Vi lever i en tid då vi inte längre kan tro vare sig våra ögon eller öron. Det är inte bara falska nyheter, utan falska bilder, falska videoklipp, och falska narrativ med uppgift att förvirra, förvilla och förvanska. Nu kanske allt detta känns som något nytt, vilket det är, fast ändå inte. Kampen om människors själar. Kampen om Guds Ord. Kampen om sanningen är lika gammal som den dag, då en isande, slingrande ondska, bedrog människan. Med kluven tunga och drakonisk propaganda kom så syndafallet. Dagen då världen och människans hjärta gick sönder. Så kan syndafallets dramatiska konsekvenser sammanfattas. Djävulen i sin iver, ligger inte på latsidan gällande att dra med sig Guds avbilder, människorna i fallet.
Nej, där slingrar sig den som Jesus kallar, …en mördare från början, och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader (Joh 8:44). Han har ett CV man kan vara utan. Det är den frestare som Jesus själv tar sig an, vi återkommer dit.
Det finns skäl att låta den bibliska principen om att inte lägga till eller dra ifrån något från Guds Ord utgöra bakgrunden till detta vårt lilla bibelstudium. Faktum är att denna ur-händelse kan sägas utgöra ur-exemplet på varför denna varning är så viktig. Striden om utläggningen av Guds Ord är i förlängningen en strid om vem Herren de facto är. Detta är lika sant då som i dagens kyrkliga virrvarr.
Såsom alltid klär sig den Onde i ljusets färger och låter Eva luras in med hjälp av en satanisk textförfalskning. Bokstavligen får vi se hur ”Fan läser Bibeln”! Ormgiftet injiceras – en dos tvivel på Gud och hans löfte, den onde lägger till, in i sin försåtliga reflektion, tvivlet: Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?
Först märker vi att han tar bort Herren i ”Herren Gud.” Gud blir opersonlig, lite diffus. Men också en markering, han är inte Herren, och den onde är inte hans undersåte, han vill ju gärna att det ska vara så, den dåliga förloraren.
Eva svarar: Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö. Märkte ni tillägget? Herren Gud hade sagt till Adam, Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö. Eva lägger till, och rör inte vid den, för då…
Inte bra, nu tar hon striden inte med Guds ord, utan också med egna tillägg.
Vad gör Satan? Jo, nu kommer lögnens fader ut med huvudattacken, – efter tvivlets draksådd såtts – kommer nu den uppenbara lögnen: Ni ska visst inte dö! och sedan ifrågasätter han Guds motiv. Så är begäret där, gott att äta av, en fröjd för ögat, vem vill inte ha Guds förstånd? Så blir synden havande och går från tanke och begär till fullbordad handling.
Fallet från Guds nåd, det förlorade paradiset, trasigheten i relationen Gud och människa, man och kvinna, allt visar sig direkt i en fallen och förgiftad värld. Det var du Gud som gav mig kvinnan, säger Adam, det var ormen säger Eva, bortförklaringar, undanflykter, insikten om deras nakenhet i ett syndafall kräver att den barnsliga tilliten är borta, garden behöver höjas, murarna upp, inte minst mot sin Skapare, och skilsmässan från Herren Gud är fullbordad, och människan är utestängd. Syndens lön är den eviga döden till ande, kropp och själ. Det blev konsekvensen av att lägga till eller dra ifrån från Guds Ord.
Men Herren lämnade oss inte där. Trots syndens konsekvenser, bara några verser senare kommer löftet om en frälsare, om kvinnans avkomma som ska krossa ormens huvud. Den första profetian om den frälsare som skulle komma, ”född av jungfrun Maria”, ”Gud av Gud, ljus av ljus.” Därför kan du käre läsare sträcka på dig, ty, svaret på frågan som Herren ställer till den fallna människan, ”Adam var är du?” kan ges ett frimodigt svar av en döpt Jesu lärjunge: I Kristus! Vilket för oss ut i öknen.
Genast förde Anden honom ut i öknen, och han var i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
Anden leder Jesus ut i öknen, och vi får tänka oss båda valörerna i orden, både prövas och frestas – för vår skull. Det som sker i Jerikos öken, är dels en repris av händelsen i Eden. Vi får gå till Matteus- och Lukasevangeliet för mer detaljer. Här står nu Jesus själv, mot Lucifer, den fallna ängeln, som verkar komma med så förnuftiga, logiska, och bibelsprängda idéer och citat. Men Jesus böjer inte knä för Satan, snart dock sätter han sin fot på hans huvud och krossar honom. Alltid med samma svar och försvar: Det står skrivet!
Sammanlänkande i alla tre frestelser är Satans vilja att få Jesus att gå förbi sitt lidande. Gå förbi korset och hans offer för våra synder. Det är den onde, livrädde frestaren som griper efter det sista halmstrået för att få Jesus att just falla för frestelsen.
Men han föll inte. Och därför kan vi när vi frestas veta att vi har en himmelsk Frälsare som frestats i allt, och när du och jag frestas av den onde i våra liv så vet vi att Jesus kan och vill hjälpa. Ingen situation är hopplös. Jesus är med och Jesus har segern i sin hand!
Hur kan vi veta det? Jo, ”Det står skrivet!”