När vi hör ordet martyrer har väl våra tankar under åren många gånger gått till martyrtiden under kristendomens första århundraden. Den tid då modiga kristna vägrade offra för kejsarens bild med orden kejsaren är Herre och istället uttalade Kristus är Herre – ofta med förlust av livet som följd.
Men verkligheten är nu att den största förföljelsetiden i kyrkans historia inte längre är något av de tre första århundradena, utan 1900-talet. Och fortsätter (eller förvärras) denna tids situation kommer innevarande århundrade att med råge överta den icke hedervärda förstaplatsen i martyrligan. Ca 380 miljoner kristna i världen är i denna stund utsatta för tydlig förföljelse, enligt organisationen Open Doors som ständigt bevakar och informerar om förföljda kristnas situation i världen idag.
Varför hör vi då så sällan talas om detta i nyheterna? Förmodligen därför att förföljda kristna inte passar in i den hittillsvarande dominerande världsbilden att det är det kristna västerlandet som är den stora boven i världen genom kolonialisering och förtryck av fattiga länder.
Att gruppen kristna idag är världens mest förföljda grupp – hur man än räknar, folkgrupp, nationalitet, etnicitet, politisk åskådning, språkgrupp, sexuell läggning, ja, vad som helst – det stämmer inte in i den ofta gällande samhällsbilden.
Här gäller det nu för oss, särskilt på den dag då vi högtidlighåller minnet av den förste martyren Stefanos, att vi inser sanningen, också den som gäller i världen idag.
Petrus skrev redan för nästan 2000 år sedan: Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom för att prövas som om det är något oväntat som drabbar er” (1 Petr 4:12). Alltså, det ska inte vara något oväntat om?/när vi drabbas av lidande. Paulus skriver i 2 Tim 3:14: Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus att bli förföljda.
På den förste martyren Stefanos tid var kanske inte gränsen mellan världslig och andlig överhet helt tydlig som vi vill tänka idag. Och i vår svenska kyrkohistoria känner vi också hur den kyrkliga överheten periodvis blivit förtryckets tjänare då unga väckta präster av domkapitlen flyttats runt i stiften med syftet att de aldrig skulle hinna bygga upp något levande och förblivande. (Resultatet blev det motsatta: väckelsen spreds ännu mer).
Och i vår tid känner vi till hur det med ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan som motiveringar tagits och tas tydliga steg för att hindra bibeltrogna präster att komma ut i aktiv tjänst. Skeenden som tillkommit pga människors aktiva beslut. Inget som skett av sig själv som något slags naturlag. Låt oss benämna detta med sitt rätta namn: (mild?) förföljelse.
Men saken kan också komma närmare än i den yttre kyrkoorganisationen. I dagens GT-text varnas för strider och motsättningar ända in i närmaste vänkrets och familjelivet; Tro inte på en vän, lita inte på en förtrogen, vakta din tunga inför kvinnan i din famn. Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor och sonhustrun sin svärmor, och en mans husfolk blir hans fiender (Mika 7:5–6).
Att uppfyllelsens tid för dessa profetiska ord är inne, ser vi av Jesu ord i evangeliet: Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk ska bli hans fiender.
Att förföljelse och angiveri kunde komma så nära som ända in i familjen blev ju uppenbart när Staziarkiven öppnades efter Östtyskland fall.
Vad är då den yttersta orsaken till all förföljelse? Jo, bekännelsen till Jesus. Och inte bara att människor nämner hans namn utan också att kristna lever i sin bekännelse på ett sådant sätt att det blir tydligt att deras livsval och tro (både i kyrkan och världen) är inspirerat och format av Jesus, av Gud och hans ord.
Och i en totalitär samhällsmiljö får inget finnas eller ske som vittnar om att det existerar någon annan högsta auktoritet än makten, hur än den just i denna tid definieras – ideologin, partiet, staten, folket.
Och skulle det finnas någon annan högsta auktoritet, då blir det ytterst ett vittnesbörd om existensen av en Gud som människan inte kan råda över, och det får inte ske. Därför förföljelse också pga sådana hållningar som ibland kan sägas vara mindre centrala i kristendomen, (som t ex ämbetet och äktenskapet som nämnts ovan).
Varför är då bekännelsen så viktig? Jesus förklarar själv i början av dagens evangelium: Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen (Matt 10:32–33).
Jesus har känts vid oss när han kom till jorden och valde dödens väg för oss. Vem kan visa mer kärlek än den som ger sitt liv för en annan? Nu är det varje kristens kallelse att själv kännas vid honom som så älskade att han gick i döden för oss alla.
Och låt oss bedja, inte bara för dem som lider (att de ska undslippa lidandet), utan be med dem som lider, på samma sätt som de själva ber, nämligen att Guds ord ska ha framgång. En sådan frimodig bön avslutar dagens episteltext:
Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din Helige tjänare Jesu namn. När de hade slutat att be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den Helige Ande och förkunnade frimodigt Guds ord (Apg 4:29–31).