar dem upp på korset och där utstod straffet för dem i vårt ställe. Jesus har löst oss från döden då Han på korset bröt dödens udd som är synden och uppstod igen som ”förstlingen av de insomnade”. Jesus har löst oss från djävulens våld då Han blev ”frestad i allt liksom vi, men utan synd” och därför ”kan hjälpa dem som frestas” (Hebr 2:18).
Vilka gäller nu det verk Jesus har fullbordat? Svar: Det gäller alla. Texten säger om vår medlare att Han ”gav sitt liv till lösen i allas ställe”. Ingen var bortglömd eller utesluten när Jesus med sitt heliga och dyra blod friköpte oss från synden, döden och djävulen. Men Gud som ”vill att alla människor ska bli frälsta”, vill att alla också ska ”komma till insikt om sanningen”, den att vi i och genom vår medlare är ”friköpta genom Hans blod” (Ef 1:7). Därför heter det genast efter vår text: ”Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne.” Det är tiden mellan Jesu ankomst till jorden för att frälsa alla, och Hans ankomst på den sista dagen för att döma alla, utifrån hur var och en här ställt sig till den beredda frälsningen: evig salighet om man i tro tagit emot den, evig förtappelse om man i otro förkastat den.
Det är alltså nu budskapet om frälsning genom Jesus ska frambäras, detta budskap: Jesus har köpt dig fri. Frälsningen ur fiendernas hand är fullbordad också för dig. Du får komma till Jesus just som den syndare du är. Du får fritt och för intet ta emot all den salighet Jesus vunnit åt dig: den salighet som det är att ha sina synder förlåtna och äga den rättfärdighet som gäller inför Gud – den salighet som det är att få leva och dö i hoppet om att en gång få uppstå till evigt liv i himlen – den salighet som det är att kunna avvisa djävulen när han kommer med sina frestande förslag. Till detta får du säga: Amen, amen, det är: ja, ja, det skall så ske.
Den lösen, som åt Gud du gav,
din ångest, pina, död och grav,
de komma mig till godo så,
att jag kan trygg för Gud bestå.(Sv.ps. 556:2)