Men på den sista dagen i högtiden, som också var den största, stod Jesus och ropade, och sa: Om någon törstar, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, såsom Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram. Men detta sa han om Anden, som de som tror på honom skulle få. För den Helige Ande var ännu inte given, eftersom Jesus inte ännu hade blivit förhärligad (Joh 7:37–39).
Det är Lövhyddohögtid, Sukkot, eller the Feast of Tabernacles som den heter på engelska – den enda av det gamla förbundets tre stora högtider då folket vallfärdade upp till Jerusalem, som ännu inte har en motsvarighet i det kristna kyrkoåret. Högtiden har redan nu sin uppfyllelse i Kristus men får sin fullbordan den dag då domen är avkunnad och de vars namn är skrivna i livets bok ska gå in i det rike som är berett åt dem från världens begynnelse, den dag då himlen ska sänka sig ner, och Guds tabernakel ska stå bland människorna (the Feast of Tabernacles), då han själv ska bo hos dem, torka alla tårar från deras ögon, då döden inte mer ska finnas, och ingen sorg, ingen gråt och ingen plåga, då det som förr var nu är borta (Matt 25:34; Upp 21:3–4).
Det är lövhyddohögtid och en del av folket går tidigt på morgonen till templet för att förbereda för morgonoffret, en annan del av folket går i procession, med grenar i ena handen och en citronfrukt i den andra, ner genom Jerusalems gator, till stadens sydöstra hörn, till Siloamdammen. De följer en präst som bär på en gyllene kanna. Och när de kommer ner till dammen fyller prästen kannan med vatten från källan medan folket sjunger orden från Jes 12:3: ”Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor”. Sedan tågar de alla tillbaka till templet där de möts av höga trumpetstötar när prästen träder in genom tempelplatsens södra port, Vattenporten, just som förberedelserna är klara för morgonoffret. Han möter upp med en annan präst, som bär en kanna med vin för dryckesoffret. Och de häller kannornas innehåll i varsin silvertratt som leder ned till altarets fot. Och prästerna och folket brister ut i det stora Hallel – psalmerna 113–118. Som responsorium ropar folket ur psalmerna ”Halleluja”, och de ropar ”Tacka Herren, ty han är god”, och de ropar ”Hosianna – O, Herre fräls!”
Det är lövhyddohögtid och på högtidens sista dag, just som vattnet från källan hällts ut vid altaret och just som folkens rop till Herren att han ska komma med frälsning, ur vars källor de med fröjd ska ösa, troligen just när dessa rop håller på att avklinga, ropar Jesus så att det hörs på hela tempelplatsen: ”Om någon törstar, kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger” (Joh 7:37). Han ropar ut förklaringen av vad de just hållit på med, att han är uppfyllelsen av den högtid de just höll på att avsluta, att han är svaret på deras rop om frälsning, att han är den frälsningens källa de ska komma och ösa ur.
Lövhyddohögtiden var given till åminnelse av ökenvandringen. Israels barn fick då bo i lövhyddor när Herren förde dem ut ur slaveriet i Egypten (3 Mos 23:43). Under hela denna tid i öknen, i väntan på att få komma in i löfteslandet, drack Israels barn alla ”samma andliga dryck. För de drack av den andliga Klippan som följde dem och den Klippan var Kristus” (1 Kor 10:4). Jesus är den Klippa som blev slagen för dem och för oss och blev en frälsningens källa åt alla. Vid lövhyddohögtiden hällde man en kanna med vatten och en kanna med vin vid altaret. Men när Herren Jesus blev slagen rann det istället ur hans sida, ur hans innersta, vatten och blod. Dopet och nattvarden – frälsning som strömmar ur vår Frälsares sida, och genom Anden till oss.
För ”när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte på grund av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den Helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare” (Tit 3:4–6). ”För i en Ande har vi ju alla blivit döpta till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, vare sig slavar eller fria, och i en Ande har vi alla fått att dricka” (1 Kor 12:13). Och så låter han oss också verkligen dricka till frälsning när han räcker oss välsignelsens kalk och säger: ”Detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:28).
Så låt oss alltid komma till Jesus och med fröjd ösa ur frälsningens källa genom att leva i vårt dop i den dagliga omvändelsen och ta emot honom, hans kropp och blod, i hans heliga nattvard. Och under allt alltid tacka Herren, ty han är god! Och så får vi se fram emot den dag då vi får se honom ansikte mot ansikte i det nya Jerusalem, där Guds tabernakel står mitt ibland oss, och där floden med livets vatten går ut från Guds och Lammets tron.