Först har vi en uppräkning av namn. Vi kristna vet att vi ska ta till oss bibelordet och lära av det till våra själars frälsning (Rom 15:4). Vad gör vi med denna uppräkning? Tiberius, Pontius, Pilatus, Filippus, Lysanias, Hannas, Kaifas?
Personer – en gång maktfullkomliga – efteråt har de fått historien dom. Johannes Döparen var ingenting, ett original som höll till i öde trakter.
Märk hur dessa mäktiga just genom – ”vår vad då!?-reaktion” ställs tillbaka, Filippus, Lysanias – va-vad gör vi med dem? Här besannas orden i den heliga jungfruns lovsång: ”Härskare har han störtat från deras troner och ringa män har han upphöjt.” Så får t.ex. Pontius Pilatus historiens dom varje gång vi läser trosbekännelsen.
Vad personangivelserna här vill säga oss är, att Gud han handlat i mänsklighetens värld i och genom bestämda händelser. Gud har inte utlämnat denna värld till en slump. Han håller allt i sina händer. Detta är viktigt att säga i dagens nihilistiska miljö. I en finländsk tidning ingick en recension av memoarer som en person som sedan begick självmord hade skrivit. Recensenten kom in på frågan om livets mening och varför vår värld ser ut som den gör. Det svar som framkom var beträffande livets mening: ”Det ska du ge f*n i”, och beträffande varför världen ser ut som den gör: “det är bara så”. I motsats till detta hävdar vi att vårt livs mening ska sökas i Guds skaparvilja, i hans handlande i denna värld, hos Guds Son som i tiden har blivit människa. Gud har inte utlämnat oss, men en människa som vänder Gud ryggen utlämnar sig själv åt fan och åt mörkret.
Guds verk träder in och uppenbarar sig mitt i det som händer här så att det kan utpekas. Det som Bibeln skildrar här har faktiskt hänt, berör oss och hela den övriga mänskligheten. Allt kött ska se Guds frälsning, även om en del med seende ögon inget ska se.
Vi är alla ormyngel, som inte kan undkomma vredesdomen. Johannes förkunnelse var någonting annat än den lättsinniga förkunnelsen, som säger att framtiden nog är ljus. Jordfästningsritualet ger denna signal – om det används som en förbön – för att allt nu oberoende av tro ska ordna sig väl. Travesterande Johannes Döparens uttryckssätt kunde man beskriva förkunnelsen vi har i gemen på detta sätt: Er har ingivits att ni kan undkomma den stora vredesdomen och det är bra och riktigt!
Denna adventstid måste bättringsropet gå ut: Vem har intalat er att försöka fly den kommande vredesdomen?
Johannes sade till dem som var säkra på sin frälsning. Säg inte att ni har Abraham till fader! Fastän du är döpt och kyrkans medlem är du lika utanför som alla de andra som inte vänder om. Dopet innebär omvändelsen.
De som tog dopet i Jordan bekände sina synder. Genom dopet fick de del av syndernas förlåtelse, som avvärjde den hotande undergången.
Många publikaner och horor vände om. Det var människor som kom till besinning som den förlorade sonen.
Vi som har utvecklat en kristendomsform som är så mamsellaktigt anständig för oss kan tycka detta låter litet överdrivet – med dessa ord huggormsyngel. Men den gamla ormen har bedragit människorna och därmed har det fortplantats till oss. Vi är 100% på väg till undergången utan möjlighet att själva undgå vredesdomen. Det är detta som är ropet till dem då och till oss nu om besinning.
Det är nästan aldrig motbjudande för en människa att höra om sin framtida lycka. Det är lätt att förkunna ett laglöshetens evangelium, men att höra om sitt eget fördärv som är så djupt att människan inte kan tro det om hon inte hör Guds ord – det är anstöten. Här är det oländiga landskapet berg och djup, det som Johannes talar om. Det finns innanför skjortan på oss. Det måste jämnas, fyllas sänkas. Ingalunda har Gud tänkt att det är Judéens bergsbygd som ska omschaktas. Nej, det är vi.
Ingen av oss är sådan att den inte behöver ta till sig bättringens rop. Johannes börjar inte med att ge gudsfolket instruktioner om hur de ska omvända världen. Tvärtom talar han först om hur de har tänkt att de ska undkomma vredesdomen.
Församlingen – de som hör Ordet ska först tilltalas om sin egen omvändelses nödvändighet. Det är inte så att det finns ett visst gäng som har sitt på det torra och inte behöver bry sig om lagens predikan. Synden är alltid en verklighet på denna sida om dödens gräns och därför behöver en kristen ständigt näras av nådemedlen för att inte på nytt dränkas i sina synder. Bättringens predikan är en predikan som alltid ska ljuda bland de kristna – så föds en rätt ånger över synden, så blir de som hör rätt beredda, mottagliga för Guds nåd. Då hänger inte julens evangelium i luften, som en estetisk upplevelse en gång om året. Att den som tror också vet om något annat i lagens predikan – det står klart. Den nya människan ser något annat än anklagelsen.
Ta till dig Johannes bättringsrop så att Kristus, när kommen till oss genom julens heliga texter om födelsen, hos dig finner en beredd boning.
Vänd om – det är en erinran om det straff som förestår.
Det är glädjebudskapet att den som omvänder sig och tror blir frälst. Märk att Johannes ord – ormyngel – Se Guds Lamm – hör ihop. Alla ord uttalade med samma gudomliga myndighet!