Tjugonde söndagen efter Trefaldighet. 2020

Skriven av: Yngve Kalin
Publicerad: 22 oktober, 2020

Aposteln Paulus uppmuntrande ord till den unge Timotheos som vi i dag läser i vår episteltext ger anledning till reflektion om hur tron traderas, eller om man så vill överlämnas till framtida generationer.

Paulus skriver ”Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig”.

Det finns en hemlighet gömd här – den roll mormodern och hans mor spelade i Timotheos liv och bidrog till vem han blev och hur Herren kunde använda honom och ta honom i sin tjänst. Den pekar rakt in i våra familjer och vårt ansvar för våra barn och släktingar men också hur nya ledare fostras i våra församlingar där vi har mycket att lära av aposteln.

Vi vet ganska lite om Lois och hennes dotter Eunike som bodde i Lystra i Lykaonien, i det nuvarande Turkiet. De var djupt troende judar i diasporan och när Paulus och ­Barnabas omkring år 52 besökte Lykaonien första gången var de några av dem som övertygades av deras förkunnelse att Messias hade kommit så som de gammaltestamentliga profeterna utlovat många hundra år tidigare.

Eunike och hennes make hade sonen, Timotheos. Han var inte omskuren, vilket troligen berodde på att Eunikes make inte var jude utan grek, men får vi förmoda att tillsammans med honom och sin mamma hade hon ända sedan han var liten undervisat sonen i de heliga skrifterna. När Paulus återvände till Lystra några år senare tillsammans med sin följeslagare Silas nämns både Eunike och Timotheos som respekterade medlemmar som bekände att Jesus var den utlovade Messias och Guds son, som kommit i världen för att frälsa den förlorade mänskligheten.

Timotheos skulle senare komma att bli en av Paulus närmaste medarbetare och även utses av honom till biskop av Efesos, huvudstad i den romerska provinsen Asien.

Vilken roll Lois och Eunike spelat i Timotheos liv är lätt att förstå. De är underbara förebilder för vårt ansvar för barnen och våra släktingar. De bar Timotheos i sina böner och undervisade honom efter bästa förmåga. Deras tro gjorde uppenbarligen intryck på honom när han själv ställdes inför kallelsen och lät sig överväldigas av den. Även Paulus roll behöver poängteras. Timotheos hade fått följa med honom på hans resor och han hade fått växa in i ansvarstagande. Breven Paulus skriver till honom är ett slags testamente, en sorts slutligt överlämnande av ansvaret för det vidare arbetet. Han ser Timotheos som sin andlige son och bär honom i sitt hjärta. Nu vill han ge de sista anvisningarna och uppmuntra honom att stå fast i tron och de heliga skrifterna.

Var finns detta engagemang för yngre medarbetare idag? Och hur kan vi finna former för att vägleda en kommande generation vidare in i sin vandring med Herren och in i uppgiften att vara med och bära våra församlingar, att vaka över den sunda läran och inspirera till fortsatt mission? 

Vår läsning i dag utmanar oss verkligen att gå in i rollen som mödrar och fäder i tron. Vi längtar efter en ny generation av andliga ledare, men den kommer inte av sig självt.

Paulus lyfter fram Eunike och Lois. I den familjen fanns det som borde inspirera oss alla, mitt i våra brister och tillkortakommanden: En äkta och levande tro som har förts vidare från generation till generation. Hur görs detta på ett gott sätt? Vilka redskap har vi för att våra barn och barnbarn ska få en egen önskan att vandra med Gud? Vi borde prata mer med varandra om detta.

I denna frågeställning finns också en själavårdsfråga som tynger många föräldrar, som sett sina barn under ungdomsåren eller i vuxen ålder göra valet att lämna kyrkans sammanhang bakom sig. Vi lever i en hård tid där det kan vara svårt att bekänna sig som kristen i en sekulariserad, postmodern tid som överöser dem och oss med sitt budskap.

Här kan behövas ord av tröst och uppmuntran till fortsatt förbön och förtröstan på Guds trofasthet. Vi läser om Jesu mor och bröder och systrar, i evangelieläsningen. Vid denna tidpunkt är de alla tveksamt inställda till Jesus och hans verksamhet (jämför Mark 3:21). Men något år senare finns många av dem med i övre salen i Jerusalem i väntan på pingsten. Och Jakob och Judas finns längre fram med som ledare i den unga kyrkan. Herren utför sitt verk i sin tid och på sitt sätt.

För många år sedan översatte jag en text från engelskan som etsat sig fast i mitt minne. Den hette ”Föräldraskapets begränsningar.”

Den påminner oss om att bara Herren själv kan väcka en levande tro hos en människa. Vårt uppdrag är att liksom Lois och Eunike bära våra barn och anhöriga till Gud i uthållig bön och på så sätt visa vad det är som bär oss i våra liv. Guds allena är äran.

Här kommer ett litet utdrag:

* Jag gav dig livet, men jag kan inte leva det för dig.

* Jag kan undervisa dig, men jag kan inte lära i ditt ställe.

* Jag kan ge dig råd, men jag inte vara med dig överallt.

* Jag kan ge dig frihet, men jag kan inte ansvara för den.

* Jag kan ta dig till kyrkan, men jag kan inte ge dig tron.

* Jag kan ge dig råd, men jag kan inte tvinga dig att följa dem.

* Jag kan lära dig vad som är rätt och fel, men jag kan inte välja åt dig.

* Jag kan ge dig vackra kläder, men jag kan inte göra dig vacker på insidan.

* Jag kan ge dig kärlek, men jag kan inte tvinga den på dig.

* Jag kan ge dig råd om vänner, men jag kan inte välja dem åt dig.

* Jag kan berätta för dig om målsättningar, men jag kan inte uppnå dem för dig.

* Jag kan varna dig för synder, men jag kan inte göra dig moralisk.

* Jag kan älska dig som mitt barn, men jag kan inte göra dig till Guds barn.

* Jag kan be för dig, men jag kan inte tvinga dig att vandra med Gud.

* Jag kan berätta om Jesus, men jag kan inte göra Jesus till din Herre.

* Jag kan visa dig hur du skall leva, men jag kan inte ge dig det eviga livet.