Att vi står inför ett nytt skede i mänsklighetens historia står i alla fall klart redan nu – både klimatförändringarna och reaktionerna på dem gör det ofrånkomligt. Svenska kyrkans biskopar inser detta och kommer i dagarna ut med ett ”Brev i klimatfrågan”.

Vår svenska kyrka har tillkommit som ett självständigt kyrkosamfund utifrån den historiska erfarenheten att Kristi kyrkas mest centrala uppgift kan fuskas bort och behöva vaskas fram på nytt.

Himmelen brukar för den fromma tanken framställas som en överraskningarnas plats: ”Jaså, är du här? Det hade jag väl aldrig trott!”, ”och tänk att jag själv är här, det hade jag inte vågat tänka”.

För att en kultur skulle utrotas, för att reproduktionen av liv och civilisation slutgiltigt skulle brytas måste varje generation utplånas.

Biblisk kristendom ställer människor inför mycket höga krav på etik och moral. Men med kraven ger oss Gud också övernaturliga krafter som driver människan att i frihet ge ut av sig själv i kärlek. 

Idag tycks vi i hög utsträckning ta välståndet som en självklarhet och glömmer, även kristna, att allt kommer från Gud och Hans helt oförtjänta välsignelse.

Hur skulle vi på ett enkelt sätt kunna motivera utbildning i allmänhet och utbildning i kristen tro i synnerhet? Begreppen ”Skapelsen”, ”texten” och ”nådegåvorna” kan hjälpa oss här.

Centralisering har under lång tid präglat kyrkan. Följsamhet mot överheten premieras på bekostnad av erfarenhet och trohet mot Kyrkans Herre.

”Skatt” har två olika betydelser, skatt (på lön) och skatt (i en skattkammare). Det är om Kyrkans skatt (dyrbaraste egendom) som dessa rader handlar.

Det finns två ögonblick, som ger hela Kyrkan dess existensberättigande. Det ena ögonblicket förutsätter det andra, och det andra bekräftar det första. Men det andra har inget större värde om inte det första ägt rum. Om inte det andra ägt rum hade den första ögonblickshändelsen saknat värde.